Metal Covenant träffade Mister Misery-gitarristen Alex Nine på ett café i Stockholm för att prata om bandets nya självbetitlade platta.

Till att börja med. Den fantastiskt tråkiga, men kanske nödvändiga frågan. Vilka är Mister Misery?

Vi är fyra grabbar. Jag och sångaren Harley är de enda originalmedlemmarna sedan 2018. Rizzy på trummor kom in 2019 och Alister på bas kom in 2020. Men sedan har vi hängt ihop sedan dess. Vi har släppt två plattor; den tredje kommer nu den andra augusti. Vi spelar modern, alternativ metal, med inspiration från Black Veil Brides, Arch Enemy, Motionless In White, Trivium. Vissa vill kalla det metalcore, vissa vill kalla det någon form av skräck-metal, och det är en stämpel som vi faktiskt försöker tvätta av lite grann. Vi tycker inte det, för jag skulle säga att vi sjunger till 75–80 procent om vardagliga ämnen. Sådant man kan relatera till, känslor, och så är det 20 procent fiktion. Så det är vi fyra, vi släpper tredje albumet, vi ska ut på turné, vi ska spela festivaler, vi ska spela på Wacken nu.

Var är ni ifrån ursprungligen i det här landet?

Vi är ju utspridda. Det är Stockholm, Karlstad och Göteborg. Jag och trummisen är ifrån Dalarna från början, basisten från Stockholm och Harley, sångaren, från Värmland, Karlstad. Så det är svårt att repa.

Du nämnde några av era influenser. Det är egentligen bara band som har funnits i stort sett på 2000-talet. Har ni några äldre influenser också?

Ja, ja, ja. Jättemånga. Alltså, bland annat Mötley Crüe och Guns N’ Roses, som är två av Harleys största idoler. Han tycker om att blanda in lite så här old-school rock ’n’ roll i modern metal. Alltså, att man har lite den kanske attityden, eller den känslan i musiken, samtidigt som det är teknisk metal. Så för mig är det väl In Flames, Linkin Park. Ja, vad ska vi ta mer från gamla? Ja, det var väl mer kanske Iron Maiden för mig, så där kommer ju det melodiska liksom. Ja, men vi är ju ganska unga. Vi är ju liksom 25–30. Så det blir ju lätt så att det inte är så många från 80-talet kanske. Men samtidigt, vår basist, hans favoritband är ju Kiss, så där kommer ju också så här att han verkligen brinner för det här teatraliska och sminket och att utrycka sig. Och det gör vi egentligen allihopa. Vi sa det tidigt, att gå upp på scen i ett par jeans och en band-t-shirt, vi vill inte göra det. Scenen, du kan utveckla det hur mycket som helst. Använd det, gör något kul, gör något extra. Jag tycker att det annars blir att man kanske tar med sitt vardagliga jag upp på scen och där är ju verkligen en plats där du kan göra så mycket mer. Det är lite som att måla en tavla. En blank kanvas, gör vad du vill med det. Och det är samma, gå upp på scen, du kan göra vad du vill, utveckla showen, utveckla dig själv och stilen, färger, vad vill du ha för skor på dig? Det är jättekul.

Vad gjorde ni grabbar innan Mister Misery? Ni måste ju ha hunnit med lite i musikväg innan alla bara ramlade in i det här.

Ja, Alister: han hade sitt andra band som hette Alister faktiskt och han spelade väl lite så här Alice Cooper, 80-tals rock/ metal-hållet. Harley: han var i L.A. och pluggade musik på MI, startade ett band där, men sedan så valde han att komma tillbaka till Sverige. Jag har varit lite in och ut som sessionsmusiker, för jag hittade inte rätt medlemmar att starta band med. När jag flyttade till Stockholm för 13 år sedan, då var det mycket old-school rock ’n’ roll eller det var glam- och sleeze-scenen här mycket i Stockholm, och jag kände så här ”Näej”. Jag var lite mer modern metal och det var svårt att hitta människor som ville spela den musiken, så då sa jag att ”Nämen, jag hoppar med en stund. Jag kan göra enskilda gig.”. Så jag åkte med Kobra And The Lotus, jag spelade med Miljenko (Matijevic) från Steelheart ett par gånger, körde lite covers, trubadurade lite, bara för att hålla igång musiken, tills jag äntligen träffade Harley 2018, och då bara ”Perfekt. Nu.”. Då var det bra. Risse: han har ju pluggat musik hur mycket som helst och det roliga med honom är att han är ju jazz-/ soul-/ fusion-trummis från början och kommer från den skolan. Haft flera band innan, så när vi kontaktade honom, då hade han aldrig spelat den här musiken innan, så han sa det ”Ja, jag vet inte hur man spelar det här.”. (Skratt) Och det tog honom tre dagar och så satte han låtarna, för han är helt otrolig. Nämen, både Alister och Risse, när vi fick in dem i bandet, då kände vi ”Ja, nu är det rätt.”.

Eddie Crow var med på första plattan, men han fick ju kicken, eller hur?

Ja, han fick kicken. Ja, hm, det var dumma saker som hände, så vi sa bestämt nej. Det var ett väldigt enkelt beslut.

Jag tänkte på Alister. När det ändå fanns en Alex i bandet redan, och han har ett artistnamn, kunde ni inte hitta på något annat än Alex liksom? Ni kallar ju honom Alister, men ändå.

Ja, så vi sa det från början när han kom med att så här ”Jag är Alex. Han är Alister.”. Men grejen är att alla kallar honom för Alister, även innan bandet, så det är typ egentligen bara hans familj som kallar honom för Alex. Alla andra tilltalar honom Alister. Så det har blivit ganska enkelt så.

Men är det jäkligt svårt att komma på ett artistnamn?

Ja, det var det. När man försöker komma på ett artistnamn så tänker man ju direkt så här ”Okej, det här är ett namn som jag ska försöka bära med mig i 20 år framöver kanske.”, om allt går vägen. Så då är det svårt. Sedan så, vi har ju våra artistnamn, men det är också så där att det är sällan som vi säger våra hela artistnamn, så vi går ju mest Harley, Rizzy, Alister och Alex. Det känns rätt skönt att hålla det så liksom.

Nu ska vi hoppa till det aktuella. Det är ju er nya platta, som släpps andra augusti. För mig känns det verkligen som en Mister Misery-skiva och det känns, för mig, som en fortsättning från de två första skivorna. Hur känner du själv då? Du som är en av skaparna av musiken. Har du samma tankar som mig eller känner du lite annorlunda?

Det här är ju det albumet där vi har samarbetat mest på, allihopa i bandet, och nästan alla har ju liksom skrivit också typ en egen låt helt från grunden, och man har kompletterat och liksom kommit med tankar högt och lågt, och mixen, ”Hur ska det låta? Hur ska trummorna låta?”, ja, allting. Men det som vi känner är ju att, det här kommer låta så lökigt, men det är en jättebra blandning av de båda första albumen, för att du har lite av båda, men med en bättre mix. Så det låter väl lite mer moget, lite mer modernt, kanske lite mer lättsmält för öronen hos gemene man. Typ nu Doomsday Clock, som vi släppte nyligen: vi tror att den, dels mixmässigt är lättare för folk att lyssna på än kanske det första albumet. Det låter väl lite närmare det du hör på Spotify playlist idag. Det är lite mer åt det mixhållet. Vi försöker väl att smälta in lite där för att vi ska bli mer accepterade, kanske. För det har ju varit svårt. Vissa tror att vi är ett black metal-band, vissa bara ser sminket och tänker ”Äh, vad fan är det här?”, och någon tidning skriver ”Det är skräck-metal.”, så folk bara ”Nä, jag ska inte lyssna.”. Så där försöker vi ju bli mycket mer lättåtkomliga för en bredare publik.

Jag tänker att nu är det er tredje skiva, ni har er image, och du säger att skivan är lite lik de andra två. Kan man någon gång känna då att man nu har låst in sig i något fack som man är fast i till slut?

Nämen, vi har pratat om det mycket, att man måste våga testa lite nya grejer, och det tycker vi ändå att vi har gjort med den här plattan. Tidigare var det så att vi sa ”Vi ska inte skriva om vissa ämnen, det där är lite för basic, det där är kanske lite för radiovänligt, kanske lite för tråkigt.”. Med den här plattan har vi sagt ”Nämen, vi testar det.”. Lite åt det hållet. Vad ska vi ta för exempel? Nämen, Doomsday Clock, där sjunger vi om liksom så här samhället och hur förstört det egentligen är, och vi har aldrig gått in på det ämnet tidigare. Det har varit stuggles, depression eller fiktionkaraktärer, medan nu vill vi sjunga om kanske världen runt omkring oss. Ja, det finns ju egna känslor också, men att man blandar in sådant. Det är en jättebra fråga, för jag tror inte vi känner att vi har låst in oss i ett hörn. Snarare att vi faktiskt kommit lite längre på det här albumet. Någonting som vi känner är väl att vi kanske är lite trötta på att skriva om spöken. Vi har gjort det ganska mycket och nu känner vi att det finns mycket annat att skriva om också. Man utvecklas. Det är samma med, ja, ta In Flames, eller Linkin Park, de utvecklas också. Man ska inte vara rädd för att göra det, även om vissa tycker att då sviker du alla gamla fans. Vi håller oss ändå så pass breda fortfarande. Det finns ju, inte riktigt, men nästan en låt för varje person. Det finns en power metal-låt. Det finns radio, Motionless In White-låt. Det finns skräcklåt, Alice Cooper. Nej, jag känner inte att vi har låst in oss i något hörn. Det kommer också lite till hur vi klär oss till exempel, för att i början var det mycket så här ”Vi ska se ut som vampyrpirater.” eller så här, och nu är det mer ”Nä, vi vill ha det lite mer rock ’n’ roll.”. Alltså lite mer skitigt, slitet, en läderjacka, lite kedjor och lite allt möjligt. Det är där vi är nu. Och det är samma med sminkningen. Om någon vill testa, ”Jag vill testa den här sminkningen. Jag vill titta på färg här.” blir jag så här ”Kör på bara.”. Vi håller liksom inte tillbaka någon när det kommer till sminket.

Men kolla på Mötley Crüe till exempel. Första två skivorna, ganska mycket nitar och så, tredje skivan, glamkläder hela gänget. Så det är väl öppet.

Ja, men de följde efter tiden lite. Det gjorde ju Metallica också. Och det gjorde ju… Vilka var det som gjorde det? Alltså, som bytte stil rakt av.

Ja, man kan ju säga att när Kiss tog av sig sminket så var det en ganska stor sak.

Ja, det var väl helt sjukt. Alltså, det är så spännande. Vi får se var vi är om fem år. Just nu är vi nog på det bästa stället vi har varit. Vi gör väldigt mycket själva i bandet. Så vi har inget management längre, utan det gör vi själva. Bokningsbolag, vi är signade på AFM, och det känns bra. På något sätt har vi liksom vuxit in i det. Vi har lärt oss mycket. Du vet, allt från att vara ute och spela, och släppa musik, till företagsamhet, till ja, allt. Ja, nu börjar vi få en formel på det. Men det har ju tagit sex år. Det tar tid.

Plattan sägs vara självbetitlad, men jag tycker att det står tre ganska klara streck på framsidan. Är inte det lite tvetydigt, att den då ändå skulle kunna heta III liksom?

Nämen, det har du en jättebra poäng med. Det var så här att inför plattan så var det mycket om att vi pratade om Chapter III, och så sa vi så här ”Ska vi döpa plattan till Chapter III?” och vi bara ”Det låter lite lökigt. Det låter lite tråkigt.” och så sa vi ”Det här albumet är det albumet där vi har kommit varandra mycket närmare.”, och vi har utvecklats som människor, som musiker, alla har varit lite mer delaktiga och det har blivit liksom, vad vi anser, det bästa albumet hittills. Och då sa vi ”Det här är vi.” och vi sa det ”Det är rätt coolt med att bara släppa ett album självbetitlat.”. Många band har gjort det. Nu är det vår tur. Så vi sa det, ”Men vi sätter en trea bara för att det här är den tredje.”, men den heter Mister Misery.

Vi får väl se vad det blir i folkmun, om ni blir lite större. Då vet man aldrig vad som blir.

Ja, så bara ”Ja, men deras platta III.” och man bara ”Oh, my God.”. (Skratt)

Hur spelade ni in den här plattan då? Det är ju inte så vanligt att man gör som de äldre banden gjorde och ställer sig i en studio och betalar en miljon och ser fattig ut när man kommer därifrån.

Det här är den lägst budgeterade plattan vi någonsin har spelat in, för vi har spelat in allting själva, inklusive trummorna i replokalen, och det enda vi har tagit in är en kille som har mixat trummorna i efterhand; någon som är duktig på det. Men vi har liksom mickat upp och ljuddämpat replokalen så pass bra tills vi bara ”Nu låter det rätt bra.”. Rizzy har ju replokalen 500 meter från där han bor, så då kan han ju gå dit, smacka in en låt, skicka iväg på mix, och så är den låten klar. Så det har ju gått jättebra.

För det är just trummorna som är det största problemet när man ska göra det hemma i vardagsrummet, om man säger så.

Ja. Sången också. Men sången har Harley faktiskt hittat ett jättebra rum där han kan spela in i. Men det är också så här: ljudkort, dator, mick, puffskydd.

Jag tänker på sången. Det ligger ju lite effekter och filter på sången, men då tänker jag, hur gör ni live i de situationerna egentligen?

Vissa låtar är ju svårare att återskapa live. Hur ska man se på det? Vi alla sjunger ju. Vi alla lägger ju stämmor och skriker och så där, men när det kommer till typ distorsion-filter på micken och sådana där förvrängningsfilter, det har vi inte börjat med. Det kommer ju en punkt där man har den typen av utrustning och egen ljudtekniker som åker med på varje spelning. Just nu är det så här att vi kanske har tre olika personer, två i Tyskland och en i Sverige, och det är inte säkert att två av dem kan. Så vi har inte en ljudtekniker som åker med på allt och då är det jättesvårt att få in de här sakerna. Så det är något vi vill fixa för framtiden, men just nu så kan vi inte använda det.

Sex låtar är redan släppta som singlar, så halva plattan finns redan ute. Var tog överraskningsmomentet vägen då, om att få sätta på en skiva och lyssna?

Där ska jag säga att överraskningsmoment för album existerar inte längre. Det är borta sedan länge. Det är bara singlar som gäller. Egentligen hade vi velat släppa hela albumet som singlar, att bara släppa en singel i månaden under hela året. Det är ett drömscenario, för att med båda plattorna, och det här säger alla artister, släpper du ett album idag, med ett attention span på tre sekunder, folk lyssnar på de tre första låtarna och sedan så är det klart där. De sista låtarna kanske får 30,000 streams och singlarna får miljoner. Det är sådan stor, astronomisk skillnad i vilket utrymme låtarna får på ett album.

Det som är svårt, som jag ser det, att göra många släpp är ju att man har en begränsad budget som band, till exempel från ett skivbolag. Hur pratar ni om det, för ni lär ju inte få en skivbudget till varje singel, eller?

Det är mycket lättare, och billigare, att promota en singel än ett album.

Men du ska göra det 12 gånger, tänker jag på.

Det är ju väldigt mycket digital marknadsföring för en singel idag. Du trycker ju inte upp en singel på vinyl, eller trycker en CD-skiva som singel, så den kostnaden är ju borta. Så jag tänker överlag, det är inte så stor skillnad budgetmässigt. Det som man vinner på är att varje låt syns och hörs mycket mer, får uppmärksamhet, recensioner, och det blir en anledning till att uppmärksamma bandet många, många fler gånger. Om du släpper ett album och två singlar, då är det tre moment för marknadsföring, typ, säger vi. Per singel, där man dessutom kan kombinera singlar med olika nyheter; turnényheter, musikvideos, en ny t-shirt, samarbete med en annan artist, vad som helst. Man kan packa in så mycket per singel, och det kostar inget extra. Som sagt, vi skulle velat ha släppt hela albumet som singlar. Och det märker man också statistikmässigt, för att för varje singel så blir det nya playlists, så får det ett lyft, och så dyker det lite, men då kommer nästa singel, ett lyft, det dyker lite. Så det går stadigt uppåt i statistiken digitalt, så det är jättebra. Istället för att du får albumet, som sakta börjar dala ner, och så kommer en singel, nej, det går inte.

Om ni gjort 10 singlar, säger vi, på ett år. Kommer ni då samla ihop låtarna eller kommer ni sluta med att ha typ 76 singlar bara?

Ett jättebra exempel, Falling In Reverse, Ronnie Radke. Jag bryr mig inte om vad världen säger om honom, men han är världens jäkla marknadsföringsgeni. Han har släppt singlar i typ fem år; nu kommer plattan. Han har bara släppt singlar och musikvideos i fem år. Nu kommer albumet som innehåller de singlarna, plus några nya låtar. Men alla de här singlarna och musikvideos har ju bara växt, växt, växt. Nu har ju han haft liksom Epitaph Records, han har haft jättemycket budget, och lagt in själv. Han har ju puttat in flera hundratusentals kronor per låt i musikvideo, promotion, marknadsföring, men det ger ju så mycket. Och nu, när albumet kommer, så släpper de det med massor av merch. Jag vet inte, men jag tycker att det är helt rätt sätt för den här digitala världen vi lever i.

Ni har ju några låtar som släppts separat. Strangeland, Strangeland – The Return, Welcome Insanity och Boogeyman Boogie. Kommer de någonsin hamna på någon skiva? Har ni någon sådan tanke?

Inte idag, alltså så här att man skulle göra en EP utav det. Inte i dagsläget. Vissa singlar får liksom förbli singlar. Vissa singlar får vara de där lilla, små kornen emellan. Och det gick ju bra, Strangeland – The Return, men även Welcome Insanity, de har ju fått ganska bra med streams ändå, och det tycker vi är jättekul. Så då blir det så att när man går ut på scen så kanske ”Ja, de har släppt de här albumen.” och så spelar vi den här låten, folk bara ”Just det. Den här.”. De tycker att det är jättekul.

Det finns ju faktiskt band som släppt en låt som inte varit på en riktig platta och sedan har låten blivit en av deras mest populära och de spelar låten live än idag.

Ja, på tal om just det. Första Strangeland-låten var ju vår mest streamade låt, men nu har ju faktiskt My Ghost gått om den med typ 30,000 streams eller något sådant där. Men den toppade i flera år. Den låten skulle egentligen varit med på första plattan, men då sa gamla skivbolaget att ”Japan. De vill ha en speciallåt. Vilken ska det bli?” och då sa vi att ”Men Strangeland, det kanske är vår svagaste låt. Vi kan avvara den till Japan. Plus att den är lite snabb. De gillar ju sådant. Det blir bra.”. Men Japan ville inte släppa plattan, så den låten försvann ut i tomma intet, blev aldrig släppt, och så typ ett halvår eller ett år senare, ”Just det. Vi har ju inte släppt den låten.”. Vi frågade skivbolaget ”Vad gör vi med den?” och ”Vi vet inte. Vill ni släppa den?”, så ”Ja, det är väl klart.” och så (Alex visar med en gest att den gick rakt upp i topp.) Så det är så oväntat. Det är intressant att det kan liksom bara ta fart så där. Sedan har vi ju tre låtar som inte finns med någonstans på Spotify längre.

Ja, du ser. Nu kan ni komma ut med en skiva snart här med bonusspår.

Ja, men det är lite så. Vi släppte ju tre singlar själva 2018, som hette Torn, Hollow och Revelation For The Lost, och de existerar faktiskt bara på YouTube. Det är många som bara så här ”När kommer ni släppa dem?”. Och det är en intressant historia om hur det gick till, för att vi ville inte plocka ner dem, men skivbolaget ville plocka ner dem, av någon anledning, och att vi skulle börja om. Som nu, så här i efterhand känns så här ”Varför gjorde vi det? Varför kunde inte de ligga kvar?”. Men det kommer garanterat komma en dag där vi säger ”Vi spelar in dem igen och släpper dem.”. För ljudkvaliteten är inte bra. (Skratt) Men det är något intressant också, för hälften av oss är liksom inte främmande för det, medan hälften av oss är så här ”Nej, varför ska vi göra det för?”. Det är bra låtar, bra gitarrpartier. De låter bra. De behöver bara en ny mix.

I vilka territorier har ni haft era bästa marknader än så länge?

Det är ju jättemycket i USA, jättemycket i Tyskland, och Storbritannien, väldigt mycket. Det är de tre toppländerna. Sverige, statistiskt sett så är det ganska bra, men vi har inte så mycket fans här än. Det är svårt att bli profet i sitt eget hemland. Säg att vi skulle göra en förbandsturné i USA, med något stort band, det hade varit det sjukaste. Men det kommer nog dröja ett tag. Det är svårt att ta sig in på den marknaden. Jättesvårt.

Alltså, det här med Sverige. Det är inte ofta ert namn står med på rockfestivalernas affischer.

Nej, det har varit väldigt intressant. Det är ett mysterium för oss, för att vi får liksom många erbjudanden ute i Europa, att åka och spela på festival i Rumänien, Tjeckien, Tyskland och Spanien. Nu ska vi spela Wacken igen. Vi har liksom byggt upp ett bra nätverk och vi får bra erbjudanden. Sverige, så bara, nej. Jag vet inte. Vi vet att de ser oss, för att vi har hört det längs vägarna, men det är som att de bara inte tycker att vi passar, eller att vi inte är bra, eller att det är en personlig preferens hos bokarna som bara ”Nää.”. Alltså, vi har ingen aning. Men det vi vill, det är ju att komma in på den svenska marknaden för att kunna bara ”Så här är vi live. Så låter det. Det här är showen.”. Vi spelade på Anchor nu för ett par månader sedan. Vi gjorde dubbelgig; fredag och lördag. Folk var helt golvade. Vi sålde jättemycket merch och folk var så här ”Vad i helvete hände?” och vi sa ”Nej, så här har det varit i fyra år.” och ”Jaha, jag har inte förstått.” och ”Nej, men nu vet du.”. Och det är det vi vill liksom implementera i Sverige överlag. Nämen lite så här bevisa att ”Det här är vi. Det här är Mister Misery.”. Nu inför albumsläpp med marknadsföring och gig i Sverige, det är också så här ”Nä”. Så vi försöker ju få till någonting i Sverige. Ja, just nu ska vi bara ut överallt annars. Vi har försökt få till vissa saker; intresset finns inte riktigt där. Så antingen är det sminket, eller så är det musiken, eller så är det något annat. Vi vet inte.

Kan det vara lite så där läskigt i början när fansen blir lite typ närgångna mot er?

Ja. Någonting som har blivit, som vi själva är skyldiga till att ha utvecklat, är att vi har blivit lite karaktärer. Vi är ju inte fyra grabbar som spelar hårdrock, utan i vissa fans ögon så kanske vi är någonting mer. Inte att vi är idoler, men att vi är typ varelser kanske. Och de tycker det är jättehäftigt, och det är så speciellt, men det kan bli att det går för långt också. Det hände i Prag bland annat. Där blev vi ju stormade, och folk flög på till höger och vänster, och folk började bråka om vem som skulle liksom få ta kort med oss först. Vi har aldrig varit med om något liknande. Och det blir lite obehagligt. Man bara ”Oh, shit.”, och någon kommer med en kamera över en och bara ”Nej, det är min tur.” och rycker i en. Sedan finns det ju de som är jättesnälla och respektfulla och så här. Men vi har stött på ganska många sådana nu, så vi börjar bli vana liksom. Vi vet hur man ska hantera dem. Det är jättekul att de finns dock, för att, jag menar, det är ju verkligen också så här eldsjälar som köper all merch och lyssnar på musiken dagligen. De är ju våra största fans på ett sätt. Man får kanske gåvor. Gåvor som är fina, gåvor som är läskiga, gåvor som är obehagliga. De kommer med mat och tårtor och man bara ”Nej, jag kommer inte att äta det här. Det är okej.”. Vi hade ett fan när vi spelade i Tyskland som kom med en tårta. Hon hade gjort en tårta. Den var jättefin, med vår logga på och allting, och hon bara så här ”Jag vill se när ni smakar på den.” och ”Nä, inte nu.” och så här ”Men lova att testa den.” och hon spammade oss och det var verkligen så här ”Skicka bilder.”. Till slut blev det att man bara, jag vet inte, man får liksom stänga av från den människan då. Men vi är tacksamma att de finns där.

Ni kallar era fans för Ghosts. Berätta om den idén. Var kom den ifrån? Vem kläckte idén?

Nej, men det var typ gemensamt. Jag minns inte vem det var som kläckte den. Vi började prata om att många band har ett samlingsord för sina fans. Slipknot – Maggots, In Flames – Jesterheads. Vi tyckte att det är coolt, det är något lite speciellt, och det gör också att om dina fans kan benämna sig som något speciellt i det facket så känner de en extra tillhörighet, och det blir lite mer unikt, det blir lite roligt, och du är en del av någonting större. Så vi bollade idéer. Vi var inne på så här Crows och Ravens och allting, men ”Nej, det låter lökigt.”, men så var vi lite så här bara Spöken liksom. Våra spöken, och så blev det så. Men det är lite gulligt liksom. Lite kul. De är våra spöken. Så det blev så.

Svårt. Precis som med ett artistnamn, när man väl har gjort det här så kan man ju inte bara byta namn.

Nämen, det är också så här: vi har ju varit inne på om man skulle byta logga, byta emblem, men folk har ju börjat tatuera sig. Alltså, vi har ju fått minst 50 tatueringar. Folk som har tatuerat handen, armen, folk som har gjort liksom sleeves, och vi bara ”Det går inte.”. (Skratt) Till slut så blev det att vi bara ”Nej, men då får det vara det emblemet.”. Det har hänt att folk sagt typ ”Kan ni skriva en rad från en låttext, med er skrivstil?” och så får vi en bild sedan och då har de tagit alla våra skrivstilar och så tatuerat hela texten. Våra fans är väldigt dedikerade, och det är vi otroligt tacksamma för, för att även om vi inte är jättestora så beter sig våra fans som att vi är jättestora och de gör allt för oss. Vi har flera fans som nästan ska på varenda spelning på hela turnén. De köper allt, de gör allt, de lyssnar hela tiden, de delar allt, de är en del av en fanclub som bara promotar. Nä, det är jättekul.

Jag måste bara fråga en sak till. Live, där ni har ert smink. Är det enkelt att tvätta av?

Nej, det krävs sin lilla stund att få bort allting. Det är ju så här oljebaserat, tjockt smink liksom, och så är det puder på det, så det sitter ju.

Av Tobbe – Publicerad 20:e juli 2024