Rockbandet Lucifer släppte ut sin femte platta Lucifer V den 26:e januari. Metal Covenant fick veckan innan möjligheten att prata separat med både trumslagaren (och även i studion av och till gitarr och bas) Nicke Andersson Platow samt sångerskan Johanna Platow Andersson.

Följande intervju är med Nicke och gjordes på svenska. Intervjun med Johanna gjordes på engelska och publiceras vid ett senare tillfälle på det språket.

Band:
Johanna Platow Andersson - sång
Nicke Andersson Platow - trummor
Linus Björklund - gitarr
Martin Nordin - gitarr
Harald Göthblad - bas

Tobbe: Alltså, vilket namn använder du nuförtiden? Jag ser olika varenda gång liksom.

Nicke: Det började väl med att vi tyckte att det var lustigt att skriva roliga grejer på våra singlar med Hellacopters. Sen var det på någon singel där jag hade kollat på den andra Dirty Harry-filmen Magnum Force och en av elakingarna där hette Nick Royale. Jag tyckte "Fan, vilken roligt namn. Det ska jag heta på nästa singel.". Sedan fastnade det på något sätt. Det var ju mer ett skämt liksom.

Och sedan blev det så här Nicke Royale, men "Nej, men skit i det där nu.". Och sedan när vi gifte oss då ville vi att hon inte heter Johanna Andersson för då skulle hon ju heta som typ alla i hela Sverige. (Skratt) Typ det vanligaste namnet. Så då tänkte vi att vi kör dubbelt då hon tog mitt och jag tog hennes. Men i Sverige kommer ju folk säga Nicke Andersson i alla fall, så.

Tobbe: Hur tycker du att den nya plattan följer dina tidigare plattor med Lucifer? II, III och IV.

Nicke: Ja, just det. Jag har ju bara gjort fyra av fem. (Skratt) Men så här är det ju: Om du frågar vilket band som helst så kommer ju alla säga att det man gjorde inför intervjun är det bästa. Det lär ju inte vara någon som har sagt till dig någon gång att "Ja, den är bra, men förra var bättre.". Alltså, har du någonsin…?

Det ligger väl liksom i människans natur att det man precis har byggt färdigt känns som det bästa man gjort. Annars hade man kanske inte låtit någon höra det. Jag tycker också att det borde vara så. Vi har haft samma sättning sedan precis efter inspelningen av Lucifer III. Jag spelade ju in basen på den. Och det är klart, ju mer ett band spelar tillsammans desto mer samspelta blir man, så jag tycker att det rimligen borde vara bättre nu än vad det var tidigare.

Men om man ser på sina favoritband. Där brukar det ofta vara de kanske första tre skivorna och sedan börjar det gå lite utför, så då borde ju inte det jag säger stämma, men då får man komma ihåg att de här banden som är ens favoritband har liksom repat och övat järnet ganska lång tid innan första skivan, och det har inte vi gjort. Nej, så det stämmer ändå. Nu är det kanske som vår andra skiva. (Skratt)

Nej, jag vet inte. Men jag tycker att det känns jättebra och jag tror att det var ett genidrag att låta Robert Pehrsson mixa skivan. Jag tycker han gjorde ett sådant jävla bra jobb, för resten av det har ju gjorts på precis samma sätt. Vi har spelat in det på ungefär samma sätt. Så det betyder bara att jag inte är lika bra på att mixa som han är. (Skratt) Så det är väl det enda som har skilt sig egentligen, så jag tycker att han gjorde ett jättebra jobb, och det kan jag säga för att då hyllar jag inte mig själv på något sätt, utan han gjorde ett jättebra jobb.

Tobbe: Det här är fjärde plattan på inte ens sex år och det är ganska tätt med dagens mått mätt. Känner ni er alltid produktiva inom Lucifer?

Nicke: Ja alltså, jag kan ju bara tala för mig själv. Jag känner mig ju alltid produktiv. Jag tycker ju att man borde göra skivor oftare. Överlag, så tycker jag nog det. Men sedan är det så mycket annat som kommer in. Det är ju skola för barn, och sedan ska man ha flera band, och så är man lite äldre.

Jag menar, kolla på guldåldern inom rock, när det släppts två bra skivor om året för många band. Det är egentligen nästan svårt att fatta hur det gick till. Och då turnerade man som en idiot också. Och då gjorde man riktigt bra skivor. Betydligt bättre skivor än vad band gör nuförtiden, som ändå tar fem år på sig och spelar in med dagens teknik. Nej, det ser mörkt ut.

Tobbe: Jag kan tycka att idag kan det bli lite för mycket. Om man går tillbaka längre så var det kanske bara sång, trummor, bas och gitarr.

Nicke: Ja, vad ska du ha mer än det? Och med dagens teknik så kan du ju sitta och älta, utan att det kostar pengar, för du kan ju göra det hemma, och därför tror jag att folk gör det. Det finjusteras och det pillas och till slut så låter allting likadant i alla fall. Om jag sätter på Bandit i bilen t.ex., för där spelar de ju ny musik, och när jag hör ny musik kan jag ju höra "Ja, men det där är samma trumljud som på den andra.", för de har tagit det från samma bibliotek.

Det låter exakt likadant och det är precis enligt mallen. Det lever inte. Det är jättetråkigt. Och nu har det gått så långt så att jag tror inte ens folk tänker över det, för det är normen och det är så vi gör nu. Och då när man inte gör det, som vi gör det, då blir vi kallade retroband, men "Nej, vi är inget retroband.". Nu råkar vi gilla hur det lät under en ganska lång tidsram. Jag skulle säga att de tio bästa åren i rockhistorien är från '68 till '78.

Fan, lyssna på mainstream-radio '75. Visst, det fanns en del dynga, men den dyngan är så jävla mycket bättre än dyngan är idag. Alltså, modern popmusik, vad är det för någonting? Äh, jag tycker att det ser rätt mörkt ut. Sedan tycker jag att det finns bra band, men det fanns fler bra band förr i tiden.

Tobbe: De banden vi lyssnade på när vi växte upp tyckte man var jäkligt bra, men jag har lite svårt att tro att ungdomarna nuförtiden tycker likadant. Liksom "Fan, tycker de musiken är lika bra som jag tyckte när jag var liten?".

Nicke: Nej, det gör de inte, för de hinner bara lyssna i fem sekunder sedan vill de ha koll på något annat. Ja, men du vet ju hur det var. Man sparade pengar, sedan gick man ut och köpte en skiva. Du kunde ju inte köpa en skiva i veckan. Man kanske köpte, jag vet inte, men när man började köpa skivor så kanske man köpte fyra skivor om året och fan vad vi lyssnade på dem. Du kan dem utan och innan.

Är det någon som kan det nuförtiden, en skiva så som man kunde sina skivor? Och så var det lite det där "Ja, men om du har Defenders Of The Faith, okej, då köper jag Screaming For Vengeance.". Man hade ju inte båda. Det hade man inte råd med. Det var "Fan, kan du spela in den till mig, så spelar jag in den där?", liksom. Nej, de vet inte hur bra de har det nu. (Skratt)

Tobbe: Ja, de har så jäkla mycket musik. Det märker jag själv också. Det är en sådan otrolig mängd alltså.

Nicke: Ja, det blir ju svårt. Det var ju lättare då när man bara "Den skivan ser cool ut. Jag köper den.". Det kan man ju inte göra idag. Det finns för många skivor nu som ser coola ut, men det är ingen som låter så bra. (Skratt)

Tobbe: Du nämnde ju retro. Vad skulle vara så farligt med att vara kallad retro då, om man säger så? Jag kände att det tog emot lite för dig när du sa det.

Nicke: Jag tycker att det låter som ett skällsord, för att det låter som något som man använder för något som är mer som en gimmick; att man klär ut sig på lördag kväll. Jag vet inte riktigt. Retro? För jag tycker att det borde heta tidlöst, för om du tar t.ex. det där årtiondet jag pratade om, från '68 till '78, och slänger på det idag så kan du inte säga att "Det där låter väldigt tidstypiskt.", vilket du kan göra om du tar något från idag om 20-30 år, tror jag. Då skulle du faktiskt kunna säga att det låter exakt som 2022, eller '23, eller '24.

Den tiden tror jag var mindre baserad på vad som var trendigt, men snarare att göra ett hantverk som var bra. Det var ett annat tänk musikaliskt. Men jag tror att det är därför jag inte tycker att det är passande med retro. Det handlar inte om nostalgi. Jag tror att många tror det. Jag började ju inte med att lyssna på det som jag anser vara ljudidealet. Det hade ju redan slutat när jag började.

Alltså, jag är för ung för det. I sådant fall skulle jag säga att '85 var ljudidealet, men jag skulle säga att '85 är katastrof. Det låter för jävligt. Alltså, andra hälften av åttiotalet låter så dåligt. Det finns inget som låter bra. När det gateade virvel-reverbet kommer in t.ex.. Vid '83 började det låta rätt illa och sedan höll det på ända till '93. Och sedan blev det nittiotalsljud, så.

Nej, men jag kallar det inte för retro. Jag kallar det för tidlöst, och bra. När trummor lät som trummor och inte som något annat än trummor. Nu låter det inte heller som trummor. Fan, metal idag, det är som att det där skrivmaskinsljudet som kom där med Svarta skivan bara har fastnat.

Tobbe: Från en sak till en annan. Varför har ni bara Johanna på omslaget?

Nicke: Det är mitt fel. Alla vi andra är med när man viker upp dubbelkonvolutet. Tanken var att det skulle vara vi alla, men det blev inget snyggt. Jag sitter ju och gör all layout. Jag är ett kontrollfreak, som Johanna är. Men jag gillar det också. Jag tycker att det visuella är en liten, viktig del av musiken.

Jag fick inte till det, så "Ser det inte bättre ut med bara en kista?", och då är det klart att det ska vara Johanna. Hon ser ju bättre ut än någon av oss. (Skratt) Jag kan ju inte vara där. Ska Martin vara där? Nej, nej, nej. Men det var inte hennes idé, utan det var min idé. På förra var det ju också hon, men då var det ju korset och då är det klart att det skulle vara hon. Det kan ju inte vara Harald på korset? Hur skulle det se ut? Nej, så jag tycker inte att det var konstigare än att det såg bäst ut.

Tobbe: Nu är ni ju på en ny label också med Nuclear Blast. Jag tänkte om det hade någonting med det att göra, men uppenbarligen inte. Men vad kan den nya labeln göra för er som ni inte haft tidigare?

Nicke: Jag vet inte. Det lustiga är att alla de som vi jobbade med när vi skrev på för Century Media för Lucifer II nu är på Nuclear Blast. Alltså, det är egentligen inte någon skillnad. (Skratt) Om jag förstått det rätt så är Nuclear Blast ett lite större skivbolag än Century Media. Annars är det ju, som sagt, det är samma personer.

Jag tyckte inte det var något dåligt på något sätt på Century Media, men kontraktet var slut och då jobbade ju de där och, ja "Okej.". Ja, nu prövar vi det. För det är ju inte så att Century Media eller Nuclear Blast… Jag tycker ju inte om något av banden som ligger där. Eller, jag har ingen koll på vad som är där. Jo, Graveyard är på Nuclear Blast, och dem gillar jag. Också ett retroband… (Skratt)

Tobbe: Nuförtiden, är Lucifer ett svenskt band med en tysk sångerska, eller är det ett tyskt band med svenskar på instrumenten?

Nicke: Ja, det är ju faktiskt en bra fråga. Den där har jag inte hört än. Vi är baserade i Stockholm… Jag bara undrar hur man ska definiera det. Ja, det kanske Johanna borde svara på. Jag vet inte. Ja, det är ju hennes band, så då måste det ju vara tyskt också, för hon är ju tyska, tänker jag. (Skratt) Eller? Men det är ju också jävligt märkligt att säga att det är ett tyskt band eftersom 4/5 är från Sverige. Äh, hon får nog bestämma det. Jag skjuter över den till henne.

Tobbe: När du försöker snickra ihop en sådan här, åtminstone för mig, stämningsfull skiva, vad har du för tankar och inställningar i ditt huvud?

Nicke: För mig är det alltid låt för låt. Jag tror att oavsett vilket band det är så är det låten där och då. Och då är det ju snarare vad som poppar upp, och sedan kan man ju analysera var det kommer ifrån, vilket alltid är intressant. Det måste ju komma någonstans ifrån, för det är ju inte så att man räknar ut det, utan det kommer och det är väl en blandning av vad som har filtrerats från det man lyssnat på eller kanske också vad man inte har lyssnat på.

Jag kan ju tycka att man kan vara lika mycket inspirerad av musik som man inte gillar som att bli inspirerad av musik som man gillar, för då kan man ju säga "Det där kan man ju göra bättre.". Det där är intressant. Jag tror att det är något som drar igång peppen på det, men sedan kan det också bli att "Nu har jag fem minuter…". Man får ju disponera tiden mycket bättre nu. Förut, innan barn, då kunde man ju "Aa, men sen.". Det finns inte längre. Nu är det bara "Nu har jag en kvart på mig. Fram med gitarren. Vad kommer nu? Ja, nu kom det här.". Och bland kan det vara Lucifer, ibland kan det vara Hellacopters, ibland kan det vara "Jag vet inte.".

Så det är inget specifikt för just en skiva. Någon gång så har Johanna sagt "Vore det inte coolt att göra en sådan här typ av låt?" och då har jag tänkt "Ja, det vore coolt.", men sedan blir det inte så, utan det blir något annat, och det är ju kul, att man har tänkt "Nu ska jag göra det här." och så blir det något annat. Eller så blir det det där "Nu har jag kommit på värsta grejen!" och så bara "Nä, den finns ju redan. Det där var ju stöld.". Något sådant där omedvetet, men då får man bara ta bort det.

Sedan händer det ju ganska ofta att jag gör något och så hör Johanna en annan grej. Vi bor ju ihop, men vi skriver inte ihop, utan jag gör min skiss och så tänker jag bort sång och sångmelodi, för det kommer ju samtidigt för mig när jag gör andra grejer. Nu har jag lärt mig att bortse från det. Jag mailar det till henne, även fast vi sitter i samma rum. Så hon får det och så stänger hon dörren och så gör hon sångmelodi och text och får ihop något där.

Det har ofta hänt att "Aha, så mitt intro blev versen. Det hade inte jag tänkt alls, men det blev ju jättebra.". Ofta är det ju så att jag skickar en skiss och så jobbar hon vidare på den, men så har det också varit så att hon har en sångmelodi som jag har fått och så ska jag lägga musik till den. Jag skulle vilja att vi gjorde mer så, för det är ganska kul, för för det första så ska jag försöka höra vilken tonart hon tycker är grundtonen, för det är ju inte alltid helt uppenbart, och så jobbar jag ut det därefter.

Tobbe: Du har ju gjort oerhört olika musik genom åren och det känns som att du måste ha skrivit låtar på många olika sätt med tanke på de olika musikstilarna.

Nicke: Nej, men de flesta gör jag ju själv. Det är bara med Lucifer som jag inte skriver själv, så då är det på ett och samma sätt, just för att jag ju inte ser mig själv som en jättebra trummis och inte som en jättebra gitarrist. Jag är bra på att fuska, eller svinbra på att fuska, tycker jag, och sedan är jag bra på att se helheten. Så jag kan liksom inte bara tänka ett häftigt riff, utan jag hör basen och trummor och, ja du vet, och därför brukar jag vara ganska bra på hur ett slags slutresultat kan te sig då på något sätt.

Tobbe: Om du nu får en lite längre tid att helt och enbart jobba med musiken, när jobbar du som bäst? Kör du kvällar, morgnar, helger, nätter?

Nicke: Om vi säger att jag skulle vara helt solo och att det inte skulle vara pappavecka. Jag måste nog vakna lite. Jag måste ha kaffe och cigg. Det måste jag. (Skratt) Nej, jag vet inte. Det är något med natt. Nu har man ju varit tvungen att ställa om sedan man blev pappa, men man har nog alltid varit nattmänniska. Just, du vet, när man "Ja, nu börjar man bli lite såsig.", så borstar man tänderna och då piggnar man till, och då kan det komma grejer, och så sitter man uppe alldeles för länge och petar.

Related links:

www.facebook.com/luciferofficial