Recent interviews
Bombus besökte Stockholm för ett gig på Kollektivet Livet förra veckan och Metal Covenant tog en pratstund med hela bandet om bland annat den nya plattan Your Blood.
Intervjun startade tillsammans med Feffe Berglund och Ola Henriksson, men vartefter snacket var igång så anslöt i tur och ordning Peter Asp, Simon Solomon och Johan Meiton, så efter en stund så satt vi sex personer, inklusive undertecknad, runt bordet i bandets lilla loge.
Med så pass många inblandade så slutar det ofta med någon form av halvt vardaglig konversation där korta och långa meningar kastas fram och tillbaka, snarare än att det mer normala intervjuformatet följs med en kortare fråga följd av ett, förhoppningsvis, längre svar av artisten.
Så, försök att hänga med. Det kan bli en smula rörigt under vissa delar.
Er nya skiva Your Blood släpptes för drygt en månad sedan. Får man det man kan förvänta sig av Bombus nu med den här plattan?
Feffe: Ja, det tycker jag. Och lite därtill, skulle jag vilja säga. Vi har liksom krämat på ganska mycket och vi har nog tagit ut svängarna ännu mer på den här plattan, så några kanske tycker att den här är lite för mycket åt något håll. Men jag tycker alltid det har varit Bombus och den här gången har vi nog bara fläkt oss lite mer.
Ola: Jamen, det var lite fritt fram, kändes det som. Det var ”Jamen, det här riffet är ju bra, men det kanske inte passar, men vi testar ändå.”.
Feffe: Ja, lite så. När man har ett band så är det lite så här ”Är det här en Bombus-låt eller är det en annan låt?”. Man resonerar ju så liksom. På den här plattan så kanske vi bara körde lite mer liksom på det stadiet då.
Ola: Vi tänkte så att ”Men sedan kommer ju sången på och då kommer det låta Bombus.”.
Berätta lite om er musikstil. Vad spelar ni för musik egentligen? Utveckla gärna. Alltså, visst, man kan ju kasta in det i hårdrock och sedan är det klart, men.
Feffe: Vi vill ju gärna säga att vi spelar hårdrock. Vi är väl egentligen inte så petiga med det.
Ola: Nämen, så vill ju alla andra ”Fan, vad är det?”. Precis som du säger. Och då är det ju svårt att beskriva det. Det är det ju. Jag kan inte göra det. Men vår manager, Larna, försökte ge oss ett epitet ”metal ’n’ roll” och det finns någonting i det, även fast vi är obekväma med att kanske äga det fullt ut. Men det finns någonting i det som ”Ja, va fan. Den beskrivningen är ju inte helt fel.”.
Feffe: Nämen, det är väl allt som vi lyssnar på, liksom där vi får inspiration och där det kommer ett riff ifrån. Alltså, dels är det från alla år som man har hållit på med det såklart, att det bara kommer grejer. Det kommer ju från andra håll, liksom som inte kanske är relaterat till det vi håller på med, så därför kan det väl låta kanske mittemellan eller något. Men jag vet inte, för jag har nog aldrig tänkt på musik på det viset överhuvudtaget, alltså så här genremässigt liksom. Men jag tycker inte att vi är mellan stolarna, om man säger så, som andra kanske tycker, att vi kanske är lite för mycket rock för metalheads liksom och lite för mycket metal för rockmänniskor. Men jag har aldrig sett musik själv på det sättet, utan jag har bara gillat musik, så därför blir det bara vad det blir liksom. Som vi sa kanske på den här skivan, att vi har liksom inte tänkt lika mycket på ”Är det Bombus eller inte?”, utan vi kanske har bara fläkt ut och bara fläskat på i det kreativa liksom.
Peter: Det är ju vissa som stör sig på det, att det är för olika genremässigt mellan vissa låtar, men om man tittar tillbaka till liksom hur rockband lät förr… Ja, om man lyssnar på Queen till exempel. De kunde ju liksom ha en 50-talsrocklåt, en bombastisk ballad, en discofunk-låt, nästan en punklåt och ibland som en jazzlåt.
Simon: Ska vi säga att nästa platta blir jazz och discofunk ungefär?
Peter: Jamen, det är samma med Stones. De kunde ju blanda olika genrer. Där kunde det ju liksom vara soul eller blues, eller reggae ibland.
Ola: Men det är just det att inom hårdrock så känns det jävligt viktigt att folk ska bara ”Jamen, vänta nu. Det där är tech-döds. – Nä, nä, nä, det där är core-grind-döds-tech.”.
Johan: Ja, det känns mer angeläget kanske än i många andra genrer.
Feffe: Alltså, jag tror ingen av oss är sådan faktiskt.
Johan: Man kanske har varit någon gång. Då har det väl varit kul. Men det är länge sedan liksom. Det är ju så oviktigt.
Feffe: Men just när vi skriver till Bombus, då tror jag bara vi tycker att det som är gött är gött och så kan man väl ibland tänka att ”Fan, det här låter väl lite märkligt kanske.”.
Simon: Jag tror att jag tänker en del på att det ska vara som Bombus. Jag kom ju in på förra plattan och jag tycker att Bombus är ganska breda. Så även om jag tänker på att det ska vara vissa begränsningar så är det ändå, om man kollar på historien, ganska brett. Allt från metal till lite punkigare till liksom crustigare till rockigare.
Ola: Ja, det är också ganska tydliga referenser till låtar. Vi behöver inte gå in på det, men det är ofta så här bara ”Jamen, det där är ju Sabbath-låten” och sen så är det ”Ja, men det där är ju Rust-låten.”. Man kan referera till Let Her Die-låten eller The Beast-låten och sådant där. I huvudet i alla fall. Jag kan göra det.
Den här attacken på sången. Den har alltid, tycker jag, varit lite av Bombus signum på något sätt. Hur bygger ni den liksom? Vad är tankarna där när ni får fram det?
Feffe: Jag vet inte, men man är väl skapt på ett vis med sin pipa liksom. Och så upptäcker man vad man kan göra med sin röst och vad man inte kan göra. När jag och Matte (Då Jacobsson, senare Säker) drog igång det så upptäckte vi lite av en slump det där med våra röster, och då hade jag inte ens sjungit innan på det eller liksom i band, och så började vi ju med den här dubbelsånggrejen, i och med att våra röster passade ihop och så. Och sedan så har vi ju lite också kanske breddat det på att man så här chillar lite. Vi står inte och skriker hela tiden på samma vis. Och så när Meiton kom med nu så visste vi, för vi har ju kört innan, att han hade den potentialen som Matte och jag har i rösten liksom. Det är ju klart, en stor del av soundet är ju rösten eller den sångstilen liksom.
Ola: Ja, den är nog ganska unik. Alltså, nu hör folk ofta inte skillnad på er, även fast jag hör det direkt såklart, men vissa bara ”Du sjunger allt.” eller ”Sjunger ni tillsammans, båda samtidigt?”. Du (Feffe) har ju en helt bisarr röst egentligen i rocksammanhang. Ditt skrik är ju helt sjukt och sen kan du ändå göra melodier med det. Det är ju… Jag vet inte… Ja, men det är ganska konstigt. Och du (Johan) har en helt annan teknik, men tillsammans blir det ju ändå… Och du (Johan) låter ganska likt Matte också i vissa fall. Fast han skrek mer rakt ut, så. Så det är en ganska unik kombination, tror jag.
Feffe: Och sedan blir väl det ett sound också som man kanske liksom trivs med. Och om man tänker på att man tänker lite olika på varje platta, så förutom liksom liret och trummor och allting, så är det nog sången mycket som gör att det låter på ett visst vis liksom. Så i det kanske man har lite frihet att göra vad man vill också.
Ola: Det var en svinbra låt och sedan kom sången (Ironi) och då blev det Bombus.
Så hur gör ni när ni börjar skriva låtar? Vad börjar ni med? Var kommer idéerna ifrån?
Feffe: Det kommer ju hela tiden bara, tror jag. Och sedan så har man en idé. Antingen är det en liksom nästan fullständig låt, i stort sett, eller den kanske har tre partier eller kanske har vers och refräng, och så saknar den stick och så arrar vi den tillsammans och liksom ”Ta bort det. Lägg dit det.”. Eller så är det bara ett riff och så får någon annan liksom en tanke på det riffet.
Johan: Sedan finns det ju vissa lyckoträffar när de skriver sig helt själva i replokalen, där det är nästan från scratch och så fyller man i sinsemellan ”Ja, det där passar där.” och så dyker det upp.
Feffe: Ja, så kan det vara. Säg att du (Johan) doodlar på någonting. – ”Vad var det?” – ”Äh, det var ingenting.”. – ”Jamen, den grejen alltså.”.
Ola: (Anspelar på att vara i Johans position.) ”Nä, jag tänker inte spela den.”
Feffe: (Fortsätter att anspela på att vara i Johans position.) ”Äh, det var en grej. Det var min grej.”
Johan: (Fortsätter i Olas och Feffes spår.) ”Äh, det där ska jag nog behålla. Men det här då, som är lite sämre?”.
Feffe: (Avslutar) ”Ja, vi tar det.”
Johan: Nämen så uppstår det någon sådan här gemensam feeling för att det är… ja, ett gött riff, och så får man…
Ola: (Viskar) Han tänkte säga magi. (Alla småskrattar.)
Johan: (Undrande) Vad?
Ola: Du tänkte säga magi. (Alla skrattar åt Johans undrande min.)
Johan: Nä, det gjorde jag väl inte. (Fortsätter på sin mening ovan.) …Men man får samma feeling för det och då blir det ibland kanonlätt att bara fylla i, ”Ja, ja, men den känslan i det riffet.”.
Feffe: Och sedan när man kommer lite längre in i ett album, säg att du har sex låtar, då kanske man börjar tänka på vad albumet behöver och så här.
Johan: Och sedan då, för det är vi tre (Johan, Feffe och Peter) som brukar repa i Göteborg, när vi trodde att ”Nu har den skrivit sig själv i replokalen den här låten.” och är görnöjda, ”Bra jobbat idag.”, så skickade vi ju det, ett tag i alla fall, i vår chattgrupp…
Feffe: Men nu har vi slutat med det. Det var en jävla massa grejer.
Johan: (Fortsätter) …och det möttes med lite mer skepsis än… (Skrattar)
Feffe: Som ”Ja, bra, kan du ta bort den grejen och så här?” och ”Ja, jag tar bort alltihop igen.”.
Simon: Men det låter svinbra, men jag tror ibland så kanske vi (Simon och Ola) tänker lite mer liknande i låttänk kanske.
Ola: Ja, så brukar det nog vara.
Simon: Vi brukar tolka refränger och stick lite lika och så försöker vi ödmjukt…
Feffe: Va? Försöker ödmjukt?
Simon: Nej, nej, vi är inte ödmjuka alls. Men de är ju så duktiga de här killarna på det där, så att man behöver ju inte vara ödmjuk. Och jag måste säga apropå lite med sången och låtskriveri, och också varför jag tycker det är kul att spela med Bombus, så tycker jag att det är kul med att sången är mycket pop liksom. Alltså, då menar jag lite som om man tänker pop med Misfits. Är det pop? Jag tycker det är popmelodier liksom, sensibilitet, så här 50-talslåtar egentligen, fast Danzig vrålar liksom. Och lite liknande grej är det tycker jag att jobba med de här killarna. Så man kan ta något riff som man tänker ”Ja, vad skulle det här blivit egentligen?”, men sedan när de får göra lite grejer, och man kan styra lite och lägga till de här poppiga tonerna, fast det ändå är lite högoktanig rocksång, då är det jävligt kul tycker jag.
Johan: Där är ju sången tacksam också, för den är som den är, sången liksom.
Simon: Men du (Johan) har den här komprimerade sången, lite mer kontrollerad pitch, liksom kan köra lite mellanläget, och Feffe kan köra de här riktigt ljusa, skrikigare grejerna. Det är ju svinkul att göra låtar.
Men hur skrivs det annorlunda då nuförtiden? Från början var det ju inte tre gitarrister i bandet. Är det någon större skillnad egentligen?
Johan: Det blir ju en till sämre. (Bandet skrattar) Alltså, det var två gitarrister dåligt innan. Nu är det tre gitarrister dåligt. (Ironi)
Simon: Jag tror ingen tänker på gitarristmängden när vi skriver, utan jag tror man tänker arrmässigt bara.
Ola: Och det är också för att det ska kunna vara bekvämt att kunna göra sångslingor som man kan sjunga, för då kan en av dem sluta spela gitarr och sjunga det liksom. För vissa låtar är lite rytmiska och sedan så är det mot sången och så blir det jobbigt och då kan man bara skita i det och så kan man köra.
Feffe: Ja, dels är det att man kan skita i att spela gitarr på sin vers eller vad det nu är. Men sedan är det också, när vi kommer till hur vi arrar låtar så har vi ju större frihet. Och i ett live-sammanhang sedan så kan du faktiskt göra det liksom utan att reducera det.
Ola: Ja, det är ju inte så här trestämmig gitarronani.
Simon: Nej, jag tror vi är ganska pragmatiska till att bara få en låt som man tycker låter schysst och ett arr som man bara tycker låter bra och sedan typ spelar man olika om det behövs lite så där. Alltså, vi är så gamla gubbar liksom.
Lyrikmässigt på Your Blood. Är det samma ämnen som vanligt eller är det något nytt ni vill få fram? Är det någonting ni vill framhäva extra med texterna den här gången?
Johan: Det är väl en som blev ganska bra. Äh, det finns väl fler också såklart. Men, jag vete fan, men den handlar väl också om hur brända folk kan vara.
Feffe: Alltså, det är inte en dikt som sedan blev en låt liksom. Vissa kanske har det. Jag vet inte. Alltså, musiken kommer ju först och ihop med det så kommer ju en sångmelodi liksom och en rytmik i sången och sedan efter det så kommer texterna. Vad som faktiskt sjungs, där är ju du (Johan) och jag ganska lika, tror jag, vad vi tycker låter gött och vad som låter bra och vad som passar och så här liksom. Så när vi sitter i repan kan det vara i stunden vi skriver text liksom och vi lägger ganska mycket sång så.
Johan: Ja, så är det inte ett så där super, 100 procent budskap som uppstår liksom.
Feffe: Jag har aldrig skrivit en text.
Ola: Det känns som att det blir ett budskap ändå ofta. Jag menar, kanske det är omedvetet.
Johan: Ja, så kan det ju vara också.
Ola: För du kommer ju ändå några textrader och sedan så bygger ju du på det…
Feffe: Och sedan börjar du bygga på något. Det skapas ju något där då liksom.
Ola: (Fortsätter sin mening.) …och då kommer det upp en grej i huvudet förmodligen liksom på er två idioter.
Feffe: Men det är ingen som sitter på en kammare och liksom skriver poesi.
Simon: Men när man känner er så tillskriver man ju massa mening till texten.
Ola: Nämen, jag menar, jag tycker inte man ska liksom förringa, ”Nämen, texterna är bara sekundära.”. De blir ju någonting sedan…
Feffe: Jo, det blir de, men då blir ju det i ett skede…
Ola: (Fortsätter sin mening.) …som lyfter låten. Det är det som är grejen.
Simon: De är inte planerade.
Ola: En del skriver ju texter som ”Vad fan är det här för jävla pisstext?”. Det var en bra låt, men texten är ju piss. Men det här är ju tvärtom, tycker jag.
Johan: Dålig låt, skitbra text. (Ironi)
Feffe: Du kan ju tonsätta en bra dikt, säger vi, och så blir dikten dålig, för att liksom i det forumet så är texten inte bra. Så att jag tycker att texten ju hör ihop med musiken liksom. Jag kan inte bara skriva en massa texter, liksom fina texter som man på något sätt ska försöka trycka in i en låt, för att då stämmer det inte, utan det kommer ju liksom i musiken och så kommer det ett tema. Du börjar med någonting och sedan så blir det ju en text utifrån det som har en röd tråd förhoppningsvis.
Simon: Jag tror de som lyssnat, en del i alla fall, på texterna, de känner nog igen typ sentimentet.
Feffe: Ja, det tror jag också.
Simon: Men det är ju ingen jävla så här barrikadrock liksom. Nu förstör vi stämningen och blir politiska när vi spelar rock! (Sista meningen sagd med ironi) Men ni (Johan och Feffe) är ju sådana som byter ut ett ord för att det inte låter bra. Ni är ju sådana.
Johan: Ja, precis.
Feffe: Det är ju mycket det musikaliska, att man liksom ska prata med vokaler, konsonanter, rytmik och allt det där, så man får ju välja utifrån det, tycker jag. Så lyssnar jag på musik, att det är på något sätt en musikalisk känsla över texten. Fan, jag har jävligt svårt, om det inte är vissa gamla band då, när man bara trycker in ord i musiken.
Johan: Sedan är det ju vissa som löser det skitbra samtidigt ändå. Och det är både snyggt och det är ett budskap och så vidare.
Feffe: Texter är jävligt lätt att skriva. Musik är ju svårare att skriva än text.
Många band drabbades ju av pandemin och för de flesta blev det ju en paus. Fem år dock sedan förra plattan. Varför blev det så länge?
Feffe: Vi släppte ju en platta fyra månader innan pandemin.
Precis. November ’19 var det.
Feffe: Jag tror att luften gick ur lite grann. Vi hade ju gjort en platta och jobbat mycket med den och så blev det som det blev och då tror jag luften gick ur ett tag, under en period liksom.
Ola: Och så gick man runt så här bara ”Men det kanske hoppar igång igen. Det kanske hoppar igång igen. Okej, det hoppar inte igång.”.
Feffe: Och då hade vi precis gjort en platta och då är det inte det där att du liksom spelar in en till platta med en gång. Vi gjorde någon sådan här Sweden Rock-pandemi-live-grej och, du vet, man höll på liksom. Men vi var ju inte i den fasen riktigt när pandemin kom, att vi skulle börja skriva liksom. Vi hade ju precis skrivit. Vi skulle ju ut och lira. Där var vi. Så därför var det nog en liten pyspunka där liksom. I pandemin så började vi spela in den här plattan lite grann liksom. Inte direkt, men vi började spela in själva och började testa och började vara kreativa, fast inte liksom så här direkt göra-skiva-kreativa. Men vi höll ju på med grejer liksom.
Peter: Vi spelade in två låtar som vi släppte som singlar också 2021. Och sedan började vi ju på en cover-platta, men det blev ju inte bra.
Feffe: Nä, inte en platta.
Simon: Cover-låtar i alla fall.
Peter: Ja, ett gäng cover-låtar. Men det var väl lite för att lära sig just att jobba i studio själv också.
Simon: Ja, exakt. Det var ju innan plattan.
Feffe: Det uppstod väl någon tanke där, liksom att ”Fan, vi gör det här själva.”. Och Ola är duktig på studieteknik och så här. Eller vi kände väl att vi hade det här i bandet liksom. Och så började vi testa och greja lite liksom. Så att vi började väl greja istället, men det var inte så här ”Skriva platta” liksom. Men det ledde ju fram till att vi spelade in en egen platta. Vi gav ju bort den till mix då, till Petter Lithvall.
Ola: Men från det vi bestämde oss för att ”Nu börjar vi spela in plattan”, det var alltså sommaren 2022, då gick det ganska fort till plattan var klar, för den var klar 2023. Ett år typ. Men sedan så ville vi mixa om den, så då tog det ett år till.
Det var jävla noggrant i så fall.
Simon: Man vi gjorde om några grejer, och la lite mer sånggrejer, bytte ut sång. Någon låt, Your Blood, drogs det ju ut på.
Johan: La mer gitarrer.
Feffe: Vi var inte inaktiva, men med livegrejen blev det väl någon sorts liten paus.
Simon: Med tanke på att hela samhället var att man bara visste inte. Det var ju mycket skit.
Johan: Det var ju också lite konstigt efter pandemin att ta upp den tråden, om det ens hade gått, att ”Ja, nu fortsätter vi med att spela live på Vulture Culture.”.
Ola: Nej, det går ju inte. Men så var det ju för jättemånga band. Men vi var verkligen så jävla tajt inpå. Det var många som släppte ut den hösten också, men.
Johan: Ja, det var inget unikt.
Jag tänkte på det du sa, Simon. Man går in och ändrar saker. När man väl har börjat ändra saker på egentligen en färdig produkt, alltså finns det något stopp på att ändra saker då egentligen? Kan man inte hålla på liksom i all evighet och putsa?
Simon: Man kan säkert det, men det är ju då det är bra med liksom en deadline och bolag eller manager eller andra bandmedlemmar som bara säger ”Men det här är bra.”. Det är ju det som ändå är bra att man inte sitter bara helt själv och just kan, som du säger, liksom bara sitta och köra om och om.
Johan: Och inspelningsmässigt, i och med att vi inte bor i samma stad, så blir det ju också liksom ett ramverk och reglerat, ”Okej, nu har vi den här tiden på oss.”.
Feffe: Men vi fick ju en bra mix på plattan, och sedan så hade vi den, och så var det liksom som att det var lite som katter runt het gröt, men sedan så var det någon som sa det liksom ”Jag tycker inte riktigt det låter bra.”.
Simon: Det var väl du (Feffe) som sa det.
Ola: Öh, ursäkta. Det var faktiskt jag som sa det. (Sagt med ironi i rösten) Vi spelade i Sundsvall och sedan så frågade jag bara ”Tycker alla att det låter 100 procent? Är alla 100 procent nöjda?” och så ”Nej, jag kanske är 80 procent nöjd.” och ”Ja, men då mixar vi om den då.”.
Feffe: Ja, liksom, du drog igång något. Men man kan vara där, men du vill inte riva upp allt det där. Det var inte det att det inte lät bra, men det var inte exakt det vi ville ha. Liksom, det var inte så att ba ”Fan vad gött.”. Och då hade vi jobbat på den mixen ganska länge också, men det kom aldrig dit vi ville. Men sedan så var det lite som vi öppnade asken liksom och då sa vi att ”Jamen, då finns det ju bara en sak att göra.” och då körde vi om liksom.
Ola: Men då gick det fort.
Simon: Ja, det gick fort. Men med första utkastet av plattan så upplevde jag det lite så att man kanske märkte att man ville addera saker för att kompensera för någonting man inte tyckte fanns där. Men det kanske var bara att det var konceptuellt för att man inte riktigt hittat det. Men sedan blev det jävligt gött, tycker jag, när vi rev upp det och hittade den här killen som vi kanske limmade mer med. Då flöt det på på ett helt annat sätt, verkligen. Tyckte jag i alla fall, jag som satt där på natten och skulle skicka sub-basar och göra syntgrejer överallt liksom.
Century Media var det förut och nu är det Black Lodge. Berätta om det, och berätta om eller hur det kan gynna bandet att byta skivbolag.
Simon: Jag tycker Black Lodge känns pigga.
Feffe: Vi hade ju gjort tre plattor på Century Media och efter tredje plattan så fanns det nog ett ömsesidigt ointresse. Så att vi pratade inte med dem och de pratade inte med oss egentligen om det. Men det här tycker vi är svingött och Black Lodge har tyckt det var väldigt roligt att släppa den här plattan. Det har varit ett roligt samarbete och liksom gött. Det har funkat bra liksom.
Ola: Det viktiga är att bolaget är peppat och liksom vill kommunicera och ha det gött ihop och planera ihop och så där. Century Media är ju jättestora och vi var ju liksom en av de mindre fiskarna i dammen och då blir man ju inte lika prioriterad.
Simon: Nu bor jag i Stockholm, men jag tycker också det känns som lokalt också, eller liksom att det är i Sverige också. Jag vet inte, men är de intresserade så är de intresserade. Det känns lättare att läsa på något sätt. Även om tyskar är grymma också, men det känns så jävla långt borta.
Ola: Men tyskarna förstår ju inte ironi. Det är ju det.
En annan sak. Jag ser jäkligt få gig inplanerade. Det är Sundsvall, Stockholm och Göteborg och så har jag nog missat några.
Ola: Karlstad, Malmö, Köpenhamn.
Frågan kommer vara: Kommer det bli mer under 2025 eller kommer ni nöja er där?
Peter: De säger det i alla fall.
Simon: Nämen, det är väl på gång. Det är ju en del som vi inte har gått ut med än också.
Hur ser det ut internationellt för Bombus? Alla vill ju bli större liksom. Hur mycket kollar ni liksom utanför Sveriges gränser på att försöka bredda er fanskara?
Simon: Är det inte fortfarande lite ut och lira för att bredda?
Ola: Om vi snackar marknader så tänker jag i alla fall Norden, Europa, helst norra Europa, typ England. Där har vi också gått bäst. Men nu har vi ju börjat, jag vet inte, det var väldigt mycket italiensk press.
Peter: Och Spanien.
Ola: Men det är ju där vi fokuserar just nu. Det tror jag vår bokare håller på att fokusera på då. Norra Europa och kanske England och sådär. Vi håller inte på och tänker just nu i alla fall på USA-turnéer och Japan och Australien och så där.
Simon: Men vissa av de marknaderna känns som de är så otacksamma för rockband eller för produktioner överhuvudtaget som ska ut och köra, så Europa känns ju relativt tacksamt. Tätt, inte för dyr bensin, det mesta är ganska uppstyrt. USA känns ju helt vrickat. Många amerikanska band verkar nästan tycka att det inte ens går att spela där, så de åker till Europa, så det är lite konstigt.
Av Tobbe – Publicerad 12:e december 2024
The melodic death metal band Hiraes joined Dark Tranquillity, Moonspell and Wolfheart on a European tour recently, and as this package made a stop in Stockholm, Sweden, Metal Covenant was able to get some time with vocalist Britta Görtz and guitar player / main songwriter Lukas Kerk to talk about the band’s career so far and what is in the pipeline at this point.
Tell me what happened when four guys from Dawn Of Disease started a band with Britta.
Lukas: It was a really exciting thing actually. Yeah, we disbanded Dawn Of Disease in the end of 2019, and it was pretty clear that the four musicians wanted to continue, and then I shot an e-mail to Britta, and asked her if she was interested in some kind of musical project, not to say too much. And yeah, she replied to that e-mail, and said she’s up to everything that is fun for her. Then I could be a bit more precise and ask her if she was willing to found a new band. Then we wrote the first song, on the internet, because it was in 2020, pandemic time. Yeah, afterwards we met in the rehearsal room, and felt that the chemistry really was right, and then Hiraes came to be.
Did you even have to consider joining the band, or was it clear to you just right away?
Britta: I had to consider. There was no hesitation, but of course I wanted to hear, like, “What is your musical idea?”, and, “Do I like the smell of these four guys?”. (Laughs) No, but it was clear very quickly, at least to give it a try, and be in the same room, and do some music together. I wanted to do that before I said yes, because, you know, like, if I say yes to something, I wanna be committed to it, and not having to draw back because I found out that we’re not getting along well and the chemistry is not right, so. We knew each other a little bit from sharing stages with our bands, but nothing like on a very, like, personal, deeper level that you create when you write music together.
Lukas: Yeah, we met her on several shows, but that was also in Cripper, and later in Critical Mess. And yeah, we played some shows together, but not that many. Like, four or five shows, or something like that. But I always had her on my mind because I really liked her stage performance, and the way she was acting on stage, and of course her voice. Yeah, we were looking for a new singer, and as Hanover, as most of us are Osnabrück based, like North Rhine / Northwestern part of Germany, is not so far away, I thought maybe I could ask her.
But if she had turned down your offer, would you have gone for a male singer instead? Because there aren’t so many women doing this in comparison to men.
Lukas: That’s really a good question. In general it’s quite hard to find someone that really fits into the band, in terms of voice or personal things. In the very beginning, we also thought about asking maybe someone from Scandinavia, or a person that already has experience. That was important to us, and I knew that Britta had a lot of experience in the studio, on stage, and in general with music. Yeah, it’s really hard to find a male singer in the region where we live that has such an experience. There are many bands, and many underground bands, but we really wanted a person that perfectly fits in every area of the band.
Britta: I had the impression that the gender was not really, like, a priority. The way Lukas approached me, I have found that very logical from his perspective, because if you don’t live in the same town, and you have to work remotely, you need to be sure through work that has already been done that it’s a reliable person who can, you know, go to their own studio and, you know, do things. And for me it was really cool to be asked by people who wanted to bring it forward and also had experience on record label level. You know, to join, like, on a high level. That was very cool for me.
Quickly to your first album, Solitary. That one came out during the pandemic. Was that album kind of lost to you guys just because you couldn’t follow up with a tour and stuff like that?
Britta: I wouldn’t say lost. We were debating and talking with our record company, Napalm Records, and they proposed to us to maybe release it later. But in the pandemic no one knew how long the pandemic would be, and also all the songs were newly written. I don’t wanna be too philosophical here, but you find an imprint from an artist’s soul in the pandemic on the album, and I think that makes it very unique. There are flavors on that record that otherwise probably would not have sparked, and so I thought it was very cool to release it in the pandemic, because it was pandemic driven, and many perceived it as such. We couldn’t play live so much with that album as we had hoped for, but I think the record did very well because it kind of like fits the vibe of that time very well. And it’s called Solitary for a reason. It was a very solitary process to write the album.
Lukas: The other option would have been to release it in post-pandemic times, and maybe then we would not be promoting our latest album Dormant right now, but Solitary. There were so many records coming out after the pandemic, and then I’m quite sure we would have drowned in this flood of releases, and so we’re really happy that we have done this.
Britta: Yeah, we had very good media coverage, because there wasn’t much coming out.
Dormant was out in January. Tell me your feelings about that record now. It’s almost been a year already.
Britta: And for us it’s over a year because we have to give it to the record company four or five months before release. I love this album. All of the songs that we play today are on the album. Like, I think Solitary is a very good album, but I think on Dormant we kind of like found our style. You know, it’s a little bit more towards the essence of what Hiraes has become. It’s a new band with, like, a new dynamic, and I think it was, like, a little matured songwriting, I would say.
Lukas: Yeah, definitely. I’m still very happy about the album. Yeah, as you said, it’s almost a full year since we released it. Many things have happened. We had some shows. This great tour here, and we had a small headliner tour in Germany after the release in January. Yeah, it’s a good feeling, and we hope that this will continue in the future, that we’re releasing more albums.
In what way do you work with incorporating the melodic guitar playing into the music?
Lukas: When it comes to sources of inspiration there are so many different things. Like, guitar riffs from other bands. I do not steal them, you know, but I get inspired by them. In general, we have, like, different kinds of inspirations in the band, but for me, as the main songwriter, when I start writing those riffs, it’s always some certain idea. Maybe some hook line, or something like that, and from that I start to develop the music and the whole song, and afterwards I send it to the other guys, and they say, “Okay. We can work with it.”, and maybe develop further ideas in that. And when the song is almost finished Britta adds the vocals, and then we continue.
As you pretty much said, Britta, it’s, like, 18 months since you delivered the record. Will we see a third record soon?
Britta: I mean, it’s not in the birth process, it’s still in the making process. We have, like, two and a half, three-ish and a half songs. Four ideas and two songs, something like that already. We had an off day yesterday, and we were staying at the Fascination Street Studios, and used their rooms there, so we actually wrote a song in the studio, but after hours and just on the couch, but yeah. (Laughs) That was a fun moment. Yeah, we’re working on it, of course.
Is there a certain road you wanna take with the third album, or will you continue with what Dormant is?
Lukas: As musicians we always try to develop more and more. We will try to improve ourselves and look in different directions. I would say that Hiraes is an open-minded band. Of course we are a melodic death metal band, but we are not forced into the boundaries that we only have to play the Stockholm style, or the Gothenburg style, or something like that. We have many sources of inspiration, as I just said, and we try to develop in different directions, concerning melodies, concerning songwriting, concerning vocals, and always try to see, “What is possible? What can we do? How can we develop?”. Yeah, we will not stay at the point of Dormant. We really try to move further.
Britta: And also, like, for this record we also have ideas for what it might be called, and I already proposed, like, a realm of topics that I would be interested in exploring, and of course just in written form as words it’s already kind of like inspiring what riffs to choose for something like that. I think that as Hiraes is growing, we are looking at longer shows, and of course we are also looking at maybe what kind of flavor or vibe is still missing in our set when we think of one and a half hour sets, or something like that. “Is it easy to build already? Do we need some more songs into a certain direction.”, that also plays a small role. But I think we try to just, like, follow our feelings and let it out to be very close to your own emotion.
Undercurrent includes some clean vocals. Tell me about the decision to not only go for the harsh vocal stuff.
Britta: Well, let’s call it “decision”. (Laughs) Like, Lukas sent me the song, and I’m like, “What the hell. This kind of screams clean vocals.”. And I mean, I like clean vocals, but my clean vocal abilities are not on the same level as my harsh vocal abilities, I would say. So it was on the edge of my comfort zone to do that. But I’m very happy that I did that. This song is one of my absolute favorites on the album, and it’s a very emotional and direct song for me. So yeah, I love it.
Lukas: And this is also a typical high-risk thing for every musician, to go out of the comfort zone and to push boundaries. You know, like clean vocals, new arrangement, new song structures, and not just the normal way to do things. It makes it really interesting. Sometimes a bit exhausting, but also interesting and really productive in the end.
Britta: Yeah, it can be a painful process. I mean, Lukas is writing the songs, and most of them are, like, almost finished, and then I come in, or Mathias comes in, and then we kind of pick on his baby, and he’s like, “Ah, that’s my baby.”.
Lukas: They’re killing my babies. (Laughs)
Britta: Yeah, it’s always a little bit hurtful.
Lukas: It’s a bit painful, but it’s worth the work, really.
But isn’t it so, that you have to give and take a little bit when you’re in a band? Because if you have true dictatorship, maybe you’re standing on your own after a while.
Lukas: Yeah, that’s good, because we have democracy in our band.
Britta: Yeah, I would say in songwriting, everyone in their own department has, like, one voice more than maybe the others. Yeah, and everyone should have artistic freedom of course. And maybe even also when it comes to giving ideas to instruments that are not your own. It can be weird and painful sometimes, but in hindsight everything was a good decision so far, so it was kind of worth it, yeah.
What made you guys go into melodic death metal, or really heavy music in the first place, in the beginning, a long time ago?
Britta: I feel like metal is very intense music. All kinds of genres of metal. And I feel very good when I’m on stage presenting and performing this kind of intensity, and basically helping others to have a good time together with the band, and it’s a very rewarding feeling to do that. I always knew that I wanted to do something on or behind the stage, and then, yeah, once I grabbed a microphone there was like no holding back anymore. I do not only listen to metal, but metal is my favorite music to perform. I mean, my mom always says, “You throw noodles at the wall and see them stick.”, and that sticks.
Lukas: I started in my early childhood with bands like… My father listened to Pink Floyd, AC/DC, Gary Moore, and all those bands, and maybe I started to somehow get into the rock and metal genre. Yeah, how did I come to melodic death metal? That’s really quite hard to say. It was maybe in my early youth. I started to listen to some harder music. One of my favorite bands back then was Children Of Bodom, for example, and yeah, of course In Flames and all these typical bands. And then I started to write such music, and then proceeded, and yeah.
And at what point in your career did you realize that you actually were good at what you were doing?
Lukas: I did not realize that until today. (Laughs) I’m really self-critical, and I really cannot say I’m good at what I’m doing. I’m always, like, criticizing myself, and think about, “Okay. You could improve that more. You could be better there.”. When it comes to for example playing guitar, there are so many great guitarists in this world that can play better guitar than me. And yeah, I would not say that I ever reached the point where I said, “Okay. You’re a good guitarist and a good songwriter.”. And maybe this also triggers me in the process of creating new songs, because maybe there is a tiny possibility to get a bit better and to improve everything.
The tricky part, I would say, is not playing great guitar, but it’s the songwriting. That is the hardest part. Guitar playing takes a lot of practice, but songwriting takes something from the inside, like finding melodies that can touch someone.
Lukas: Yeah, that is completely right. I also rather try to be a good songwriter than a good solo guitarist, for example. Because you can sit down and practice and practice and be a great solo guitarist, but if you somehow can manage to arrange the songs in a certain way, and write melodies that really stay in the people’s mind, that are really catchy with hook lines, then in the end the band profits from it more than when you say, “Okay. I’m the solo guitarist. I can play a 20-minute guitar solo. It’s so great, but I cannot write one single song.”. (Laughs)
Britta: And also, it’s really fantastic to work with Lukas as a songwriter, because I think his absolute strength is writing catchy choruses and catchy riffs. And he paints pictures into my head, and then all I have to do is, like, tell what I see. And never before have I felt triggered in that spot that Lukas’ riffs is tickling. So I find myself in a new place, and writing something completely different that I would never have written before, so that’s good.
And at what point did you realize that you could sing with the style you do?
Britta: I don’t know. I knew that very early, but I did not come across the music that involved these kinds of lyrics. I started making funny noises in my childhood, and then never stopped. My parents luckily never told me to be quiet. And so I kind of like have this childish playfield of my voice that I kept from my childhood. Of course I had to learn and get better, but, like, “I knew that I can make these sounds.”, and I never felt like, “I should not do this.”. And so when I started listening to heavy music, I was like, “Oh, that’s something. I wanna do that.”. And then I had my first metal band, Cripper. I started there and then just rode with it.
And, male or female, it takes a lot of skills to use a voice like that. If I would scream and shout like you do on stage, I probably wouldn’t last more than two minutes, and then my throat would get sore.
Britta: Yeah, the balance is really tricky. And, like, I am sick now, the ninth day. I mean, it’s better now, but I had such a bad cough, and that doesn’t help, at all. So my voice is kind of like a little fucked up at the moment, but whatever, yeah. Yeah, it’s the stamina that makes it or breaks it. Definitely, yeah. But a half an hour set is not that much, so.
Yeah, come back when you do 90 minutes a day. We’ll see what happens. Good luck. No, I shouldn’t paint the devil on the wall here.
Britta: No, I’m a vocal coach and I scream and yell all day, every day, so I think I should be fine. It’s a sport, and you can make a mistake, and then you hurt yourself, but it should be good.
What do you guys see as most important for the band in 2025, to grow even bigger?
Britta: I think the thing that you need is that you need to believe in yourself, and you need to make sure that everyone involved is on the same page. What you have to do when you want to grow is first you need to invest. You invest a lot of time and money, and if someone is not on the same page, then it sticks, and the band falls apart, and you sit there on a bunch of lost money, so I think communication in the band is the most important thing, I would say.
Lukas: Yeah, next year will be full of work in different ways, and I hope that we will continue the path that we are on right now, and we are pretty optimistic that we will take Hiraes to another level.
Britta: There are many ideas already painted on the wall. Nothing really as a plan, but if everything that is painted on that wall will happen, then we probably know exactly what we’re gonna do for the first eight months of the year, every day.
By Tobbe – Published December 9th, 2024
Metal Covenant träffade Mikael Stanne någon timme innan Dark Tranquillity-showen i Stockholm i slutet av november och utförde då en trippel av intervjuer. Först ut är intervjun om gothrock-projektet Cemetery Skyline som i oktober släppte skivan Nordic Gothic. Intervju nummer två, om Dark Tranquillity angående bland annat det senaste albumet Endtime Signals, vilket utgavs i augusti, publiceras i mitten av december. Den tredje delen av intervjun, om The Halo Effect, publiceras i början av januari, strax innan släppet av det bandets andra platta March Of The Unheard.
Beskriv din egen roll i Cemetery Skyline.
Alltså, jag blev tillfrågat av Markus Vanhala. Jag har känt honom i 20 år typ. Vi har turnerat ihop många gånger. Och han sa ”Jag och en kompis snackade om att sätta igång ett gothband och vi tror att du skulle vara perfekt.”. Jag ba ”Öh, okej. Ingen aning, men aja.”. Och sedan så skickade han någon låt och så ba ”Ja, det här lät ju gött.”. Och precis i den vevan så höll jag på att skriva Moment-skivan, eller jag höll på att skriva sång och så där. Och så hade jag fixat lite ny hemstudio. Så jag var inte i något bra, kreativt läge. Och så tittade jag, ”Men det kan vara kul. Man kanske inte ska säga nej till allting, som jag alltid gör.”. Och så spelade jag in liksom en liten testversion. Sedan visade det sig att det var Santeri från Amorphis också, som jag känner, och är helt grym. Och då blev det att vi bara bollade idéer fram och tillbaka. Det var liksom inget mer än så. Så det var en kul grej. Det var spännande och utmanande, men samtidigt var jag lite så här ”Jag har ju aldrig gjort någon sådant. Jag har ju alltid gjort döds.”. Visst, vi har lite liksom depprock och gothrock i DT genom åren, men det känns både jättespännande och skitkul, men också väldigt skrämmande. Så min roll var ju bara att liksom försöka göra det mesta av deras idéer. För musiken tyckte jag var så jävla bra. Jag älskar stämningen och jag älskar liksom hur de tänkte melodiskt och hur snyggt och välarrangerat allting var. Mitt jobb var liksom att se till att låten inte blev sämre, helt enkelt. (Skratt) Ju närmare vi kom liksom en skiva och allt det där, ju mer skrämmande blev det, liksom att ”Jaha, ska jag göra en rockskiva nu? Vad fan är det här?”. Så jag var väldigt obekväm med det. Det var flera gånger jag övervägde liksom att säga ”Jag fixar inte det här. Kan ni inte ta in någon annan istället?”. Men så tjatade de vidare och så skrev vi fler och fler låtar, och tills slut ba ”Jamen, det går ju det här.”. Och under pandemin, när allting var klart, när DT var färdigt och vi hade gjort annat, så då ba ”Jamen, då har jag tid för detta.”. Och det var liksom skönt. Det var lite som en palettrensare, du vet, mellan andra projekt liksom, att ba typ ”Ja, men det här är helt annorlunda.”. Jag behöver inte tänka på samma sätt, jag kan skriva en helt annan typ av texter och det gjorde ju att det blev spännande istället. Och vi har ju bara satt igång. Vi har gjort ett och ett halvt gig liksom.
Musiken är ju förstås inte vad man förväntar sig från Mikael Stanne, men visst, du sjunger ju inte bara growl i andra band heller. Du sjunger ju lite ren sång på andra håll också.
Ja, men det har alltid funnits där. Markus sa det liksom, att typ ba ”Jag skulle vilja att det var lite mer som på slutet av 90-talet eller 2000-talet. Det du gjorde då.” och jag ba ”Jaha, okej. Jaja, vi får se.”. Jag var mest osäker på om man skulle fixa det, liksom hålla ihop en hel låt och allt sådant där. Och vi känner varandra så pass väl. Markus kan vår musik utan och innan. Jag kan hans och även Santeris liksom sätt att spela. Så det blev så enkelt och ganska uppenbart hur man skulle göra. Det gjorde det lättare såklart. Jag har fått en del erbjudanden och så genom åren, liksom att sjunga på olika skivor, men liksom när man inte känner någon och man inte vet vad det är och det är ett nytt projekt med någon man inte känner, då blir det alldeles för svårt, liksom oöverstigligt så där, medan det här kändes så här ”Ja, men det här kan vi göra.”.
Har du några influenser överhuvudtaget som kommer från liksom mer gothrock som typ The Sisters Of Mercy eller så?
Ja, ja, för helvete. Jag växte ju upp med alltså typ pop och sådant, som jag lyssnade på där när jag var 10–12. Det var ju mer melankoliska grejer som Eurythmics och Depeche Mode. Det var den musiken jag älskade. Och sedan blev det hårdrock, som hade ännu mer liksom känslor och stämningar. Sedan vid 93–94 där, då började jag lyssna mycket mer på svartrock överlag. Det var ett stort gäng i Göteborg, som var inflyttade, som vi hängde med jämt och vi lyssnade inte på något annat än The Mission, Fields Of The Nephilim och The Cure och så där. Så det har alltid funnits där. Och det fanns ju en tid också med DT där runt 2000 med Projector och Haven, som var väldigt influerade av det, och vi försökte på något sätt få den stämningen i vår musik liksom trots att den var döds.
Det är bara en låt på skivan jag tänker att jag ska nämna och det är Never Look Back, som jag får typ lite gamla discovibbar av. Vad säger du om det?
Det är det ju liksom. Och det är ju det som är utmaningen. Och det var en sådan grej, när vi startade så sa Markus typ till mig ”Night Flight Orchestra fast för gothrock liksom.” och jag ba ”Vadå? Typ att vi liksom skojar lite om det, fast ändå inte? Hur fan får man till det liksom?”. Så när vi började med de första låtarna och så där, så tänkte jag liksom typ ”Ska jag överdriva det här gothiga eller ska man bara på något sätt fullt ut göra det?” och då blev det ju liksom mer att ”Ja, men fan, då kanske vi kan skriva om hjärta, smärta, ensamhet och allt sådant där.”. Sådant som vi kanske inte skriver om så ofta. Men Never Look Back, stora delar av melodin i refrängen har jag ju snott rakt av från Hazard med Richard Marx, för jag älskar den låten. Det är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag skickade den till de andra och de ba ”Fan, vi känner igen någonting där. Är det okej eller inte?” och jag ba ”Det är en tribut, inte en rip-off.”. Så det är jävligt roligt och Santeri har ju liksom spelat i så många olika band och har en sådan jävla erfarenhet också av att skriva i många genrer, så då lägger han till liksom handklapp och det är tamburin och grejer och sådant som man tänker ”Det här borde inte funka.”. Fast till slut gjorde det det i alla fall.
Apropå medlemmar. Jag hajade ju mest till när jag såg Vesa Ranta från gamla Sentenced. Ett band som la av för nästan 20 år sedan. Var har han varit sedan dess? Vet man det?
Ja, för fan. Alltså, han har ju haft The Man-Eating Tree och så var han ju med i Курск (Kursk) ett tag och nu har han ju The Abbey och något mer. Men han är ju fotograf och videomakare. Han gjorde ju DT:s Forward Momentum-video och då var det så kul för då hade jag inte sett honom på länge liksom. Så jag åkte upp och så möttes vi liksom halvvägs till finska gränsen och så spelade vi in en video tillsammans och det var underbart. Så vi har liksom alltid hållit lite kontakt. Ett tag så skulle Adrian Erlandsson spela trummor i det här bandet, men till slut så kunde inte han, så han ba ”Jag har inte tid. Det går inte.” och då ba ”Fan, ska vi inte kolla med Vesa? Han är ju helt grym.”. Jag älskar hans spelstil och liksom han är så jävla skön. Och han hoppade på direkt. Och han är jävligt peppad. Han ba ”Fan, vi måste ut och turnera snart.” och jag ba ”Nej, det hinner vi inte.”. (Skratt)
Anledningen till att jag nämner honom är ju att Sentenced har en helt grym kvartett med skivor på rad. Jag känner inte till något annat band som jag kan säga har fyra så bra skivor på rad, enligt mig då såklart. Men vi backar lite. Nu när du sjunger, liksom utan growl, när du väl ska stå och lägga ner sången, är du mentalt beredd på det?
Alltså, det är ju jävligt roligt. Jag älskar ju att bara sitta liksom i hemstudion och bara gå igenom grejer och bara nöta de här låtarna. Det är bra ljud och så är det jävligt skönt att bara sitta och göra på dagarna och så där. Så under pandemin så var det det jag gjorde liksom. Vi satt i varsitt rum, jag, min dotter och min tjej, och så satt jag och sjöng och de andra satt och jobbade och pluggade och allt sådant där. Men det är klart att det fortfarande är utmanande, för jag är inte så bra på det. Jag har inte gjort det här så mycket. Jag har inte så mycket erfarenhet. Jag var ju ganska orolig liksom för hur det skulle bli, hur mycket jag än demade. Och det går ju att fixa så jävla mycket, du vet. Men vi spelade in sången i Fascination Street i Örebro. Och det var helt fantastiskt. Jag stod i stora inspelningsrummet och så sjöng jag lite på dagarna och samtidigt så var Johan (Reinholdz), Martin (Brändström) och Jens (Bogren) och mixade DT-skivan. Och så var Mike (Amott) och Daniel (Erlandsson) ifrån Arch Enemy i ett annat rum och höll på med gitarrer. Och så var Jonas (Björler) och spelade in lite At The Gates-grejer. Så vi ba ”Fan, det här är ju nice.” och så kunde jag bara stå där inne och sjunga. Jag älskar att spela in i studio. Det är kul och så, men att stå och growla in en platta när vi kör 6–8-timmarspass är ganska krävande liksom. Man står där och är genomsvettig och helt slut och till slut så tar luften slut lite så här, så det är lätt att man liksom tappar fokus och får en jävla huvudvärk. Medan här så stod jag i ett stort och jävla härligt rum med en av de bästa mikrofoner jag någonsin sjungit i. Det var ba ”Äh, kör några timmar till. Det är ingen fara.”. Hur gött som helst. Så det var faktiskt en fantastisk upplevelse. Det var underbart.
Vad kan du säga om omslaget?
När vi började liksom tänka på hur vi skulle se ut och hur bandet skulle se ut och vad vi skulle ha för omslag och logga, så testade vi med massa olika konstnärer och snackade med lite folk och provade oss fram liksom, så Metastazis, i Frankrike, det här företaget som gör mycket black och så där, jag älskar deras stil. Han gör även Amorphis och allting, så ba ”Ska vi inte bara kolla med honom?”, så jag mejlade någon idé om vad bandet var, vad texterna handlade om ungefär, att det handlar om ensamhet och skandinavisk melankoli och att det finns fler människor som bor ensamma i Sverige än i något annat land, att det har varit lite av en utgångspunkt då för många av låtarna. Och sedan, en vecka senare, så skickade han omslaget, ”Ja, där var det. Klart.”. Det var så coolt. Och han är en så jävla grym konstnär.
Precis som ni har gjort nu, så släpper många band ofta 4–5 låtar innan skivan släpps. Vad tycker man som artist egentligen att halva skivan är öppen att lyssna på redan före den kommer ut?
Nä, jag är inget fan av det. Alltså, när jag lyssnar på musik, jag vill bara höra första singeln, om det är något band jag diggar, och så ba ”Jamen, fan. Gött. Den här plattan ska jag ha.”. Så, enkelt, liksom. Jag behöver inte följa, men visst, det kanske händer att man gör det, men. Men jag har ju förstått det. Vi ligger ju på Century Media (med Cemetery Skyline och Dark Tranquillity) och Nuclear Blast (med The Halo Effect) och vi pratar om det här rätt mycket. De kan ju bara visa på siffror typ, att det här fungerar jättebra och att det gör underverk för försäljning och för streaming och för förhandsbeställningar och allt sådant där, så det är ju bara att låta dem göra sitt liksom.
Vi kommer ju inte direkt att överösas med gig från det här bandet. Jag har sett att det blir en handfull i Finland och…
Ja, precis, och så blir det några festivaler i sommar. Men det är för att vi inte har tid. Vi har ju fått jättemånga förfrågningar och så där. Vi har till och med ett bokningsbolag som vi skrev på lite för och de ba ”Fan, det här kommer bli grymt. Så här många förfrågningar har vi.” och vi var bara tvungna att tacka nej till allting till slut, så de ba ”Vi kanske inte ska jobba ihop, för det här blir jättesvårt.”. Men alltså, när vi kan så ska vi försöka göra grejer, liksom när det känns roligt och det känns lite speciellt. Att vi spelar på vanliga metalfestivaler där vi alltid spelar, det är liksom ”Aja, det kan la vi göra.”, men jag skulle hellre se att vi spelar på lite udda ställen liksom eller sådant som inte är tillgängligt annars. Så vi får se. Men det ska bli kul. Vi gjorde ett akustiskt gig i New York precis innan skivan kom och det gick ju jävligt bra faktiskt. Det var skitkul, så man kanske kan göra sådana saker, som små gig och sådär. Jag vill ju inte åka iväg mer än vad jag redan gör, så vi får se.
Sista frågan. Med tanke på vilken röst du sjunger med i Cemetery Skyline, skulle du någonsin kunna överväga att ha en annan sorts karriär än den du har?
Nej. Det har inte varit intressant eller så. Och det här har inte varit något jag har längtat efter att göra så där riktigt liksom. Vi hade väl någon period där med DT när vi liksom funderade på att testa att bara göra typ en gothplatta egentligen. Så vi lekte lite med idén, men nej. Och jag hade inte varit redo för det heller då, så det är först nu som det är någonting jag tyckt vara möjligt. Jag har haft många skivbolagschefer och sådant som tjatat, ”Ni ska göra en sådan här platta. Göra en progplatta. Eller göra något annat.”, men jag ba ”Nä, det tänkte inte jag.”. Jag har inte känt mig bekväm med det liksom, och det gör jag ju fortfarande inte, men nu har vi gjort det i alla fall. Så det var lite mer en utmaning än någonting som jag har bara känt att jag verkligen vill göra.
Av Tobbe – Publicerad 2:a december 2024
Freedom Call recently visited Stockholm, and Metal Covenant found an opening to speak to guitarist Lars Rettkowitz about the latest album Silver Romance and much more.
Silver Romance was out in May, actually six months ago today, and in what way do you think that that record continues the Freedom Call path?
I think we always try to be authentic with our music and our style, because that defines us. I think we always try to do it exactly like this; to be ourselves, to create the music the fans like, and not doing too much crazy things, like mix up with other styles, or whatever. So I think it’s a good continuation with everything.
Chris usually describes your style as happy metal.
Yeah, I can’t tell where this came from. It just appeared. Chris knows the story maybe, but I just heard it, and I think it fits quite well, because that’s what the people always say, like, “Hey, you’re smiling on stage. You guys are so happy.”, and, “Okay, that’s exactly the message we want to deliver.”.
In the lyrics you use the words warriors, and freedom call, like you have done many times before. I think that’s cool, that you’re sticking to your guns and do what you want to.
Yeah, exactly. Yeah, it’s really hard to not use these kinds of words in this music style. (Laughs) It’s also the thing that those words define our music. In power metal there are warriors, there are dragons, and whatever belongs to the genre. And so you can’t skip them. (Laughs) It’s not possible. I mean, like, we always try to skip those words, to not use that many words like warriors, sword, and whatever, but it’s that genre. You cannot skip it, no.
Although, with that being said, are there any new topics on this album?
Yeah, we tried to have a new topic with the Silver Romance album. I can just tell you how I felt it, you know. For me, it was, like this kind of space travel thing, just like open borders, new worlds. That’s what I tried to put in the lyrics. That’s the whole message. You know, an open world, just feel fine there, and be happy.
About your guitar playing. Do you personally see a big difference between the time when you joined Freedom Call up until now?
Yeah, absolutely. It was absolutely a development. If you start learning guitar, you have your heroes, so you adopt their style. My first thing was I bought the Iron Maiden – Killers album, and then I suddenly started playing like that. My compositions were like that. Then I was playing in an Iron Maiden cover band. That defines you a lot. Then you have your heroes that you love to listen to, like the Blind Guardian classics, and whatever, but also Pantera I liked, and Sepultura I loved. And this is all a mix of things, but this has nothing to do with Freedom Call. So here is the thing: Chris has a certain style. I had to learn that. And also Daniel Zimmermann, like how he was drumming. You know, when we were writing songs, like thinking of drums back in the day when Daniel still was there, and to learn how they played. It’s 20 years ago, and there is definitely a development. Like, in my songwriting there is more Freedom Call, because I delivered more riffs and, like, the metal thing. But this melodic stuff, that comes during the process of being in the band, you know.
Were you a songwriter when you joined Freedom Call, or did you learn to write songs during your time with Freedom Call?
I did songwriting since I started playing guitar. When I was 13 years old, I had my cassettes there, and I recorded. I had a double tape, and I was singing on it, and I had, like, this little electric drum, and every time I could, I wrote songs. But in a different genre. That’s the thing. You know that I’m a producer as well, so I can help out a lot of bands with my experience that I have from Freedom Call, like songwriting, melody, orchestra stuff. The process of being in Freedom Call since 20 years is super helpful for all, like, metal bands who are new in the business, who just come to the studio, like, “Hey, could you just please check how the violins move? Is it all correct?”, and I can figure out some bucks, and they get maybe more out of it sonically. You know, to give them a better start, and not letting them free to do what they want, and then, “Hm, you failed. I’m sorry. I know why, but I didn’t tell you. Sorry.”. No, I will help. What I learned, I give to others.
So how much time do you in general spend with bands as a producer?
Okay. It’s a complicated question, because there are very different ways of how I produce with people. So, there are people that come to me, like, “Hey, Lars. I wanna have a record in this style.”. So I start composing. Usually, when it’s a style I can do easily, like power metal or so, then I compose songs, and make the orchestra… Like, I have a working flow. Starting with the guitars, bass, drums, programming, then doing the arrangements, and delivering a playback. Sometimes I deliver vocal lines with studio singers. And then they’ll have their song. It takes two days to make, like, a rough mixed, finished demo song. Then sometimes people have their own compositions, and ask me to fill it with an orchestra, with synthesizers, with additional melodies, or make it more interesting. So that’s a different way of how I work, because I already have the guitars. Maybe I have to cut a lot, maybe change a lot, or leave it like it is and just fill it up. And sometimes a band comes to me, and starts recording from scratch, like going to the studio, and it’s all set up, like they know their songs, and they’re a little bit experienced already, and the songs just run through like, you know, how a studio recording goes, with drums, bass, guitars, vocals, whatever. And it takes different time. I really cannot say, like, “Okay, in a week you’ll have your album.”. It can be a week; it can be a year. Sometimes, if you have moments with a super creative output, then you’ll write five songs in a row. But you need 10. And those first five songs you write maybe in a week, but then you need five more, and then it’s five months more, you know. (Laughs)
I guess that’s your main income.
Yeah, sure.
But if you had a shitload of money, would you work as a producer?
Yeah, of course. I love this. It’s passion. Like I told you, I had this double tape thing. It was just record, and playing guitar, and putting the cassette to the next thing, let it go as playback, and then the next cassette. And the quality went so bad after a few, like, takes. Then I was so happy when the first DAWs came out, and I could, like, really work, at home, and not going to a big studio. Because I know the times when I go to big studios, and recording with tape machines, and sometimes you make a mistake, and the tape is expensive for you, or the time is over, or whatever. So that was my starting point to be absolutely interested in that. And so it leveled up. It was more and more and more. Your reputation gets better. Now I’m working worldwide. The cool thing right now is I have a track with Mike Portnoy. I was working as a producer in Los Angeles back in the day, and I still have some cool friends there, and he was calling me. He said like, “I wanna redo this track that you wrote years ago.”. And then they went to the studio of Dave Grohl, the Foo Fighters guy. It was like a powerful ballad, and they redid it. It was Mike Portnoy, two guitar players, and one singer, and I think they’re shooting a video right now. This was also one of my compositions, and I’m really proud of working with this kind of people. When they were at the studio of Dave Grohl, they called me, and I was live in Mike Portnoy’s recording, while he was drumming. As I wrote this song, I layered a lot of drums, and he tried to play it. I mean, he’s awesome as a drummer, you know. And he said, “You know what? I have to do more takes than just one.”. And of course they layered it. And I was there, and I was like, “Yeah, do this. Yeah, it’s cool. I like the groove.”. It was awesome. Like, being there when they’re recording in L.A., from another place, from Berlin.
And you mentioned it’s 20 years now. Do people anyway see you as the new guy in Freedom Call sometimes?
Yeah, maybe. I do not know. I can’t tell how the people see me. The strong guys back in the days were Ilker Ersin, Daniel Zimmermann, and Chris Bay. And also Sascha Gerstner, from Helloween. They were, like, the founding members, and it’s always like this: if you come as a second guy, or as a third guy because there also was Cédric Dupont. I was the third, I guess. And you know what? You cannot take their place. You can’t. You will always be the new one. (Laughs) But I think right now with Francesco in the band, I’m like one level higher, because Francesco is newer. You know, that’s why. (Laughs)
At what age did you start playing guitar?
Oh, I think it was quite early. I mean, my parents let me try a lot of musical educations and things. So I started first with accordion. I was really small, really skinny, and this thing was just hurting me, and I couldn’t reach around it with my arms, and I was just crying, and said, “I don’t wanna have this.”. Then my sister would start playing acoustic guitar. That thing was also really huge for me as a small guy. Since the beginning, when I was in class 1, I knew that I wanted to be a musician and a songwriter. And the thing is I was always a huge fan of The Beatles, and I remember that my uncle, my aunt, my mom, my dad, they brought me stuff from The Beatles. Books, cassettes, everything. I had a book where I was drawing them. I really was a huge fan. And I also remember that in the first class photo I ever had, I was choosing my band members, and I marked them with a black pen, like, “You look cool. You can be in my band.”. They had no clue, but that was the beginning of, like, “I want this career. I want this.”.
How much time did you spend with the guitar there in the beginning?
It was crazy. I think my parents gave me my first electric guitar when I was 11 or something. So I was joining the music school before that. There was an ad in the newspaper, because I said like, “Okay. I want to learn guitar.”. My dad was just reading the newspaper, and he said like, “Okay, here is a music school. They offer plectrum guitar.”. I was like, “Hm, it sounds like electric guitar, but plectrum guitar? What the fuck.”. But yeah, they put me in music school, and that was guitar with a plectrum, because we had an acoustic teacher, with fingers, and this other guy was focused on blues, jazz, and stuff, like a really highly educated teacher from the old times. My dad gave me my first electric guitar on my birthday, and I freaked out. And he put an extra space in the cellar for me, and gave me this little amp, to play as loud as I wanted, and to play as long as I wanted. And I played every day, really like 10 hours. I think I had no friends back in the day. And there was one school mate of mine, and it was like how you see it in the movies, because he played drums, and his father had an old garage somewhere. So we put the drums there, and the guitar there, and we started, like, first riffing and composing something. For us, girls came around the corner, “Oh, cool. Those guys are musicians.”. So we got into that, like really the classic thing. And then step by step, like, you meet people, you have your first gig, I joined the school band, and stuff, and so education, different influences from all sides, so that formed me until 20 years of Freedom Call.
When I see you guys in Freedom Call, I don’t see you guys as an ‘80s partying band. You kind of seem like sober guys. Is that the whole truth?
I think, no. (Laughs) I can just talk about myself, so. I’m really the one who’s partying. I love it. I love meeting new people. I’m not the one hiding after the show. Francesco is the same. We meet at the merch or so. And if there is an opportunity, a chance, where we are invited after the show, and we have time, a late buss call or something, we join the people. And we’re not too shy, or think we’re, like, the big guys, like, “Don’t talk to me.”, because I’m always happy. People come to me, and say, “Hey, you know what? There’s this bar around the corner. Your show is done. You wanna join us?”. Like, since a few days we are on tour, and in the beginning, everybody was still loaded with energy, and so we were a little bit louder, a little bit more running around, a little bit more party, and now we’re getting quieter. (Laughs)
Well, my party days are kind of over. You know, I have a regular job, and it’s not worth it in the morning.
If you say it like this, a regular work. Maybe some people just see that, you know, we go on stage, and then whoa, whoa, whoa, and then go out and meet the people, and somebody invites us for a beer. But all the rest they don’t see. The crews, the cables, tons of equipment, and stuff. You know, the weirdest thing is if you’re all on a nightliner tour, the whole day you’re waiting, until the technician plugs things, or maybe load in / load out, or the food arrives. It’s work, even if it doesn’t look like it. I mean, to be fair, we have parties, and we enjoy this a lot. This is a different thing than a day-job. This is a different story, but it sucks energy anyway. We have to focus, we had a lot of education in advance, we went to music school on the side of our regular schools, and just invested a lot. Sometimes people do not see this, what we did to be on stage.
Before the show, after you’re done with your soundcheck, in what way do you prepare yourself usually?
This has also changed over the years. It also depends on the venues, and what opportunities you will have to grab your guitar maybe earlier before the show to warm up your fingers a little bit, especially when you’re, like, in cold countries, or open airs, or something. But I can tell you how it is. We just go on stage. Because you’re so into your routine, and the memory of your muscles is just there, because you do this every day for hours. And sometimes, when it’s really critical, when your fingers are cold, yes, I grab my guitar, but usually no. We’re having a beer cheers, we go on the stage, we play, wonderful. Like, uncomplicated, as far as we can.
And how do you deal with the temperature changes when you’re playing festivals, with the guitar strings and stuff like that?
Sometimes it’s hard. I was playing in a cover band before, and we played every weekend, and the first open airs start around Easter time in April, and they have festivals and fire outside. And if they put you on stage while it’s just like three degrees (Celsius) at night ,and you’re far, far away from the fire, then sometimes it’s really tough. It is hard. I swear. But yeah, you can make it, if you really want to. (Laughs)
Last year, Freedom Call put out a live album, The M.E.T.A.L. Fest. A lot of bands don’t put out live albums anymore. What kind of reaction did you expect from the fans?
Oh, I don’t know. I mean, of course we had this difficult situation with Covid, and part of it was also to bridge something to the Silver Romance album. We didn’t see that coming in 2019. You know, what would happen in the next year. Some songs are from 2020, when we were all, like, in lockdown. We were composing songs already for Silver Romance, like the ballad Blue Giant. It was already existing in late 2019 / beginning of 2020. Then we held back that stuff, because you did not know how the world would change right now, like, “Can we play live again? How long will it take?”. And having the opportunity, it was just a great idea, I guess, to get this kind of adventure for a lot of people at home. I think a lot of people had a lack of live concerts. They had tickets they couldn’t use. The tickets were not valid anymore, because the date was changed, and they couldn’t go to the concerts because they had other appointments instead. It was a mess. So I think this was just to give something to the people that they can enjoy at home and not coming to the show.
I checked out one of your setlists from the other day. It was 10 songs, but not one single song from the two first albums. That’s kind of unusual for bands.
Yeah, we had to strip down the setlist a lot. We have, like, the usual setlist we play, and we have so many songs blacked out, like Freedom Call, and The Quest, and stuff. But it’s just not possible because we have just 50 minutes of playing time here. So, “How to make the fans most happy with the songs we can offer in that short time?”. So it was really like a balancing act, you know. And we can never skip Land Of Light. We can’t do that. They’d kill us. (Laughs)
Maybe not your best song, but it’s probably the most popular song.
The happiest one, yeah. I think also Metal Is For Everyone is skyrocketing. But it’s not that we don’t try to put other songs in the setlist, but we see the reaction from the people. I mean, we had this a lot of times with the song Pharao. People were screaming for that song, and a lot of times that we played it live, the response was just low. And if we play Land Of Light, we see everyone jumping. So maybe the song Pharao is more musical and art creative, but we are not, like, a math metal band, we are Freedom Call. (Laughs)
By Tobbe – Published November 30th, 2024
Metal Covenant got some time with thrash/crossover metallers Enforced’s singer Knox Colby when the band came to Sweden on their Euro run with Gatecreeper and 200 Stab Wounds.
For people who haven’t heard you before, describe in best possible way the Enforced sound.
As easy as I can describe it, Enforced is just aggressive music. I’m not really one for labels, and I don’t think anybody else is either. We play fast, heavy, hard music. It’s kind of the end of it. If you like old Sepultura, and if you like Demolition Hammer, imagine a mix of that, and it’s just fast, hard, mean music. And that’s the point, so. That’s as blunt as I could say it, you know,
A new six-song EP was just out. Tell me about that EP.
Well, we’re working on out third LP with Century Media, and we have, like, a huge group of songs. Too many, but we also realized that, like, with our tour schedule, and with our own personal lives, that LP wasn’t gonna come out this year. So we were like, “Well, let’s take a handful of those songs, release them, and kind of like lessen the load of the amount of songs that we have for the LP, and still put something out this year, just so we put out something this year, so we can have an LP from 2022 [Kill Grid was actually out in 2021 to be correct.], LP from 2023, EP from 2024, LP from 2025.”. Like, consistent, and every year have something. So, it’s difficult, and that’s probably untenable. (Laughs) But we are all extremely hard workers, in the band and in our own personal lives, so adding that level of severity was just like, “Yeah, it makes sense.”.
You have these new songs, but how come you ended up with having two cover songs on the EP as well?
‘Cause during recording Kill Grid, and recording War Remains, we just kind of had extra time, so we just played around, and just like covered songs. Not thinking that they would ever be anything. So we just had them in our back pocket, and we were just like, “Well, if we wanna put them on the EP, but we don’t wanna put out all the songs, what about we put out, you know, side A is all the new stuff, and side B is just some fun extra stuff, that people might like, or might appreciate?”. So, that was the plan. Just like, “That sounds fun.”. I don’t know if people will actually, like, give a shit about an Obituary cover, or an English Dogs cover. And the shocking part is that, “Yeah, they do.”. Someone from English Dogs reached out to us. They were like, “We love the cover. That’s awesome.”. Like, it’s so sick. We got permission from Obituary, and English Dogs obviously, but we hit Obituary up, like, “Hey. Is it cool if we cover Deadly Intentions for this EP?”, and they were like, “Dude, go for it. We can’t wait to hear it.”. And when it, like, first came out on streaming, they all hit us up, and were like, “Dude, we love it.”. What more endorsement could you get? So when we played with them at Sepulfest, they were like, “We love the cover.”. Like, “Guys. Are you playing the cover?”, and we were like, ”No, of course not.”. (Laughs) Like, that’s so weird. But they loved it, and they’ve always been super supportive of us, and they’ve been really good uncles, in a sense.
And was Casket just too good of a song to leave that out, and have that as a standalone single?
I mean, it never got a proper release. Like, it was on a flexi single for Decibel. And then it got released digitally, but it never had a home anywhere. So it was just like, “Well, you either heard it on streaming, or on a Decibel flexi, and that’s it.”. It needs to be on something, so we were like, “Okay, let’s just get that remixed and remastered to be at the same level with the three other new songs, so it all sounds the same.”. And then it has a home, so. It seemed pretty logical to us.
And the first three songs, are they something that could have been on War Remains as well?
Could have, but wouldn’t have worked. We’re always, like, constantly writing, so we always have like a library of songs, and we are always picking and choosing in stuff for LPs and whatnot. So it always comes down to what fits everything else, like stylistically. And these just kind of… They just don’t. In my opinion they don’t fit. They’re kind of in their own league. Deafening Heartbeats could have, but it feels more correct to have it on this EP, rather than be, like, track 10 on War Remains. And looking back, like, “I don’t wanna think about it anymore.”. That track sequencing was so difficult to do that adding another song, like, “Dude. Fuck it! No way. I don’t want it on there.”. So, it works where it is.
Where did you record these songs? Are you home recording all the stuff, or do you go to a studio?
We go to a studio. So, where we recorded Kill Grid no longer records bands. Where we recorded War Remains got sold and it’s gonna be converted I think into apartments. And where we recorded A Leap Into The Dark is at Minimum Wage studios, in this tiny little neighborhood called Oregon Hill in Richmond, that bands like NO BS! Brass and Avail record at. We had never worked with them before, but as the name implies, you know, it fit the budget. So we were like, “Okay, we’ll just see how that goes.”. And it was great, it was perfect. Like, we knocked it out in two or three days. Like, it wasn’t that big of a deal. And the recording studio was very cool, calm, and comfortable. Like, relaxing and stuff. I think the only thing that, like, became an issue was the microphone. (Laughs) ‘Cause it was mounted on this arm on the wall, and it kept falling on me. But it was a very expensive microphone. So I was like, “Can we just not use this at all?”. It’s in a tiny little booth, so I’m craning my neck, and nothing sounded right. So I was like, “Can we just change this to an SM58, like our stage mic?”. He was like, “Yeah, sure.”. So I was like, “Cool. So I can, like, move?”. He was like, “Yeah, you can do whatever you want.”. So I just did it like I do it live. And after that, we were done. So that’s how I’m gonna do it from now on. (Laughs)
Do you need some kind of ignition to, like, really go for it when you’re singing, like a spark that hits you, or something? Or can you just go when you record stuff?
It’s like a mental spark. I mean, nothing specific I have to do, but it’s just like you just kind of have to get into that headspace of, like, “I might punch someone.”. Like, I’m going to be a persona of myself. Like, “This isn’t truly me, but I’m the vocalist of this band.”. You know, like big hand gestures, like Freddie Mercury. Like, a lot of kicks, and stuff like that. It’s like, “I would never ever do that.”. But when you listen to the music and stuff, it just flows so naturally that, “It’s okay.”. (Laughs) It feels natural to do it then, but then you’re like, “Hoo boy.”, like, “I hope they like that.”. ‘Cause at some points it felt embarrassing. Flamboyant and whatnot. But I love that during the time it feels so right.
What’s with this black and white thing? All your covers are in black and white, I would say, except for…
Except for the new EP.
The logo and the title, yeah. But what’s with this black and white thing, still?
It’s just we come from a very hardcore and punk background, where, like, everything is done super DIY and very cheap. So color costs. So in our head initially, it was just like, “Just keep it cheap.”. Like, you can have a great album cover, and it’d be black and white. It doesn’t need to be, like, this explosion of color, where everything is so distracting. Just have, like, a stark image. And so we did that with At The Walls, and then we were like, “Well, let’s keep that going.”. I sent, like, a two-page manifesto to Joe Petagno for Kill Grid, and he was like, “Okay. I’m gonna get to work on this. However, I usually work in a lot of color, but I think this needs to be in black and white.”, and we were like, “Yeah, yeah. You get it. You get it too.”. And that was Kill Grid, and before we even started recording for War Remains, we were about to start a tour with Obituary, and he e-mailed me, and he was like, “What are you thinking?”. And I was like, “I haven’t even told you that we’re working on an album yet.”. (Laughs) But I was like, “I don’t know, man. We haven’t really discussed it at all.”. He’s like, “Just send me what you got.”. So I was like, ”Well, I’m kind of writing while we’re on tour and everything.”, and he’s like, “Just send it. Just send me everything.”. So it would just be, like, super late at night. I’d be super drunk, and just e-mailing Joe Petagno, like with one eye open. It was, like, crazy shit, and he was like, “More, more. I want more.”. And I think in February of 2022, I woke up in a really shitty hotel, and I got an e-mail from Joe Petagno, and he was like, “It’s done!”. And I opened it up, and I saw, like, this horrific thing. I was like, “Oh, my God. That’s incredible.”. He was like, “You technically drew it.”. I was like, “That’s even worse. God, I need to see a doctor. That’s brutal.”. Also in black and white. It’s all done with, like, a pencil. It’s incredible work. Like, the lack of color adds to how bleak it is. So it doesn’t need it. But we’re dabbling in color now. We’ve got T-shirts that actually have color, for once. And we have a grey shirt. And then the tour shirt has, like, seven colors. And people are loving it. So we’re just like, “Hm, I guess the black and white phase is over.”. Maybe not for the next album, ‘cause we need to, like, finish that trilogy of albums, so to speak. But after that, who knows?
And you put out a video for A Leap Into The Dark. Tell me about that video.
Holy fuck. Fuck that video. So, when we told Century Media that we wanted to put something out this year, they were like, “You wanna put more out? Sure, you can do that, but it’s got to be quick. If you want it out this year, it has to be fast. And you’re going on the Dark Superstition tour, so we need the LP done before you even go. So you got to do it right now.”. And we were going to play Copenhell, and then fly to play two shows in Greece, and we were like, “Well, we’re strapped for time, we’re strapped for cash, we don’t really have an idea for anything.”. But our drummer, Alex, his girlfriend is a graphic designer, and works for a graphic design firm, and one of her co-workers is a fan, and was like, “I’ll do it. I’ll do it for, like, practically nothing.”. We were like, “What’s your…? What are you gonna do?”. He was like, “I don’t know. What do you wanna do?”. So we all met up, and we talked about it. There’s a Metallica song, I can’t remember the video off the top of my head right this second, but it’s mostly just like kind of shifting shots. Like, it’s a lot of editing. It’s like cut. So we wanted to kind of like do our own version of that, but a whole lot of strobes, which we hate. A lot of strobes, a lot of editing, a lot of cutting, so it’s just constantly just chopping you in the face. I personally can’t watch it. Like, I think I’ve watched maybe a minute. Like, I’m good, I’m getting sick. But it was fun to do, in the sense that we had never done something so under pressure before. And it’s, like, the dead heat of Virginia, June, no air conditioning, in an empty warehouse, just constantly playing over and over with just complete total darkness, and then you start playing and then it’s just strobes everywhere, and it’s just someone with a strobe in your face, like in your eyes with a camera, over and over and over again, and we’re all just drenched in sweat, like confused, and just so, like, out of it. Then when we finally got everything, “All right, cool. – Got to go to Copenhell.”, like two days later, so we’re already exhausted. (Laughs) And yeah, then did Copenhell, and then did the two Greece shows, got home. I think we hung out for maybe a couple of days, and then we did the full US tour with Frozen Soul and Creeping Death. So, like, from recording until finishing that tour, that was like one huge chunk of time that lasted, like, three months. By the time we finally got home, in August, we were like, “Fuck, fuck. Oh, my God.”. We were so, like, just bent. Like, it was just like, “Oh, we don’t have anything left.”. So we have a couple of more weeks, then we did a couple of shows with Madball. Down to Florida, and we were like, “Okay. Cool.”. Then we were like, “Oh, now we got to go to Europe.”. It doesn’t end. The unknown never ends, as the song says.
But as long as you keep it going, I think you should be at least a little bit happy about it. Not saying you’re not though.
Yeah, this tour is one of the best ones we’ve ever done. Most of the shows have sold out, and all the crowds have been, like, really good and really receptive. So I can’t be mad. I’m not mad. Like, no one’s mad, no one’s upset, everyone’s having a great time, but it’s just like, you know, you get gassed out at some point. I think we’re getting close to it, but.
You had a different lineup here on stage tonight.
So, our rhythm guitarist, Zach, he left, for personal reasons. We totally, like, love him and support him. There is no ill blood, or anything bad. Like, we’re all still friends. But he’s gonna take care of some things he needs to take care of. With the amount of touring that we have been doing, all of those problems were being ignored, and he just kind of came to just hate being in the band, ‘cause he needs to focus on those things. And so he finally just snapped it. (Snaps his fingers) It was just like, “I can’t be in this band anymore.”. But at the same time, I mean, he also said, like, “I’ve done everything I ever wanted to do in a band with this band. I can’t be in it anymore. I’m satisfied. So god luck and good speed. But I’m done.”. And after, like, talking it out, and, you know, figuring out, everybody was just like, “That’s fine. You’re fine. You’re okay.”. There’s no bad blood, so. I love him and I respect him.
And who did replace him?
So right now we have the young stud Jimmy Frost, who is from Washington, D.C.. He plays in the band Desolus. He plays fast as fuck, and that’s what we need. And our full-time new guitarist is Josh Francisco. They both have cool names. Josh Francisco is in two other bands. One is BloodRitual, out of North Carolina, and the other is Blazing Tomb. Our merch guy is the vocalist of Blazing Tomb. So we keep it pretty incestuous. (Laughs) But, you know, Josh was happy to come on. I thought it was very noble of him to be like, “I’d love to do it, but I have to ask my wife first.”, and his wife was like, “You’d be a fool not to.”, and he was like, “Okay. My wife says yes.”. So I think the LP might get stalled a little bit ‘cause I think Josh has his own ideas. So we’ll see how it goes. He’s filled in for Zach before, when we toured with Venom. Josh plays guitar, and so we toured with him, we played with him, we vibe with him, and we connect really well, and he’s a good friend, so I don’t see an issue. Like, it’s gonna be great. So I’m excited to see what the difference will be. ‘Cause it will be different, yeah.
What got you into this kind of music in the first place?
Oh, man. This is a very specific answer. I grew up in Minnesota, and there is not a lot going on in Minnesota, and they like it that way. But Dee Snider from Twisted Sister had a syndicated radio show where he would play traditional heavy metal, hair metal, and whatnot. My brother and I were obsessed with it, and so whenever we got in, you know, like the family car we were like, “Put on…”. I can’t remember the signal. So we were just constantly listening to Sabbath, and Metallica, and Megadeth, and stuff like that, and then Korn, and Kid Rock, and Marilyn Manson, and Limp Bizkit at the time, as they were all, like, you know, coming out. My brother had this big boom box that you could record cassettes with. So he would turn the radio on, and put in a two-hour tape, and record the whole show, and then we get home and listen to it. You know, we listened to everything. Anything that he played, we’d listen to. So it slowly was just kind of stuck in our heads from a very early age. And once we moved from Minnesota to Fredericksburg, Virginia, we felt like super isolated, ‘cause we knew no one. We lost all of our friends. We were, like, 10. We were only gonna be there for two years, so, “why even get to know anybody” kind of thing. And it’s a very weird situation to be in when you’re, like, developing. So we got into punk, ‘cause punk was just like, “I don’t fucking need you.”. So we started listening to Ramones, started listening to Clash, started listening to Casualties. Like, any type of punk. And then, when we moved to Chesapeake, Virginia, that’s when we got into hardcore, because there was a hardcore scene in that area. So then we just went full hog into hardcore, from age 12 until 34. So it’s been a lifelong thing. Like, it never really stopped, you know. In comparison to everybody else, I’m unique in that. It’s just like I’ve always been this angsty, like, shithead, that needs to yell at people. So I do, so I do. And the fact it’s working out in a positive way is great. Like, that’s shocking. This shouldn’t happen. It’s very nice though.
By Tobbe – Published November 25th, 2024
Italian power metallers Secret Sphere recently played in Stockholm, and as the band’s guitarist Aldo Lonobile is a man of many tasks, with a hand on quite a few other projects on the side of his main band chore, Metal Covenant took the chance to ask about the new Sunstorm release and what is going on in some of the other bands on his desk.
What’s most difficult with taking 10 studio albums and narrow it down to a set of 30 minutes and six songs?
I mean, the story of Secret Sphere begins, you know, 26 years ago, and until 2005, I would say, actually we were much more popular than now. We had the chance to have a couple of albums. Especially one is still an iconic album for the Italian power metal scene, you know. A Time Never Come is recognized as an iconic album for the Italian power metal scene. After that album, we got signed by Nuclear Blast, and we did several tours. I mean, with many big artists as well. Then, let’s say, I decided to be more focused on my personal career, so I built up my name as a producer and as a session player. I continued to release albums with Secret Sphere, but to be honest, I didn’t give the band the time that the band deserved. And this brought, you know, the whole band to a difficult situation because it was very difficult, you know, to bring back basically what we had in the past. You know, Roberto, the current singer, left, and then Michele Luppi from Whitesnake joined the band, and that was the beginning of a very nice period of time as well because we did a headliner tour. But then, you know, we stopped again. Now Roberto has come back, and we did two really good albums. You know, well-received by the media. And now it’s time to rebuild the stuff, okay? And this is, you know, a sort of new beginning. And the good thing is that, you know, we are doing the tour with two bands of friends, because we know Freedom Call, I believe since 14 years, or something like that, because we already did a tour together, with Gamma Ray back in 2010. And I know Rhapsody Of Fire since many, many years, because we are both Italian. And, you know, even if it’s 30-35 minutes, we are getting an audience, we receive pretty positive comments, people buy the merchandise and the album, and, you know, it’s a way to start to move again. So, I see this as a new beginning. Let’s say it like that. So it’s totally fine.
Exactly one year ago today, Blackened Heartbeat was out. What can you say about that record now after a year has passed? And it’s probably been almost 1,5 or 2 years since you recorded it.
I’m still very, very happy of the album. I see Blackened Heartbeat as Secret Sphere in a new dress, because it’s much heavier, much darker, and that is the road that we want to go. We want to be even heavier, and dark with the orchestra. To be honest, I don’t recognize myself anymore as a classical power metal band, because we did tons and tons of that, and I want to give more space to my extreme influences. I have tons of extreme influences.
Even though you said that the Secret Sphere was, like, a second choice for you for some time, the band has put out albums almost every second year anyway. So, will we see a new record coming out in 2025?
I think in 2026. I mean, in 2025 we will be out on the market, because we are going to re-release almost all the albums that we did in the past, with new artwork. We are going to re-release Archetype remixed, we are going to release A Time Never Come on vinyl, we are going to re-release Sweet Blood Theory with new art. There will be six releases for Secret Sphere in 2025, and in 2026 a new album will be out. I mean, I would like to have the band more active now.
And how will you get the fans onboard?
It’s a challenge. Touring is an important aspect, and festivals, and we also have to embrace social media, in the modern way, because it’s, you know, very, very important that we do that today. In these days it’s totally different. When we came out, there were no social media. It was just about the magazine and word of mouth. So now it’s different. You know, it’s good and bad. You know, I see both faces of the medal.
Let’s move on to Sunstorm. A new record, Restless Fight, is out on November 22nd. What can you tell me about that record?
It’s a strange story, because, you know, I have been asked to step in as a producer and guitar player. Well, at the beginning, it was supposed to be just as the producer, because the opinion of the label was that the project needed, you know, a new production team, just to give it a little bit more a different way and different production, and, you know, to renew the stuff. And then I spoke with Ronnie, and we got along very well together, and also the label said, “Play the guitar as well.”. My roots, my background, it’s not really AOR. It’s totally different. I mean, I can play hard rock stuff, but more in the Dokken way, you know. The new album is much more guitar oriented than the previous stuff, and there are less keyboards. It’s always hard rock, melodic. It has, you know, in some way the AOR vibes, but it’s much more guitar oriented. But ‘til now, the reactions are very, very good actually. I was a little bit worried, because it’s a longtime project that the label has, and when you change it a little bit… Actually, this is the third change that Sunstorm has, you know. First with Joe Lynn Turner, then Ronnie stepped in, and now I completely changed the lineup beside Ronnie. So it was very strange, but I bring together some great musicians. Nik (Mazzucconi) from Labÿrinth, Alfonso from Temperance. I believe that the lineup is strong, and Ronnie is an amazing singer. There are some people that say, “It’s great music, but it’s not Sunstorm.”, but honestly, I don’t care, you know. It’s important that the music lives, and the reactions are very, very good at the moment, so I’m very happy. But, you know, if I have to be honest. If you listen to the previous Sunstorm, there is more or less the same vibe on album after album. I kept some old songwriting. You know, it’s not completely new. I kept some stuff. But if you listen to the demo and the final production, it’s completely different. I completely changed the guitars, and Ronnie did it his own way. We did different vocals, because in the past Ronnie used to sing just the main line, and then other people did the backing vocals, but now it’s all Ronnie. I mean, he’s such an amazing singer. It’s totally his job. It doesn’t make any sense to me to have someone else singing in the chorus.
Was it just as easy for you to write that a little bit more melodic stuff than to write power metal stuff?
Yes. I mean, as I said, my roots are not AOR, but I have tons of hard rock background, but more into, as I said, Dokken stuff, and Ozzy stuff, and more from the guitar heroes, like, you know, Mr. Big, Extreme, stuff like that. I just took that part of my influences, you know. And when you play hard rock you have more freedom than in power metal, if I’m allowed to say that, because when you play power metal you stay to fast tempo, shredding stuff, orchestra, choruses, blah, blah. With hard rock you can use the guitar in a different way, so it’s good to have the chance to use the guitar in a different way.
Will we get to see any live performances from the band?
We discussed that with Ronnie, and, you know, maybe with the next album, if there will be a proper plan, because his schedule is very busy, and my schedule is very busy. But if we plan a year in advance, it might be possible. Even, you know, five or six shows. But I think it will be possible. I wouldn’t be surprised.
I guess a couple of festivals have already wanted you to play there.
Yes. Some sent us some messages like, “Hey. Do you want to join the festival?”. But it’s no. For 2025 it won’t be possible. But 2026 maybe.
Will it be hard then to pick songs to play live? Will you pick Ronnie’s songs, or songs from the new album, or pick older songs as well?
Yes. You know, I mean, there are many good songs on the previous albums, so maybe we have to do a best of. Even stuff from the Joe Lynn Turner era in the beginning. There are some songs there that are really, really great, you know. So we’ll just have to pick up the stuff and make a best of of it.
You play with a lot of bands now on Frontiers Records. Are you on their payroll? I mean, are you on a monthly salary from Frontiers now?
I mean, I’m handling the A&R for Europe for Frontiers. I do several productions for them, but you won’t see me play, you know, in the albums. That’s something that I won’t do. I will be happy to produce stuff. For instance, I just finished to produce the new Robin McAuley album, but I don’t play there. You know, I’m the producer. You know, it was even possible for me to play guitars there, but I don’t want to have my name as a musician in every album that I do. I won’t do that, because to me it doesn’t make sense. I prefer to stay as a producer, and I don’t like to be the usual suspect, like force me to play on every record. I prefer to give space to other musicians. In the Robin McAuley album there are a couple of guitar players that are very good and deserve attention. But I think I play the beginning of one song, but just because, you know, when I was producing the album, I had a feeling that the intro was missing something, and then I took the guitar, and I played the intro. But that’s just because it’s a sort of arrangement. Also, I produce the new Venus 5 album, and I don’t play nothing there. And the second album of The Erinyes, which is another production, and I don’t play nothing there. You know, you will see my name as a producer probably every three months. (Laughs) But not as a musician. I won’t do that. For me it would be a mistake. Production is one thing, but to keep on having your face in every album, that’s not for me.
So you are not the new Del Vecchio?
No. Ale is one of my best friends. But, you know, we have different ways. He was happy, you know, to play in so many albums. I mean, he’s a great player, right? So, it’s just a different way to handle the production. For me it’s time to be a songwriter and a producer. And just keep the production where I began as a player, like there is Sweet Oblivion with Geoff Tate, or Archon Angel with Zachary Stevens, and Sunstorm, but not the others.
There are more band names that I can mention. Black Eye. What’s happening in that band now?
Yeah, Black Eye was more of a standalone album. David (Readman) is with Voodoo Circle again, and in other projects. He has also his solo career. And that album was supposed to happen many years ago, and not with me, but with other producers. But David didn’t get along very well with the old producer, and then I stepped in, you know, to make the album. But it’s just standalone stuff.
Edge Of Forever. Another band that you’ve been involved with in the last few years.
Well, Edge Of Forever is actually Alessandro Del Vecchio, you know. We did three albums together. Three great albums together. There are, you know, some work cooking. But to be honest, I don’t know what the plan is there.
And another band. Lunarian.
It’s another standalone album. With an amazing singer, because Ailyn is a fantastic singer. But it’s just, you know, isolated stuff.
Ring Of Fire.
Unfortunately, you know, Vitalij Kuprij passed, and that’s why you won’t see any more of Ring Of Fire. It was more the work of Mark Boals and Vitalij, and I was very happy, you know, because previous to me there was Tony MacAlpine playing the guitars. But, you know, Vitalij passed in the beginning of this year. You won’t see Ring Of Fire, at the moment, at least.
And let’s go back to Archon Angel. What’s happening there at the moment?
I’m going to deliver the songs to Zak, I believe in December. He has time to record until March, because then the Savatage tour starts. But there will be the third chapter.
And let’s also go back to Sweet Oblivion.
We are finalizing the mixing with Geoff. I miss some vocals in some songs, but the third album is basically already recorded. And it’s much more Queensrÿche than the previous stuff.
By Tobbe – Published November 17th, 2024
The to three fourths Danish outfit Vola is currently on tour, and as the band played in Stockholm, exactly one week after the album Friend Of A Phantom was out, Metal Covenant seized the opportunity to talk with the band’s Swedish drummer Adam Janzi.
Your new record, Friend Of A Phantom, was just out, and tell me, like briefly, about this new record. Just anything that comes to your mind, really.
Yeah, Friend Of A Phantom, our fourth album. It’s one that I kind of feel a bit more personally for. We recorded it in Denmark, with Jacob Hansen, the drums, at least. We had to do two sessions ‘cause the first time we went there, we had, like, just half of the album done. We had to book another studio session to finish the other half. When we were there for the second session, there were still songs that weren’t finished, so one of the songs we had to finish in the studio. So it has been a different kind of process this time. We have, you know, fallen behind. We’ve been lagging behind a bit. Not because we have had struggles writing it, but just because of the pandemic and the general mood that has come from the pandemic. That has kind of influenced the album a bit, I think, subconsciously. But it definitely influenced the process, ‘cause, you know, during the pandemic, you don’t know what year it is, you don’t know what time has passed, so it has felt very short and very long at the same time, and that in turn affected the album process.
And your last album, Witness, was released actually during the pandemic, and pretty much recorded during the pandemic too. Was it kind of a different feeling anyway to go into this new album knowing that the pandemic is kind of over? Well, it’s over in general, but not entirely over yet, that is.
The Witness album, you know, was written before the pandemic, but when it came out it was in the middle of the pandemic. Then we knew, like, “We cannot tour with this album.”. So the album itself had this kind of open feeling, and these open motions that we all had before everything went down, but then the release was impacted by the pandemic, while this new album, Friend Of A Phantom, the writing itself was impacted by what happened during the pandemic. So now, releasing it, and being able to tour with it, you know, that wasn’t the case with Witness, feels pretty good. And the fact that the pandemic has impacted the sound is not necessarily negative. It’s just like that’s just the stamp on it, and it’s just a sign of the times, pretty much.
And you mentioned Jacob Hansen. What may an experienced guy like him do for the overall sound on a Vola record?
He shapes it in fantastic ways. He’s so cool, and such a nice person also. Really, really nice. The way he works with our sound is fantastic. Couldn’t have wished for a better engineer for that. I actually went to his place to record a drum sample pack myself. So, we have worked together and have become friends also through this. So it’s really been fantastic. On Witness he mixed and mastered it. We didn’t really get to meet. We recorded the drums in Gothenburg with Jakob Herrmann, but now we actually went to Jacob Hansen and recorded there. So yeah, more intimate. Yeah, he is a good friend.
You say that you’re being in a studio. A lot of bands have home recorded stuff nowadays. How much did you record at your own places?
So the drums were recorded at Jacob Hansen’s place. He has a fantastic drum room. Great microphones, great way to capture everything. So that felt right. But then the vocals, guitars, bass, keys, everything, even percussion, were recorded actually at home. Most of it at our singer’s home, Asger, but some percussion I did at my home, in my little studio. So that’s also kind of comfortable, to be able to take the time.
And the money stays in your pocket as well. Because studio time is still expensive.
Yeah, it is expensive, definitely. So you have to make sure to make the most out of it. But it’s so worth it for the drums, ‘cause you have a good drum room, fantastic mics, and just capture it properly. It makes a huge difference.
I don’t wanna take focus off Vola, but Anders Fridén came to make a guest appearance on one of your songs. Tell me the story about how that happened.
Yeah, my fellow Swede, Anders. So, he’s a fan of Vola and our music, and he and Björn (Gelotte), also from In Flames, reached out to us. They were in L.A., I think in the studio, and we were playing in L.A., so they asked, like, “Can we come watch the show, and maybe come and say hi?”. And of course we were happy for that. So we met them, talked a bit. And then we finished writing the song Cannibal, and we thought it would be really cool to have someone who growls on this, and then, of course, right away, “Why not Anders?”. So we just reached out, like, “Hey. You wanna be on a Vola song?”. He was ready to do it. We sent the stuff, he recorded it, and that was that. So it was very smooth. And then when we did the music video later, he flew in to Denmark, had a little time off there, and filmed the video with us late at night. It was a long night of work. So that’s very cool. He’s fantastic.
I can actually hear some similarities in Vola’s music and In Flames’ softer music. What do you say about that assertion?
Yeah, I think it’s a good assertion. In Flames is a big inspiration for us, and I think especially for Asger who plays guitar and sings. In Flames has such a strong sound there, when it comes to the riffs and the vocals. I can definitely see that, and that makes it such a significant thing for us, that he wanted to be part of this. It was really cool.
Why might it also be important in, like, a PR way, to get a guest vocalist from a band of that caliber?
So if we just speak about the PR itself: It just opens up a door to completely new fans. People who just may have not heard about Vola, but who will like the sound. Yeah, I think that’s the PR reason behind this. But for us, the reason when we’ve had the featurings before that… We had a rapper on Witness named Shahmen, from the US. Both these featurings have been mainly about the song and the sound. And then the PR is a bonus, of course. It’s something we don’t take for granted, but it’s not, like, the main thing. But definitely it just opens the door to many new potential fans. People who get to discover our sound and find out that they like it. Of course some don’t, and that’s fine, but some do.
You have used different guest vocalists on this tour so far. So, who is here today?
Who is here today? Maybe you can take a guess, if you dare.
Did we just talk about him?
It’s possible. (Laughs) It’s a special one today. If you want a spoiler, it is indeed the man himself.
I would say that your two last records are a bit similar to each other, or are more in the same vein, and I think you took a pretty big step from the second album, Applause Of A Distant Crowd, to the third, Witness. Why did you take that step into a little bit of a different kind of music, and continued with that into Friend Of A Phantom as well?
Yeah, exactly. A bit different, yeah. So, basically, it just felt right, actually. Our second album, you know, more soft, a bit rock. That’s just kind of what we wanted at that point. It’s where inspiration took us, and it felt right. And then, for the third one, we decided that we wanted something more polished, and, you know, hi-fi. And then we started to work with Jacob Hansen. And it was just to kind of have that contrast between those albums, where we liked the sound of the second album, be we didn’t want it to be the Vola sound. We wanted it to be the second album. And then, Witness, we wanted that to be Witness, but we really, really liked working with Jacob Hansen, so that’s why we went to him again. And then there is a common thread, because album one and album two were both mixed by Asger, so they are a bit closer in terms of sound and mix, while album number three and album number four have the Jacob Hansen touch, so those became, you know, more in the same sphere. And yeah, it’s like half planned, but then also half spontaneous and in the mood. But we also didn’t want this fourth album to be, like, a Witness copy. So even though it is in the same sphere, it is a different journey. So it was important to make that kind of happen. But when you hire someone, like we do with Jacob Hansen, you have to allow them to do their thing, and they will put their stamp on it. It’s like when people hire me for drums, of course they can give directions, but still there will be my stamp on it. So there is this common thread.
Can you name one thing that you specifically wanted to come out with, drumming-wise, on this new album?
That’s a good question. (Laughs) I wanted to hit a bit harder, with two different kinds of emotions. The aggressive kind and the sad kind. I wanted to kind of make that clear in the drumming. Overall it’s less mechanic and a bit more human. Not in terms of, you know, groove, but in terms of choices. And in some places, I also wanted to make it feel like a breath of fresh air. That’s not a saying meaning that I wanted to add more fresh ideas, but really as a breath of fresh air, like it feels like there’s some wind. Especially the cymbals. Those are kind of the sounds that are in that realm of sounds. So we have a song, We Will Not Disband. Like there, you can feel there is some air in there, and I wanted the cymbals to kind of highlight that. So that’s also why I added a little bell for my drum kit for this album, which, you know, helps accentuate that on some parts. Yeah, so those kinds of soundscapes and contrasts are what I enjoyed working with on this album.
If you would talk to someone casually over dinner, and they would ask you, “What kind of music do you play?”, what would you say to that person?
So it depends. If it’s a metalhead, then I can kind of give some inclination. If it’s not a metalhead, someone who doesn’t listen to metal at all, I would just say it’s modern metal, you know. ‘Cause to someone who doesn’t listen to metal, it doesn’t matter if you mention Opeth, or if you mention Ghost, to them it’s the same. So I would just say modern metal. For someone who is in metal, I would make it quick, short, and easy, and just say Meshuggah plus Depeche Mode. That’s an easy way to kind of, you know, give a broad overview. There is of course more to it, but in general, that’s kind of how you can explain it.
But Depeche Mode is kind of broad, I think. I have just heard a little bit of it, but they started off really like a synth band, and then they went more into pop, and maybe they even went a little bit into rock music at some point.
Yeah, they have so much. That’s right. And also, something that they have is melancholy. They have a good amount of melancholy, which we have as well. You know, metal plus clean vocals, it often happens that you have, of course, you know, the kind of riffs that we have, but vocalists are very much in the high register and singing with a lot of intensity and power. While our vocalist, Asger, is more towards the Depeche Mode kind of style, in general. I’m generalizing here, but, you know, a lower kind of voice. Not a lot of screaming or pushing, but a very commanding but low and kind of soft voice in general. So that’s why I’d mention that, ‘cause it’s a bit in the same world, and then you just add Meshuggah to the mix. (Laughs)
It’s four videos out now. Tell me a little bit about those videos.
So these videos: Actually we have a great team behind them. We have the people filming. It’s Riivata Visuals, from Finland, and then another big piece is the lights, so we work with Vertigo, a light company from Denmark, and we have them with us here at the shows on the full tour as well. And, you know, they custom make their lights, and they work with different installations, and stuff, so it’s very cool to have them with us. So with Riivata and Vertigo, we have a lot of fun making these videos. So, we filmed the Paper Wolf and Break My Lying Tongue videos last summer. Paper Wolf: It’s a church in Denmark, but it’s a Danish church, which means there’s a lot of, like, I don’t know, hipster paintings and some weird mannequins in the corner. It’s a church where hipsters would go. (Laughs) It’s very Danish. So we were there, but we just wanted a dark space, and the black box that we wanted wasn’t available, so. So, Paper Wolf was filmed there. At least the scenes where we play, and then Riivata filmed the story stuff on their own in Finland. Break My Lying Tongue was in a water tower not in use anymore. In Denmark as well. So we were just in the middle of that water tower, which was very cool. And then after that actually we didn’t do any videos for a long time, until this summer, where we released Break My Lying Tongue. And then it was the Cannibal video, like in a big hangar in Roskilde. So we had our cars parked in that hangar, behind the camera, and then just this light installation with lasers, and the triangle, and stuff. And Anders was there. And the day after, or the day before, we filmed the music video for Bleed Out as well, with the same team, just in a little black box room, kind of. With a screen in front of us, like a transparent screen, where they could have some projections and stuff. So very cool, but very, very demanding days, like full nights of no sleep. So that was crazy.
Some artists say that that’s very boring, but when I look at you, I don’t see boring there.
No, no, no. It’s a lot of fun. It’s really cool. Like, that’s one of the most fun parts. Like, the stuff you see in the Cannibal video. That’s not digital effects. Like, that’s how it looked like in the room. Plus we could touch the laser. You could go inside of it. It really felt like being in a sci-fi movie, or something. And for the rest, it’s the same, you know. So it’s fun. And even though it’s very late nights, and maybe a maximum of two hours of sleep, and then on to the next one, it’s still just fun. A lot of fun, yeah.
I looked at a setlist from the other day and saw that you play seven out of nine songs from the new album. Not the two last ones. That’s kind of bold, I would say, considering that the album came out pretty much the day the tour started.
We were debating that a bit before the tour, “Is it too much?”, but it just really felt right. And all of those songs, we didn’t feel like we could take out one or the other. They felt like they had a good spot in the set. So yeah, had to do it, and it has worked really well so far. They feel very good live. Yeah, it feels good to have them there. (Laughs)
What are you guys doing when you’re not on tour, not recording, and not writing music?
So me, at the moment, I’m a full-time musician, so I record the drums. Just other stuff. I play with some Swedish pop artists, like Dotter, and a guy called Rymdpojken, who writes a lot of songs with Victor Lexsell. But then I also record drums and percussion for other artists. A few years ago I did it for a video game, Metal: Hellsinger, and I did that together with a few metal vocalists. A few Swedish ones like Mikael Stanne, Dennis Lyxzén and Björn Strid. But then also some others, like Alissa from Arch Enemy, Serj Tankian from System Of A Down, and a bunch of others. So I do a lot of session stuff like that. Recording at home. And I’m doing my own kind of music as well. And the other guys have some different stuff. Our vocalist and guitarist: Now he’s kind of a dad at home and doing Vola. I think that’s what he does. (Laughs) Our bass player teaches music. And our keyboard player is an acoustics engineer actually, so he’s the one in the band who has a real job, doing real stuff. (Laughs) So yeah, that’s kind of the life that we have. And I try to take breaks from Vola sometimes at home. Especially since I do other kinds of music, I have to keep it fresh, so it’s not just the same type of music all the time. So yeah, that’s also why I try to do some of my own music, to keep that balance. And there I sing also, and just play completely non-metal stuff, so. Yeah, that’s kind of how our lives look like outside of this.
What does wearing no shirt in the photo sessions symbolize to you?
That’s just comfort. We take photos right after filming our music videos. You know, while we’re there. Everything is set up, why not take photos? So, the photographer and videographer, that we have with us on this tour as well, Heli Andrea, she usually takes the photos. She took all the photos for Friend Of A Phantom. And yeah, it’s just efficiency, and usually when I play it’s so comfy without a shirt, since I sweat so much, so. (Laughs) But of course for Cannibal, since Anders was there, I had to be proper, so I was like, “Today, I’m gonna wear a shirt.”. But yeah, it just feels good.
By Tobbe – Published November 13th, 2024
Metal Covenant tog en pratstund med Bullet-gitarristen Hampus Klang innan bandets gig i Stockholm den 1:a november.
Ni har kommit en bra bit nu med arbetet på en ny platta.
Ja, det stämmer. Jag har varit i studion nu precis. Igår kväll kom jag hem. Vi har lagt alla trummor och alla kompgitarrer. Vi har spelat in 13 låtar. Inga covers, inga intron, utan bara 13 egna låtar. Så blir det väl kanske 10 eller 11 låtar på skivan, en Japan-bonus och kanske någon singel-B-sida eller någonting sådant då. Det är inte jättestor skillnad kanske på stilen. Vår tanke var att det skulle låta piggt. Även med tunga låtar. Det får liksom aldrig låta sömnigt. Det var vad vi var ute efter liksom.
Har ni någon form av titel redan nu?
Ja, det har vi, men den vågar vi inte släppa ännu.
Även fast du typ egentligen svarat på det här redan. Kan Bullet nu under 2024 göra någonting med sitt sound som får det att låta lite annorlunda till ett skivsläpp 2025?
Nja, men alltså, vi är ju nöjda med vårt sound liksom. (Skratt) Jag tycker ju det är stor skillnad på alla våra skivor, men den som inte är så inlyssnad på oss tycker nog att det låter precis likadant. Men lite skillnad blir det ju alltid. Det har ju varit olika med låtskrivare och så, mer eller mindre på alla skivor. Men alltså, det ska ju vara gammal heavy metal liksom.
När den här nya skivan kommer ut har det gått ungefär sju år sedan Dust To Gold kom ut. Jag tycker att det är ganska länge. Vad hände? Vad har ni gjort?
Ja, det är jävligt länge. Nej, men vad fan hände? Alltså, det tar ju lång tid att göra bra låtar. Och sedan kom coronan. Vi var ju i Japan precis innan. Då var vi så jävla taggade när vi kom hem där. Äh, jag vet inte. Jag jobbade rätt mycket under Corona och det är svårt att kombinera. Man vill liksom göra en sak fullt ut. Men största problemet var väl att Alex (Lyrbo) slutade, så vi saknade en gitarrist. Och någonstans kände vi väl lite att vi vill liksom vara ett klart gäng innan vi går in i studion. Alltså, om vi ska hålla den nivån som vi haft innan och liksom någon slags helhet. Vi hade en engelsk snubbe (Ben Healey) i typ ett år, men det funkade inte riktigt med honom. Ja, sedan hittade vi Freddie (Johansson) då och sedan har vi ju gasat på. Nej, jag har inget bra svar. Det tar tid helt enkelt. Vi gör ju väldigt mycket låtar, men nästan allt skrotar vi ju. Så det hade ju gått att göra en platta snabbt, men då hade den inte blivit så bra helt enkelt. Vi vill ju vara stolta över det vi gör. Jag menar, vi har ju hållit på så länge nu. Alltså, vi har ju så mycket låtar ändå, om man tänker live, så det är roligare att lägga till några bra låtar. Men det är ju alldeles för länge tycker jag själv. Det måste jag ju erkänna.
Jag tänker att när du säger att ni hållit på länge nu, att för många så tror jag ni betraktas ändå som ett ganska nytt band.
Jamen, det är sjukt. (Skratt) Men tiderna ändras ju. Ja, det är ju helt stört att vi hållit på över 20 år. Men jag tänker mig också som att det är ganska nytt. (Skratt) Men ja, va fan, headliners på festivaler och så idag är ju 70, 80 år gamla liksom.
Tillbaka till plattan. Så det är inte du som spelar alla gitarrerna nu på plattan? Eller är det så?
Nej, för fan. Innan har vi varit lite så där att ibland har inte jag spelat någonting och ibland har jag spelat allt. Vi har liksom pusslat lite fram och tillbaka. Vi har inte varit så känsliga att det måste vara just så. Men på denna skiva har vi spelat alla gitarrer vänster/ höger. Man hör ju att det är två gitarrister, på gott och ont liksom. Men det vi var ute efter nu var ju att ha lite mer levande, pigg ljudbild. Ska man spela Accept-metal-låtar bara så tajt, då är det ju bättre att en person lägger det, för då blir det ju tajtare liksom, som Metallica. Och gärna samma gitarr också, så det inte låter ostämt liksom.
Har du frågat dig någon gång under det senaste året om det verkligen är värt slitet att göra en ny platta?
Ja, det tycker jag. Det är ju sjukt jobbigt. Det är en ångestprocess, totalt, att göra det. Men det är ju jävligt roligt tycker jag när man ser tillbaka på sitt liv, så här ”Vad gjorde jag det året?” och så vet man liksom att det är det, än om man hade jobbat på en fabrik och tittat bakåt. Ja, du hade väl kanske haft några tusenlappar mer på kontot, och bara dött inombords, typ. Lite så. (Skratt) Så det är ju jävligt roligt att kunna skapa någonting liksom. Det är det ju. Och dessutom när folk från hela världen gillar det. Det är inte så många andra jobb man kan jämföra det med. Eller så där att man bara kan mejla någon i nästan vilket land som helst och så kan man åka hem och bo hos dem, bara för att de gillar skivan typ. (Skratt) Så går det ju inte om man är snickare liksom.
Hur ser du på återväxten inom hårdrock och heavy metal nu när de äldre banden faktiskt börjar försvinna?
Nja, det är inte så jävla mycket faktiskt. Tyvärr är det ju inte det, om man ska vara ärlig. Jag hoppas det kommer mer. Men många vill ju ha liksom sådant som de känner igen. Gamla, hederliga band liksom. Äh, det är väl bara att hoppas på det. Nämen, det tråkiga är ju att ofta är ju bandnamnet värt mer än personerna som spelar, har man ju förstått liksom. Det är ju lite så.
Ni har ju snuddat på större framgång. Känns det lite frustrerande ibland att inte få det där liksom större lyftet?
Jo, det är klart. Visst fasen är det så. Alltså, det är ju liksom hur du ska driva ett band. Det är ju också lite lurigt. Typ förr i tiden, när vi turnerade som mest, då var det ju omöjligt att ha något jobb eller så. Samtidigt så levde vi ju billigt liksom. Men hälften av oss har något annat litet jobb så här och då blir det ju värre om man ska pussla med livet. Så det är klart, det hade ju varit kul om vi kunde smälla till lite mer. Man får väl hoppas att nya plattan hjälper lite på traven.
Har ni kanske varit för mycket rejäl och traditionell hårdrock för att hamna riktigt i ett lite mer mainstream-fack?
Ja, men har du rå sång, så. Visst, alltså, det är väl ganska lättlyssnat ändå. Vi kan ju spela för en rätt bred publik. Va fan, vi har ju varit på radio också, men man sållar ju bort en del när man har rivig sång liksom. Så är det ju. Men det är ju samtidigt det som jag gillar. Blir det för snällt… Äh, du måste låta rått. Det får inte låta snällt.
Kan man tappa drömmen ibland om att bli stor? Eller finns det alltid en tanke när man ligger där inför natten och ska sova?
Alltså, jag vet inte. Men det är klart, de största spelningarna är ju roligast. När det går att använda liksom full ljusshow och pyro och allting. Det är ju mycket roligare än att spela på en liten klubb. Alltså, det är inte pengar eller bli stor som är drivkraften egentligen, utan det är att göra det så bra så man själv blir nöjd liksom någonstans. Självklart måste det komma lite folk och finnas någon ekonomi i det och sådär om det ska gå liksom. Alltså, att bli så här Guns N’ Roses stora, det är ju omöjligt typ, men alltså, Airbourne är ju stora och de började ju ungefär som oss. Kanske en bit efter till och med. Och det är ju ungefär samma musik och de har ju lyckats bra faktiskt. Så det är ju inte omöjligt. Det är det ju inte liksom.
Har ni funderat på att 20-årsjubilera lite på första plattan Heading For The Top under 2026?
Nja, vi gjorde ju lite jubileum då när Erik (Almström) hoppade in. Då gjorde vi två gig med bara gamla låtar. Så det var väl nästan lite det som blev jubileum för Heading For The Top då. Så det har vi väl inte direkt funderat på något. Vi kör ju så mycket av de låtarna ändå varje kväll och så, så det är roligare att blicka framåt. Lite så känner jag faktiskt.
Men om du skulle tvingas att spela en skiva i sin helhet live, vilken skulle du då välja att spela, och varför?
Oj. Ja, det blir nog fan i mig första plattan ändå, tror jag nog. Ja, bara för att det var första skivan. Nämen, det blir ju alltid speciellt. Då har man ju rätt många år på sig där innan. Ja, vi är rätt nöjda med den också. Den kanske kunde haft en bättre produktion, men den är ju tuff som den är liksom. Men alltså, vi är nöjda med de flesta plattorna. Det är väl någon skiva som vi är lite halvnöjda med liksom. Andra plattan är ju egentligen kanske ännu bättre, Bite The Bullet. Men jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med de två senaste skivorna också. Jag tycker de blev skitbra.
När du säger att ni hade mer tid på er inför första plattan, kommer du ihåg vad känslan var i dig och bandet för 20 år sedan ungefär?
Det var på ett sätt enklare då, för vi kan ju inte återanvända allt liksom. (Skratt) Så det var en väldigt oskuldsfull och rolig tid, med att allt gick så fort. Det hände verkligen mycket. Nä, jag kan nästan skratta ibland när jag hittar gamla papper när jag sitter och gör texter. Så här när man skriver bara stödord. Alltså hittar på bara tramsord. Och så bara kollar man på något nu, så är det typ exakt samma. Det är ingen större skillnad liksom. (Skratt) Vilken utveckling. (Sarkasm)
Apropå utveckling. Hur känner du då att ditt gitarrspel har utvecklats från första plattan till idag?
Ja du, jag vete fan om det har utvecklats överhuvudtaget. (Skratt) Men alltså, man är väl kanske lite bättre på just låtskriveri och uppbyggnad och liksom helheten idag, skulle jag nog säga. Han vi spelar in med nu är jävligt bra. I början var vi så att det skulle vara typ helt odistat, eller väldigt lite dist på solon och så. Det blir rätt mycket svårare att spela. Men nu har vi ju hittat en jävla boost på solot där, så då kan man ju spela vad som helst sedan helt plötsligt. Men solon är ju liksom det sista man gör på en skiva, tycker jag. Jag älskar ju gitarrsolon, men jag jobbar ju mest med liksom få ihop låtar och det. Det är det som är det viktiga liksom. Så jag är inte så där gitarrist gitarrist. Det var mer när man var yngre som man satt och spelade hela dagen och skulle lära sig tuffa gitarrsolon och så där. Nu har jag ju mest respekt för de gitarrhjältarna som kan göra låtar. Det är dem jag tycker är bra. Alltså, det finns ju mycket virtuoser som kan spela solo bra liksom. På YouTube är det ju de som spelar snabbare med benen typ än vad jag gör liksom.
Du var med i TV-programmet På riktigt?! och dokumentären Party Queens förra året, så du har gjort typ lite TV och så. Har du funderat på att göra något mer om tillfälle ges?
Nja. Jag försöker ju hålla mig lite borta från för mycket sådant. Men när jag fick spela AC/DC i TV där; det kunde jag ju inte tacka nej till liksom. Men, ja, det hade ju varit kul, om det är någon tuff film man får hoppa in i. Nej, jag vet inte. (Skratt) Men visst, det hade varit roligt. Absolut. Vi får se vad som kommer.
Hur ser det ut med Muskelrock framöver?
Det ser bra ut. Jag får inte gå ut med det än så här officiellt, men en barndomsidol, en stor idol, kommer komma. Det har Jacob (Hector) berättat för mig. Ja, det är ju årets höjdpunkt. Lite så. Det är en extremt rolig festival.
Och prognosen ser bra ut för ytterligare kommande år?
Ja, ja. Det är en stabil skara fans. Ja, det har hållit på många år det med nu. De går fort, åren.
Av Tobbe – Publicerad 5:e november 2024