Metal Covenant besökte Skogsröjet och tog en liten pratstund med Evergreys sångare och ena gitarrist Tom S Englund och keyboardisten Rikard Zander.

En intervju med Tom om ett av hans andra projekt, Silent Skies, gjordes vid samma tillfälle och publicerades nyligen.

Tobbe: Tom har ju varit väldigt produktiv under de senaste 4 åren med Evergrey och Silent Skies, så min fråga: Är det snart dags för en ny Evergrey-platta?

Rkard: Ja, tanken finns ju där i alla fall. Vi har börjat pula. (Tom:) Fan vad hemlig du är. (Skratt) (Rikard:) Ja, det får man väl säga. Jag har inte exakt koll på tidskraven, men vi kör festivaler nu och sedan har vi ingenting så då kommer vi fokusera på en ny platta helt enkelt. Så, absolut, det är på gång.

(Tom:) Och jag kan vara lite tydligare, med att säga att vi måste spela in en ny skiva i år, för att vi ska släppa den i juni nästa år. Så med tanke på allt annat som vi har i våra liv, med familjer och andra band och hit och dit så måste vi vara så välplanerade som vi kan, och vill vara också. Vi satt och lyssnade på massa låtidéer igår. Det var kul. Det är så jävla roligt att det blir roligt med en gång och att man inte bara känner att "Ja, nu gör vi det här.". Det känns inte blasé liksom.

(Rikard:) Vi fortsätter att hitta nya ingångar när vi gör en ny platta. Kanske för att vi aldrig har haft en platta som har breakat så där fantastiskt. Då vill vi hela tiden försöka att toppa det liksom. Så att vi har hittat lite nya ingångar även på den här plattan redan nu.

(Tom:) Ja, det är faktiskt sant det där. Vi strävar ju fortfarande efter världsdominans liksom, medan många av våra kompisar som In Flames och HammerFall är ett par nivåer över liksom. Det både sporrar och retar en lite grann, i den positivaste mening, för att vi vill också dit, och tror att vi kan komma dit. Om man skulle rita upp en linje över de senaste 30 åren så är den ju otroligt svagt uppåtlutande, men vi blir större hela tiden. Det är det som är coolt. Och det märker vi på gigen och så.

(Rikard:) Vi har aldrig släppt en platta som vi tänker "Ja, men nu ska vi göra en till sådan platta." och det kommer förmodligen aldrig vara intressant, hoppas jag, för oss. Men just också för att vi vill ju växa och nå ut mer och då försöker vi hitta nya vägar hela tiden.

(Tom:) Jag tror inte att Metallica tänkte "Nu ska vi göra Black album igen.". Det spelar ingen roll hur mycket… Alltså, "Nu ska vi göra en grym jävla platta igen!". Det är det enda fokuset som finns. Och det gör man ju för sig själv och inte för någon annan. Jag gör musik som jag tycker är grym att spela.

Tobbe: Är det då någon utmaning att göra en ny platta, förutom att man vill få fram det bästa man kan?

Rikard: Det är ju alltid en utmaning, för att det är ju ett tomt blad liksom. Det finns inga säkra kort. Man vet aldrig. Det är alltid en utmaning. (Tom:) Man vet inte om det blir en platta. Det är ju det som är det läskiga.

(Rikard:) Ja, det är alltid lite läskigt så där. Jag kommer ihåg: Det var så jävla roligt. Det här är en anekdot: Jag kommer inte ihåg vilken platta det var, men vi skulle göra en ny platta. Vi hade typ inga idéer och så firade vi midsommar hemma hos Henkes (Henrik Danhage, gitarr) föräldrar uppe i bushen någonstans.

Hans son, som var typ 10 bast, hade liksom börjat spela keyboard, och så kommer jag ihåg att Tom sa "Hoppas han har några bra grejer nu som vi kan sno.". (Skratt) Vi började känna liksom press att vi skulle hitta något. Men lite så är det ju alltid, men det som är schysst nu är ju att vi har kört nu med samma medlemmar hyfsat länge och alla skriver ju liksom.

(Tom:) På den här plattan som vi har börjat med nu, sedan vet vi ju inte hur det blir i slutändan, men jag tror att Johan (Niemann), basisten, har liksom 30 låtidéer som vi har tuggat oss igenom och sållat i nu och det är så jävla skönt. Det är jävligt skönt för mig, och Jonas (Ekdahl, gitarr) kanske också då, som är de som har skrivit kanske mest då på sista skivorna, att alla bidrar med sitt skrivande, för att bara få en låt från vem som helst i bandet gör att pressen liksom blir mindre.

För det är en press. Det ska man fan inte sticka under stolen med. Och det är inte press från något skivbolag eller att vi ska tjäna några pengar från det här, utan det handlar bara om att vi har gjort jävligt många bra plattor och det arvet kommer vi aldrig att svika. Jag kommer aldrig tillåta oss att släppa någonting som inte har gått igenom det här Evergrey-filtret. Och det är hög nivå på det. Vi tycker alla ganska olika, men när en låt är bra då är den bra och då är vi överens liksom.

Tobbe: Om man då tycker olika, hur får man då 5 killar att ha samma vision till en platta?

Tom: Nämen, då får man bevisa sig. Call Out The Dark på sista plattan t.ex.. Jag kände ingenting när Rille spelade upp den. "Ja ja, den var väl okej, typ.". Men Rille kände massa, och då var det så, så "Då får du spela in den då.". (Rikard:) Man får visa vad man har för vision och då får man övertyga de andra.

(Tom:) Och ibland räcker ju inte det heller, och då är det ju så. Så det är väldigt lite prestige skulle jag säga. Det finns inget "Jag ska ha med min…". Det finns inte. Det finns ingen som är gladare än jag om alla låtar är skrivna av Rikard. Det skiter jag i. Vi delar också på allting, så det hjälper.

Tobbe: Ni spelar väldigt många låtar live från de 3 senaste plattorna och kanske lite från plattan innan det också. Det är väldigt olikt de flesta bands tillvägagångssätt. Hur tänker ni där?

Tom: Att 55 % av våra fans är vår nya fanbase och att våra gamla fans också älskar de nya plattorna. Det är ju det som är vår grej. Vi har ju inte släppt några fans. Det är ju inte så att vi svävat iväg och gjort något annat. Vi gör ju samma sak, så vi har bara fått nya fans.

(Rikard:) Det är ju det som är ett sådant jävla privilegium med just Evergrey, för vi har ju inte, som jag sa, den här plattan som breakade fullständigt, som alla vill höra låtarna ifrån, och det är ju på gott och ont. Det hade varit kul att ha en sådan platta, men. Det är nästan ingen som kräver att vi ska spela gamla låtar. Det är bara en liten klick som kräver det.

(Tom:) Ja, det är väl 10 på ett gig på 500, som säger "Va fan spelar ni inte Solitude Within för?" och vi säger "Ja, men den är ju över 20 år gammal alltså. Den har ni väl hört ett antal gånger?". Idag går det ju att mäta om man kollar typ Spotify, och många av våra klassiska fans, och nu dissar jag inte någon skiva överhuvudtaget, tycker att In Search Of Truth är typ världens bästa skiva och de säger "Ni spelar inte en enda låt från den skivan." och så kollar man hur många plays den har och inte en enda låt har fler plays än den sämsta låten på de 3 sista skivorna. Någonstans där måste man börja värdera sin business liksom.

(Rikard:) Och det är ett jävla privilegium för oss, att vi kan köra nästan bara låtar från de senaste plattorna och folk tycker det är helt okej. Det är det de vill höra. Det är inte många så här gamla band som kan göra det liksom.

Tobbe: Många band gör ju något jubileum för en skiva efter typ 20 eller 40 år, men det känns inte som att ni har de tankarna nu att dra en gammal skiva och göra något sådant.

Rikard: Alltså, vi gjorde ju det en gång, på ProgPower. De är ju så jävla nördiga där liksom. De ville höra In Search Of Truth. Men nej. (Tom:) Vi älskade det. Men fan, vi är ju ett framåtskridande band. Vi vill ju spela de låtarna som vi tycker är bäst idag och inte det som var coolt för 20 år sedan. När kom den där jävla plattan? 2001. Det är 22 år sedan alltså. Men håll inte det emot oss om vi gör det för 500,000 kronor någon gång. Det kanske vi gör. Nej, jag vet inte.

Tobbe: Även fast man på ett sätt alltid älskar sina gamla plattor, finns det någonting som du skulle förändrat om man tittar tillbaka på dem? Någon skiva som kanske inte riktigt satt?

Tom: Med största självförtroende, nej. Om jag skulle säga någonting så skulle jag väl säga att Glorious Collison var ju en platta som jag och Rille skrev själva. Jag har lyssnat på den i efterhand och det jag skulle kunna säga om den är väl att ljudet inte var det bästa. Men det finns fantastiska låtar på den. Wrong, Out Of Reach och The Phantom Letters. Det är en jävla platta.

Tobbe: Och de får vi aldrig höra live nuförtiden.

Tom: Men hellre då i så fall att man gör en turné där man kör två låtar per skiva. Men det är ju för fan 30 låtar nu. Det går ju inte. Glöm det. Stryk den. (Skratt) (Rikard:) Att vi överhuvudtaget fick ihop en platta då var liksom avgörande för att bandet finns idag.

(Tom:) Men det var lika avgörande att de inte var kvar. Det var ju ett gemensamt beslut vi tog i bandet, alltså de och vi, att det är bättre ni drar nu och så är det bra med det liksom. Annars hade inte Evergrey funnits. Och då blev ju vi givetvis sporrade. Hannes (Van Dahl, trummor) kom in och var världens bästa snubbe. Johan kom in, och Mackan (Marcus Jidell, gitarr). Bara guldgubbar liksom.

(Rikard:) Det var ett grymt band, även då. Det var kanon. Nej, jag ser ingen, så här, "Den plattan var omotiverad." eller något sådant. Vi har alltid gett 100 %. Vi har aldrig, liksom, 3 låtar över, utan "Nu gör vi de här låtarna och så jobbar vi på dem tills de är tillräckligt bra för att platsa på plattan." och gör de inte det så finns de inte längre. Det är inte så att vi har 15 låtar och vi ska välja ut 10. Så har det aldrig varit.

Tobbe: Finns det någon platta som ni känner att ni inte är riktigt klara med och skulle kunna göra någon form av Part 2 på?

Tom: Nej. Det är samma svar där. Vi släpper ingenting innan det är klart. Jag har fan suttit och sjungit in grejer fram till en timme innan jag ska åka till Danmark och börja mixa liksom. Det är sant. Jag kom ihåg en gång när jag skulle åka till Danmark och mixa. Det måste ha varit på The Storm Within. Jag bodde i ett provisoriskt hus för jag höll på att bygga ett annat hus. Jag hade mina grejer liggandes på hyllorna, alla burkar och skit, och så hade jag en kaffekopp, som ramlade rätt ner i tangentbordet till datorn och jag hade typ 4 meningar kvar att sjunga på låten The Impossible.

Jag börjar trycka och det händer ju ingenting. Men jag fick igång den till slut och sedan var det bara att skaka ut kaffet, ner i en väska med alla grejer och ta båten över till Danmark. Det var verkligen så. Jag tror t.o.m. att vi la lite gitarrer i Danmark för att vi hade glömt det.

(Rikard:) Men det finns ju liksom ingen plan att "Nu ska den här plattan komma, och sedan ska det komma en till, och en till.", utan det blir ju efter då "Den här plattan kanske kan följa förra plattan," så att det blir någonting. Men det är jävligt mycket här och nu på något sätt alltså.

(Tom:) Men man kan väl säga att vi steg också väldigt mycket ifrån den där trilogikänslan som vi var inne i där på Hymns For The Broken, The Storm Within och The Atlantic. När vi gjorde Escape Of The Phoenix så var det "Bra. Nu var det färdigt med det där. Nu ska vi göra 10-12 individuella låtar.". Och det skapade en sådan jävla frihetskänsla, du vet. Man bara "Fan, nu bröt man sig loss från det där oket.", på något sätt.

(Rikard:) Jag kommer ihåg när jag började på Recreation Day. Tanken var då "Nu ska vi göra livelåtar, för vi vill spela live. Vi är ett liveband, vi ska göra livelåtar.". Och det är jävligt intressant för att alla låtar vi har kört från Recreation Day har vi inga klick på, av någon jävla anledning, och inga backing tracks eller något sådant där. Jag vet inte hur det kom sig, men man vill hitta nya utmaningar, en ny ingång på varje ny platta för att känna sig inspirerad och fräsch liksom, och det fortsätter vi att göra. Så är det.

(Tom:) Jag vet inte om det startar i mig på något sätt alltid, att "Nu har vi gjort det här så länge med den här människan." eller "Nu behöver vi ha in en gästsångerska eller gästsångare.", men det måste hela tiden finnas någonting att snacka om för sig själv också, du vet. Så nu har vi bytt mixare till denna platta. Nu är det Nolly Getgood. Han spelar bas i Periphery. En jävla musikprofessor. Så han har varit hos oss nu i vår studio.

(Rikard:) Det var även grymt med Jacob Hansen, men nu var det dags liksom. (Tom:) Vi kanske går tillbaka till Jacob någon gång. Det får vi se liksom. Men man måste vara på tårna.

Tobbe: Har ni funderat på att göra någon form av större projekt någon gång, med kanske två skivor som släpps med 6 månaders mellanrum eller kanske en tvåtimmars dubbelskiva?

Tom: Vi har massor av sådana idéer. Jag har tänkt på att göra en dubbelplatta där ena halvan är akustisk. Nej, kanske inte akustisk, men lågmäld. Inte så brötig liksom. Vi har massor av sådana där idéer.

(Rikard:) Det är en grej som kanske får komma. Vi skriver för en platta och så har vi en jävla massa låtar och så kanske man tänker att "Vi kanske ska släppa några nu och några sen.". Det är sådant som dyker upp i stunden. Jag tror inte vi tänker så jävla kategoriskt och långt på sådana grejer, utan det är sådant som bara "Det här ledde ju till det här…".

(Tom:) Vi har ju tänkt att göra en lågmäld akustisk platta, fan, i 20 år. På The Inner Circle-plattan åkte vi på en akustisk turné liksom, och det var älskat på något sätt, och vi tyckte att det var jävligt härligt och då "Fan, vi måste göra en sådan platta." och så gjorde vi typ 3-5 låtar eller någonting, men det har inte blivit av. Men så har det gått bättre och bättre också, så då finns det inte plats.

See also: an interview with Silent Skies the same evening

Related links:

www.facebook.com/evergrey