Metal Covenant fick en stund tillsammans med Scar Symmetrys huvudperson Per Nilsson för att prata om bandets senaste släpp The Singularity (Phase II - Xenotaph).

Tobbe: Låt oss börja med att det är nästan nio år sedan senaste skivan.

Per: Ja, det är ju sinnessjukt, och det är nästan svårt att förstå. Man måste ju räkna med att det har varit de här konstiga åren också, som det är lite force majeure på, för alla människor i hela världen. Tanken var att det skulle gå mycket snabbare.

Lite kortfattat så kände jag mig först lite mätt och utbränd på något vis av att liksom bara göra Scar Symmetry i alla år och väldigt mycket vara den som skötte allting och skötte business. Jag var liksom turnémanager, låtskrivare, mm, så jag kände nog att jag inte orkade, och ville göra andra saker. Och då mycket riktigt fick jag göra andra saker också. Man får det man ber om ibland.

Så jag började gigga med Nocturnal Rites och Meshuggah 2017/2018 och så blev det så under några år. Jag fick leka av mig på andra håll på något vis, sedan blev jag farsa, och sedan kom pandemin.

Sedan i samband med att jag slutade i Meshuggah, dagen innan det blev officiellt att Fredrik (Thordendal) skulle komma tillbaka, ringer skivbolaget upp mig och säger, "Vi hörde att Fredrik ska komma tillbaka. Ska du starta upp Scar Symmetry igen? I så fall är vi jätteintresserade.". Det gav mig nog liksom den där sista knuffen, så vi drog ihop bandet igen och gjorde klart plattan.

Så nu är jag liksom på något slags tvärtomställe än där jag var 2016 när vi började att jobba med plattan. Nu har jag på något vis förälskat mig i mitt band igen och det känns som att alla i bandet har en liknande upplevelse. Det är jävligt roligt att vara ute och spela. Vi hade ju aldrig lagt ner helt, och gjorde lite smågrejer, men den här tiden från varandra har liksom gjort att det känns jäkligt roligt nu.

Tobbe: Ni är ju kvar på Nuclear Blast, kan man väl säga. Törs man fråga hur långt kontraktet sträcker sig den här gången? Eller är det en hemlighet?

Per: Nej, det är väl egentligen inte hemligt. Vi har skrivit på för två plattor till

Tobbe: En del 2, som ni nu gör, kan vara ett känsligt ämne inom musik. Hur ser ni på detta?

Per: Jag har nog inte tänkt på att det skulle vara någon skillnad från att släppa vilken platta som helst. Idén med att det ska vara en trilogi är att de olika delarna ska vara olika.

Tobbe: Finns det ändå en röd tråd som gör att ni i Phase 2 plockar upp och går vidare från där ni avslutade Phase 1?

Per: Jo, men det tycker jag. Phase 1 slutar ju med den tyngsta och hårdaste låten på plattan (Technocalyptic Cybergeddon) och i själva berättelsen blir det krig, och den första låten på nya plattan, Chrononautilus, börjar liksom med samma intensitet. Det finns ett melodifragment i mittenpartiet på Chrononautilus som kommer från sista låten på förra plattan. Så det finns några sådana uppenbara kopplingar där.

Tobbe: Jag hade inte riktigt räknat med den typen av låt som start på nya plattan.

Per: Den förra plattan har ett lugnare intro, men annars har det varit lite standard för oss att vi börjar med typ en radiolåt, och nu gör vi inte det. Första låten ska liksom vara som ett uttryck för hela uppdraget.

Tobbe: Jag kan uppleva musiken som ganska mycket varierad. Ibland brutal, tidvis lite progressiv, då och då melodisk, och kanske ibland lite som något som får en att tänka långt in i framtiden. Vad kan du säga om min enklare analys?

Per: Jag har ju liksom alltid velat ha vår musik så där. Det ska liksom tillåtas spreta åt alla håll. Jag skriver ju all musik nuförtiden och jag vill ju göra det som roar och intresserar mig. Om jag spenderar en stund med Spotify och sitter och lyssnar på musik så kan jag börja med en metal-låt, sedan hoppa in till en gammal 80-talsballad, och sedan vill jag lyssna på någon jazz fusion.

Så där spretar det och jag kan känna att när jag lyssnar på någon ny death metal-platta till exempel så kan jag tycka att det är skitbra, men jag ledsnar efter en låt, för jag vill liksom inte bara höra det. När jag gör min egen musik kan jag göra så att när det varit death metal för länge byter jag till melodiös sång och sedan kommer ett gitarrsolo.

Tobbe: Kan det vara knepigt att veta hur mycket brutal eller ren sång ni ska ha i vissa partier eller i låtarna?

Per: Nej, egentligen inte, utan jag tycker mer att det är till hjälp att ha de här två ganska olika stilarna. Ofta är det så att om jag har ett riff eller ett parti som verkligen gör sig jättebra att göra en riktigt läcker sångmelodi till, då är det det som det blir, och så finns det de här riffen som inte går att göra något bra till, då har man growl-sången istället.

Tobbe: Skrivkramp eller idétorka någon gång?

Per: Alltså, jag har ju lite knep. Om jag skriver en platta och har några låtar som är skrivna i olika tempon och olika tonarter, och så har jag ingen idé för vad jag ska göra på nästa låt, då kan jag välja ett tempo och en tonart som jag inte redan har använt.

Liksom, "Jag har inte kört C-moll och runt 140 BPM har jag inte. Jag har snabbare och långsammare.", och då kan jag dra på en trummaskin med något komp i det tempot. Så försöker jag hitta någonting där och då kan det bli gnistan, just det att man skapar en liten ram.

Tobbe: Du spelar bas på skivan och hur tänker ni i framtiden gällande basist live?

Per: Vi kör ju utan basist live. Det började 2019 med att vi skulle åka till Finland och Japan och spela. Två turnéer som gick in i varandra. Vår dåvarande basist (Andreas Holma) slutade två veckor innan, vilket var väldigt beklagligt att det blev så, och det gick ju inte att hitta någon ny på så kort tid, med att ens kunna repa in och dessutom få visum och allt det där, så att då var jag tvungen att spela in basen och ha den på tracks. Vi har ju redan massor med keyboards, så vi har liksom alltid kört med klick och syntar, så att då lägga basen var inget stort steg på det viset.

Tobbe: Vad symboliserar plattans omslag och vad grundar sig idén till det i?

Per: Det symboliserar en ultra terrestrial, som är en utomjording från en annan galax och en annan dimension. Och idén till trilogin kom väl egentligen från mig, att vi skulle göra liksom en Singularity-trilogi som skulle handla om den teknologiska singulariteten när teknologin har passerat den punkten som ens går att förstå, och det handlade första plattan om.

Sedan tog vår trummis (Henrik Ohlsson), som skriver texterna, det här ett steg till, och på den andra, Phase 2, då dyker plötsligt de här utomjordingarna upp, som har följt mänsklighetens utveckling genom miljoner år, och kommer och lägger sig i utvecklingen. På första plattan har vi ju en Neohuman på framsidan, som är som en version av Da Vincis Vitruvianska mannen och då ville vi ha en utomjordning på ett lite liknande sätt.

Ja, det blir som den andra sidan av myntet på något vis. Så vete tusan vad man ska ha för figur på nästa platta.

Tobbe: När kommer den då? Den tredje.

Per: Mycket bra fråga. Jag har ju varit så jäkla dum att jag har liksom trott att den här plattan skulle bli klar mycket tidigare. Fans har frågat, "När kommer nästa platta?" och jag har sagt, "Jo, men den kommer nästa år, 2019.". Men jag skulle tro att det inte tar nio år i alla fall.

Tobbe: Hur kommer ni att turnera för den här plattan? På hemsidan såg jag en handfull gig nu i vår, en handfull festivaler i sommar och en handfull gig i höst. Får vi något mer än det?

Per: Vi håller på att jobba i olika riktningar hela tiden. Sedan är det så att vi har ju aldrig varit ett särskilt hårt turnerande band. Vi har aldrig tagit klivet till att ens försöka på något vis. Vi kommer nog inte att turnera jättemycket heller, men vi har planer på att komma tillbaka till Japan, USA och kanske Australien.

Tobbe: Var har ni er största marknad? Om det finns några kronor att tjäna, vilka länder beger ni er till då?

Per: Vi hade ett möte med skivbolaget nyligen och då snackade vi om våra nyckelmarknader och sådär. USA är störst, Sverige är tvåa, och typ Tyskland eller kanske England trea. Det är ganska spritt och det är inte jättestor skillnad. Så folk tycker om oss lite, lite grann överallt.

Tobbe: Jag måste fråga om Nocturnal Rites också. Du började väl där för över fem år sedan och det har varit ganska låg aktivitet sedan du kom med. Vet du om det ens finns någon aktivitet där?

Per: Vi har pratat om att göra en till platta, men ja, det går långsamt. Jag vet att det har skrivits lite, lite musik.

Tobbe: Du är också involverad i ett annat gammalt rockband, Kaipa. Hur är statusen i det bandet nu? Det var inte så länge sedan det kom ut en ny skiva.

Per: Ja, precis. Det brukar vara så att vi gör en ny skiva, så släpps den, och så frågar jag Hasse (Lundin), som är bandets kompositör och bandledare, "Har du något nytt på gång?", och han svarar, "Nja. Nu är det sommar och då är jag ute och cyklar och så där. Vi får se. Det här kanske blev den sista plattan.", men sedan så plingar det till, "Nu har jag skrivit en ny platta.". Så det ligger nog inte alltför långt borta att vi börjar spela in igen.

Tobbe: Du blir 50 år nästa år. Hur känner du dig inför det?

Per: Det känns jättebra. Jag ser fram emot att fira. Jag fyller 50, min fru fyller 40, min son fyller 5 nästa år, vi har 10-års bröllopsdag då, och min pappa fyller 80, så det lär bli en brakfest.

Tobbe: Som musiker så finns det absolut ingen begränsning för att man har blivit 50.

Per: Nä. Men du vet, när jag var i 20-årsåldern så hade jag 4-5 år när jag inte spelade gitarr för att jag hade en massa muskelproblem. Så jag var tvungen att lägga av. Så när jag började spela igen så var jag kanske 28 eller något sådant och då tänkte jag liksom att, "Jag kommer aldrig ha en musikkarriär. Nu är det för sent. Nu börjar jag bli så gammal.", men jag har aldrig känt att det har varit så roligt att spela som det är nu och att jag är så inspirerad och så.

Related links:

www.facebook.com/scarsymmetry