Tom S Englund och Vikram Shankar släppte den första september den tredje plattan i sitt gemensamma projekt Silent Skies. För att prata om detta arbete mötte Metal Covenant den förstnämnde någon timme efter att dennes huvudsysselsättning Evergrey avverkat ett gig på Skogsröjet i början av augusti.

En intervju med Tom och hans kollega i Evergrey, keyboardisten Rikard Zander, gjordes i samband med denna intervju och kommer att publiceras inom kort.

Tobbe: För de som inte är bekanta med Silent Skies ännu. Vad och vilka är det egentligen?

Tom: Det är jag, Tom S Englund, till vardags sångare i Evergrey, och sedan är det min kollega Vikram Shankar, som är USA-baserad, South Carolina. Det började så att han gjorde Evergrey-covers på YouTube och det såg jag och jag tyckte att han var en fenomenal pianist såklart, men också med en timing och en känsla som jag inte…

Du vet, när man spelar ihop med någon så länge som jag gjort med Evergrey så känner man varandra utan och innan. Det var som att han kände mig utan och innan, hörde jag i hans känsla på något sätt, och det är otroligt ovanligt.

Så jag skrev ett meddelande till honom online, "Det här är Tom från Evergrey. Vi borde göra skivor ihop.". Han trodde inte att det var jag som skrev och så där. Men så började det. Så började vi utbyta idéer egentligen och så skrev vi vår första platta och han kom till Sverige och spelade in pianot här. Det var mest piano och sång på den första plattan. Inte så mycket annat. Stråkar och så där, men inte fett arrangerat på något sätt.

Så är det fortfarande, men ja. Sedan med tidens gång så har vi också börjat göra jävligt mycket datorspelsmusik, filmmusik och också fortsatt då att göra skivor.

Tobbe: Hur kommer det sig att ni just skapar en sådan här musik tillsammans? För det är ganska osannolikt att ni hade samma vision innan ni träffades.

Tom: Ja, vi pratade mycket om vad vi skulle ville göra. Så det var väl diskuterat innan. Det kom inte av chans liksom. Så ur det perspektivet är det ju ett välproducerat projekt redan från början. Så startar man ju inte band idag, eller i alla fall inte när jag startade Evergrey. Vi hade en vision då såklart, men med det här var det väldigt tydligt att vi ville göra typ filmmusik och sång. Det var kontentan liksom.

Tobbe: I början då, eftersom han hade gjort covers på era låtar, var det du som höll i taktpinnen då innan han blev varm i kläderna?

Tom: Alltså, han var jävligt ung också. Han var 23 eller någonting när vi började arbeta ihop. Men han hade också musicerat sedan han var fem, så ur det perspektivet var vi liksom ganska på samma nivå rent erfarenhetsmässigt.

Sedan fattade jag ju då varför han hade en timing som liknade min. Det är ju för att Evergrey har varit ett av hans favoritband. Han har lyssnat på oss, ja i nästan hela sitt liv. Så det var rimligt, så att säga. Men det var jävligt coolt alltså, att börja arbeta med någon och så har man samma vibb liksom.

Tobbe: Och nu, första september, så blir det en tredje skiva, Dormant. Även fast du sa att den första skivan lät på ett visst sätt, går den här skivan i samma spår på något vis?

Tom: Ja, men vi utvecklas också hela tiden. Den här plattan, skulle jag säga, är mycket mer producerad, på det viset att det är mycket mer instrument. Det är till och med gitarrer med på denna skiva. Vi börjar hitta handen i handsken på något sätt nu. Vi börjar hitta hur vi vill låta.

Men med det sagt så vill jag att Silent Skies ska kunna låta hur fan som helst liksom. Nästa gång så kanske det är lergök och utan sång. Bara vi får göra vad vi vill. Det här är ju inte drivet av någon kommersiell ådra alls egentligen, förutom att man givetvis vill att så många som möjligt ska lyssna på det.

Tobbe: Hur delar ni upp låtskrivandet sinsemellan er två?

Tom: Vi bara mosar idéer. Vi har så jävla mycket idéer. Och Vikram är så produktiv, så att han kan skicka över tio pianoidéer och så skriver jag sång på det jag får feeling på liksom och sedan så slänger vi resten. Sedan kanske vi behåller tre av de idéerna och sedan går vi vidare. Så jag skulle vilja säga att nästa platta redan också är skriven egentligen.

Ja, det är produktivt som fan. Men han har ju också mixat denna skiva. Han är ju en duktig mixare. Så vi proddar själva, skriver låtarna själva, spelar in det själva och så mixar han nu då. För första gången faktiskt, alltså för vår platta. Så det är kul.

Tobbe: Hur går dina tankebanor egentligen, om du jämför en Silent Skies-låt med en Evergrey-låt? Var är din inställning? Är det lätt att hamna lite i Evergrey med det?

Tom: Nej, det är vi också jävligt noga med att inte göra. Vi skriver inte i samma tonarter t.ex. och vi skriver inte med samma ursprungsfokus. Jag skulle säga att även om Evergrey också handlar om liksom det djupt personliga på något sätt så handlar kanske Silent Skies om mer introspektiv reflektion på något sätt.

Jag tror vi sa om denna platta att det här är en konversation med livet om livet. Om man inte är religiös, som jag inte är t.ex., så har man ändå någon slags inre dialog med sig själv, eller sitt överjag, sin själ, eller vad fan man vill kalla det. Och det är det som sker på den här plattan. Det är liksom mycket frågor som ställs i varenda låt. Man skulle också kunna förväxla det med låtar om kärlek eller brusten kärlek, men det kanske snarare handlar om att man hittar sig själv eller har förlorat sig själv.

Evergrey är delikat, men det här kanske är ännu mer delikat på något sätt. Evergrey ska inte vara så minutiöst uttänkt på något sätt, medan jag tror att jag vill att detta ska vara det.

Tobbe: Behöver du vara på några olika emotionella platser när du skriver texter till olika band?

Tom: Det blir jag direkt liksom. När man går in i studion och gör en ny Evergrey-skiva då behöver vi fem hitta vibben för att vi ska hamna i zonen av att skriva Evergrey-musik liksom. Det brukar ofta starta med något syntljud eller så, att "Okej, nu hittade vi vibben.", medan här är det oftast piano som sätter tonen.

Tobbe: Kan ni sjunga och spela varandras grejer hyfsat, så att det kan bli lättare att få ihop låtarna, eller har ni det ganska separerat?

Tom: Jag kan inte spela piano alls. Alltså, jag skriver mycket på piano och så, men jag kan inte spela piano. Han är ju en virtuos på piano. Det är ju på riktigt Mozart. Han skrev sin första opera när han var typ fem bast liksom. Han är utbildad på Oberlin college, så han är ju liksom superutbildad, medan jag är helt outbildad liksom, förutom på livet.

Tobbe: Bonusspåren utgörs av tre covers och av alla möjliga låtar, varför just de här tre låtarna? Det finns ju så oerhört många låtar att göra en cover på.

Tom: Vi gör bara covers på saker som vi älskar själva såklart. Jag har aldrig funderat på att The Trooper är en otroligt sorglig låt, som handlar om att folk dör på ett slagfält. Det har aldrig slagit mig riktigt, när man hör den i Maidens version, som är energifylld och allt som den är i sin fantastiskhet.

När vi gjorde den i Silent Skies version så känns det som om orden får mer tyngd på något sätt. Utan att förta någonting. Jag är ju typ världens största Maiden-fan liksom. Det är världens bästa låt. Men det var som att jag fattade själv helt plötsligt vad fan den handlar om. Det är så mycket botten i orden. Det är så välskrivet på något sätt.

Och sedan gjorde vi Dancing In The Dark och det som är coolt med den är ju att den är i dur och det geniala med Bruce Springsteens version och Born In The USA-plattan är ju att hela den plattan handlar om hur olycklig han är, medan folk tror att Born In The USA är en hyllning till USA liksom.

Det handlar om hur trött han är på sitt jävla liv, att han inte hittar sin plats i livet, och definitivt så handlar Dancing In The Dark om just det, "Vem är jag? Vart ska jag? Jag kommer ingenstans.". Och den är ju i moll nu då istället och det är ju det absolut coola med den. Jag är jättesugen på att folk ska få höra den.

Tobbe: Då är det bara Numb kvar då.

Tom: Numb var en sådan låt som vi båda kände att den handlar om det här som man kanske själv har haft problem med då, med psykisk ohälsa och så.

Tobbe: Var det tämligen enkelt att få in de här tre låtarna efter de tio Silent Skies-låtarna?

Tom: Mycket jobb är det. Det är det, för man vill göra låten rättvisa, man vill vara respektfull mot låtskrivarna, men man vill också sätta Silent Skies-prägeln på låten såklart, så att det inte blir som vilken cover som helst. Jag tycker att det är tråkigt att när ett hårdrocksband gör en cover på The Trooper så låter det som The Trooper. Vad fan är poängen liksom? Det finns en version som är bäst liksom. Låt den vara då.

Tobbe: Många musiker som släpper egenkomponerade skivor eller soloskivor har en tendens att hamna ofta ganska nära sitt huvudband. Det gäller inte herr Englund överhuvudtaget här. Berätta om hur du ser på detta.

Tom: Man vill vara noggrann. Att man inte tangerar de där anslagen som man har i Evergrey. Vi säger att om jag och Vikram skulle starta ett hårdrocksband så skulle det aldrig låta Evergrey förutom att det är jag som sjunger, men då skulle vi se till att tonaliteter, tonarter, hur man skriver musik och rytm, är annorlunda. Sedan är det klart att det kommer att finnas strofer i texter som låter som Evergrey, för vi gör ju också ballader i Evergrey liksom. Nä, jag tycker att vi har lyckats separera det ganska väl.

Tobbe: Hur får man de som lyssnar på hårdrock att lyssna på Silent Skies och att få ett annat perspektiv på det man lyssnar på?

Tom: Nä, alltså, det är inte mitt mål på något sätt. Jag vill att alla ska lyssna. Sedan om det är hårdrockare eller om det är dansbandsälskare, det skiter jag i. Men det är klart att vi har en naturlig ingång i hårdrocksvärlden som gör att våra fans kommer att lyssna och antingen avfärdar de det eller så tycker de om det.

Men hittills har det varit jävligt älskat av alla ändå. Sedan finns det alltid någon, "Va fan gör ni här på en hårdrockslabel?" och så där. Trångsynta människor är det inte någon brist på i världen.

Tobbe: Vad kan man då förvänta sig angående möjligheterna att någonsin få se Silent Skies live på scen?

Tom: Hundraprocentiga möjligheter, skulle jag säga. Vi blev ju stoppade nu av vår agent att spela på vårt releaseparty som är i Stockholm den 31:a augusti, för att han tyckte att vi skulle göra det i rätt form från början, att ingen ska se oss utan att det ser ut som vi vill att det ska se ut. Vi tänkte att vi kunde ha gjort lite så här piano och sång. Men vi har ett grymt team nu som vill göra det här med oss. Vi väntar på att få chansen att spela live.

Tobbe: Hur många personer på scen pratar vi om? Två?

Tom: Två eller tre. Cello möjligtvis också, för det är mycket cello på plattan. Men det är också trummor och skit på den nya plattan liksom, så man kanske få ha ett band. Jag vet inte. Vi får se. Det blir två som frontar i alla fall. Så blir det ju.

Tobbe: Det har kommit tre Silent Skies-skivor på inte så lång tid och ungefär tre Evergrey-skivor under ungefär samma tid. Är planen nu att nästan släppa varannan skiva?

Tom: Jag måste ju planera så, men sedan är ju jag och Vikram med i ett amerikanskt band som heter Redemption också. Det går hand i hand det där och så emellan det här så knör vi in alla de här datorspelen och filmerna och det som vi håller på med nu. Så det är mycket på bordet.

Tobbe: Varför kan det egentligen inte räcka med att göra Evergrey? Borde inte ett sådant band räcka eller blir du för rastlös av att sitta still liksom?

Tom: Nämen jag känner att jag har mycket mer musik i mig. Jag är livrädd för att dö och känna att jag inte hunnit göra det jag vill göra. Det är min största rädsla. Jag älskar att skapa musik med olika människor. Vi försöker att inte ta tid av varandra, men Vikram är också med och vikarierar på keyboards i Pain Of Salvation, så det är ett jävla pusslande.

Men vårt huvudfokus är ju inte att Silent Skies är ett sidoprojekt, utan att det ska ha sina egna vingar liksom. Också något man kanske kan göra tills man är 95 år utan att tappa sin värdighet på något sätt.

See also: an interview with Evergrey the same evening

Related links:

www.facebook.com/silentskiesband