Recent interviews
Metal Covenant har pratat med Tommy Johansson och Chris Davidsson om nya skivan Power Train.
Jag tänkte att jag faktiskt bara ska lämna över ordet till er och så får ni berätta själva lite vad ni känner för nya plattan helt enkelt.
Tommy: Alltså, jag känner väl att det här är ju utan tvekan det bästa albumet vi gjort. Jag ska inte säga att vi är så jävla bra, men jag ska säga att det vi har gjort tidigare är jag jävligt stolt över, men det här är ju snäppet mer liksom på alla fronter. Låtskrivandet, jag tycker det är de bästa låtarna vi har gjort. Alltså, som vi har framfört det. Jag känner så här: min egen prestation på den här skivan är ju liksom bättre än någonsin. Både gitarrspel och sångmässigt så känner jag att nu har man fan gett allt man kan.
Chris: Ja, verkligen. Även i hur vi spelar in allt och liksom får så bra ljud som möjligt till liksom hur videorna ser ut. Liksom med hela idén för det och hela det visuella artworket, inlaysen, gatefolden och liksom allt, så känns det som att vi har typ gett allt vi kan. Det är det jag är mest nöjd med, tror jag, av det som jag någonsin har gjort faktiskt.
Nu har vi ju en pandemi som har passerat, även fast Covid finns kvar lite faktiskt, men det tänker vi inte så ofta på, men det är ändå nästan sex år sedan Above The Sky kom ut och det är över fyra år sedan A Christmas Carol släpptes. Behövde det ta så lång tid för att få ut ett album egentligen?
Tommy: Nej. Alltså, så här var det, att när vi gjorde julskivan, och den släpptes ju då i slutet på 2020, och då tänkte vi 2021, det är ett bra år att promota julskivan och turnera. Det var fortfarande Corona och sedan så vart det ju inte så mycket. Och sedan så hade vi lite gig 2022. Det började komma lite gig, men då var det jättemycket med Sabaton också, för vi släppte en ny skiva, och Chris började turnera med Therion. Och så vart ju turnén då inställd på grund av att det krockade med Sabaton. Inte så kul. Så då var det 2023 då. Då var det ju dags att börja tänka igen på en ny skiva och börja skriva låtar. Så gjorde vi det så gott det gick. Det var ju mycket turné med Sabaton, Chris var borta mycket och Joel var ute lite med Veonity. Så att det tog sin tid. Men det var 2023 som det började liksom.
Chris: Ja, ”Nu är det dags. Nu måste vi ta tag i det här.”. Vi har ju velat göra det hur länge som helst. Allt turnerande med andra band hade kommit i vägen så vi kunde inte genomföra det. Vilket var tråkigt, men det har ju varit kul att ha gjort andra saker också. Det är ju tråkigt att det tog så lång tid.
Ni har ju släppt några singlar, som till exempel Metal United och A New Beginning. De kom ju visserligen med flera års mellanrum. Hade ni någon fundering på att släppa de här singlarna på den här skivan, kanske som bonusspår, eller är de ensamstående singlar?
Tommy: Alltså, Metal United, fan jag glömmer alltid bort den låten, men den gjorde vi ju under Corona. Det var ju som en hyllningslåt till…
Chris: De som jobbade med festivaler, som inte kunde jobba något mer, och som tappade sina jobb.
Tommy: För vi kände ju jättemycket folk och nära vänner som fick ställa sig och börja jobba på ICA, för det enda de har jobbat med hela sitt liv är att liksom rodda och bygga festivaler. Nu stod de där arbetslösa i två år och då måste de ju ta ett annat jobb och när då turnerandet är igång igen så är det ju inte säkert att de bara ger upp sitt jobb. Så hela den branschen förändrades ju helt. Då kände vi att ”Det är ingen insamling till dem.”, för vi är inte på den nivån att vi skulle dra ihop så pass mycket pengar att vi kan dela ut en stor summa pengar till behövande. Det blir ju bara konstigt, utan det var liksom bara en hyllning, ”Vi vet hur mycket ni sliter och nu får ni inget jobb.”. Vi bad liksom folk att skicka en hälsning genom skålar, så här ”Raise your glass, raise up your fist for those who built your fancy stage.”. Så då är det jättemånga då från olika band, som DragonForce, Twilight Force, Primal Fear, Amaranthe, som bara liksom filmar när de skålar. Och vi hade en plan på A New Beginning att den skulle vara ett bonusspår på skivan.
Chris: Jo, så är det. A New Beginning var ju en låt som skulle vara en separat låt som skulle vara en ny början. Nu när det har gått så lång tid så skulle vi liksom hinta lite om plattan, så vi gjorde en video, men samtidigt i den texten säger Tommy typ att man ska lyssna om igen. Och det var tanken då, att den skulle ha varit ett bonusspår på plattan. Så att den skulle komma sist och då skulle den låten säga att nu är det dags att lyssna på skivan igen. Men så vart skivan så lång och då var det liksom ”Antingen så får vi göra en dubbelvinyl…”, och då hade vi ju inte låtar nog, eller väldigt få låtar på vissa sidor, vilket är ganska störande, ”…eller så får vi helt enkelt inte ha med den på skivan.”, vilket var tråkigt när det fanns en tanke med det. Men så blev det. Men på Spotify så kan man ju fortfarande göra en playlist med den sist så att man får det som tanken var.
Men man är väl lite gammalmodig själv. Började ju med LP och sedan kom ju CD när man blev lite äldre. Det var ju LP som gällde först för mig.
Tommy: Jamen, det är ju samma här. Fan, jag lyssnade ju på LP. Jag tror jag fick min första CD-skiva typ när jag var 8–10. Det var Glenn Freys soloskiva. Och då var det också så här liksom ”Nej, men det här var ju konstigt. LP-skiva är bättre.”. Det roliga med A New Beginning är ju också att jag hade ju hoppat av Sabaton ett halvår innan, så att direkt så vart det ju så här ”Ja, A New Beginning. Det är för att Tommy hoppat av Sabaton. En nystart för honom.”. Fast låten skrevs ju innan jag hoppade av alltså, och A New Beginning, det är alltså en ny skiva, och ”Along the tracks, that’s where you’ll find someone to rely on.”. Det är inte ”Längs vägen hittar du någon att kunna förlita dig på.”, utan det är liksom “Along the tracks you’ll find someone.”, att du hittar en låt som du tycker är bra. Det är liksom spår på skivan. Så om man har det i åtanke och lyssnar på texten, då fattar man ju liksom ”Okej. De sjunger om skivan och inte om någonting annat.”.
Ni har ju en leadsångare och andra som sjunger lite delar här och där också. Hur kokar ni ihop det här egentligen med att fler sjunger?
Tommy: Vi började ju på julskivan där, att då skulle vi dela upp det, för att vi har ju Chris och Joel som var med i bandet, och även Alexander (Oriz), vår gamla gitarrist, som ändå kunde sjunga. Så då tänkte jag, att den här låten då om Scrooge och Marley, då fick Chris spela Marley. Det ska ju vara lite argare. Och så vart det ju skitbra. Folk gillade att Chris sjöng. Så han sjöng lite mer på Metal United. Så har han sjungit lite mer här och där. Men sedan har vi även plockat in Petter, för Petter är också en väldigt duktig sångare, så han sjunger ju lead på två låtar, precis som Chris gör. Och Joel kan ju också sjunga, så han sjöng ju lite lead på Power Train också. Och det är någonting vi har fått höra, när vi har kört live, hur imponerade folk är att vi är tre i bandet som kan liksom sjunga lead.
Chris: Det blir liksom på något sätt en dimension till i soundet, att ”Nu kommer det en vers här.” och helt plötsligt så kan vi liksom köra samma melodi fast vi ändrar ljudet lite grann. Med olika distpedaler typ på gitarren så kan vi flytta rösten till ett annat sound liksom. Och ibland så har det väl varit så att texten på något sätt har passat med att någon annan svarar på det som har sjungits först. Så att det blir en svarsgrej mot varandra. Och någon annan gång så har det väl bara varit att det skulle vara coolt att ändra soundet lite.
Vad är det svåraste med att samtidigt som man spelar sitt stränginstrument också sjunga?
Tommy: Koordinationen. Jag har ju lärt mig tre sätt för att kunna lösa den där situationen. Det är faktiskt väldigt simpelt och det är öva, öva, öva. Det finns inget annat. Så känner jag. Alltså, vissa saker är ju lättare. Men sedan är det vissa saker som är jävligt svåra. När vi körde de här åtta giggen på den här lilla turnén vi gjorde för ett par veckor sedan så kände jag att ”Nu börjar de här gamla låtarna sitta ordentligt.”. Nu först. Så att det tar ett tag. Det är svårt. Speciellt när man kör leadgitarr också. Då tycker jag att det är jävligt svårt. Vissa saker är faktiskt jävligt svåra.
Chris: Ja, en grej som är jäkligt bra när man ska göra det är om man har lärt sig låten otroligt bra på instrumentet först. Så att du kan spela det i sömnen ungefär. Då är det ju lättare att sjunga på det, för då liksom rör sig fingrarna automatiskt, kan man säga. Men det är fortfarande svårt. Det krävs mycket övning. Det krävs att du gör det live också. Alla grejer som jag sjunger på live, jag sjunger ju i några andra band också, när jag spelar bas, då kan jag säga att jag har någon gång spelat fel på alla låtar live när man har börjat att sjunga och bara ”Oj, vad svårt det var helt plötsligt.”. Så det är mycket fokus också.
Ibland ska man ju interagera lite med publiken också och då har man en tredje sak att hålla reda på.
Tommy: Ja, det tycker jag är skitsvårt nu när man spelar och sjunger. Joel, vår trummis, han sa det ”Fan, Tommy. Kom fram till mig lite grann då och då och bara liksom få ögonkontakt.” och jag liksom ”När då?”. För sjunger ju inte så kör jag solo. Jag kan ju inte köra solo och vända mig om från publiken. Och jag kan ju inte vända mig om, stå och sjunga, och bara liksom ”Tjena Joel. Hallå där.”. Så att interagera med publiken är ju så här, att när det är något riff, när man liksom kan röja, då känner jag istället för att stå och headbanga och bli svettig, jamen, då kanske man går och kollar på publiken lite och står där liksom och pekar på folk. Det är ju ett minus med att spela och sjunga samtidigt.
Chris: Ja, det är klart. Det går ju alltid att interagera mer om man inte spelar. Så är det ju.
Tommy: Om man bara hade sjungit, då hade man ju bara gått omkring liksom i mellanspelen och allting och bara liksom ”Kom igen nu.”. Så man får ju förlita sig på mellansnacken.
Det är vanligt att man har en hemmastudio eller liknande nu. På vilket sätt har ni spelat in den här skivan? Har ni gjort det själva? Är det hemma eller har ni varit i studio? Eller är det blandat?
Chris: Det är ju blandat. Vi har ju, kan man säga, en egen studio i vår replokal. Vår replokal är ganska stor, så vi har flera rum. Så det finns liksom ett studiorum, ett kontrollrum, som sedan replokalen är uppkopplad till. Så att vi kan typ spela in våra rep också om vi vill inne i studiorummet. Så där har vi gjort en del saker. Och en del saker har Tommy och jag gjort hemifrån.
Tommy: Petter har spelat in gitarr, leadsång och körsång hemma också.
Chris: Men vi har spelat in väldigt mycket körer. Alla stora körgrejer som är på plattan är inspelade med flera personer i vår studio då, och även trummor till exempel. Så visst, det är inte en riktig, riktig studio, men det är fortfarande en studio som vi har, kan man säga, som är som en studio med mixerbord och grejer liksom.
Bara att det inte är en gammal klassisk studio.
Chris: Exakt. Vi har liksom inget fancy namn, som alla har varit i och gjort coola plattor i med någon häftig producent, utan vi producerar själva i vår studio liksom.
Alltså, det är ju en otrolig skillnad, som en ekonomisk fråga, om man säger så. Hyra folk, hyra studio, eller göra det själva.
Tommy: Men sedan är det inte bara det också, utan det är också att jag och Chris besitter ju ganska mycket kunskap när det gäller att spela in. Då känns det ju bara dumt att inte använda den kunskapen. Varför ska man anlita folk när man kan göra det själv? Och det handlar inte bara om pengar, utan, jamen, vi båda har ju jobbat i studio. Jag jobbade ju som studiotekniker i flera år. Då är det ju dumt att någon ska komma in. Ska man sitta och titta på? Nackdelen är ju såklart att när man inte gör det, då får man inte någon utomståendes perspektiv. Det är ju det som är lite nackdelen. Det är det jag tycker är gött, att vi skickar till mixning till någon annan, för att han hör ju låten på ett helt nytt sätt. Jag hör ju liksom att ”Nämen, här är en tvåstämmig gitarr.”. Den hör jag i huvudet. Fast den är så låg så att andra hör den kanske inte. Och det där har jag problem med när jag mixar låtar till YouTube en gång i veckan, att jag hör ju allting i mitt huvud. Då blir det svårt att höra det när man mixar det också.
Chris: Precis. Det finns nackdelar. Jag jobbar ju med live-ljud också. Jag håller på med ljud hela tiden, så jag tycker liksom att det är kul, eller det är ju en del av vår kreativa process, att stå där och liksom ”Nu ska vi sjunga en kör.”. Vi har bjudit in lite körsångare och då kanske vi sjunger de här stämmorna och så inser vi ”Shit. Kan vi inte bara prova att sjunga en annan typ av stämma här?”. För det kanske låter bättre. Då kan vi ändra det. Och någon gång har vi ändrat något litet textord också, som vi bara kände att ”Fan vad coolt det blir om vi sjunger så här istället.”. Vi behöver inte rätta oss efter någon tid som någon studiotekniker behöver. Vi kan bara stå där och släppa loss. Då kommer vi på saker som liksom gör att skivan blir lite bättre, om du frågar mig liksom. Men samma sak med trumljud. Jag tycker ju att det är kul att sitta där och nörda med mickarna, så jag kan ju sitta och bara ”Nu ändrar vi den här micken för att se om det låter bättre så här eller så här.”. Det är en stor del av vår kreativa process att göra det själva faktiskt. Jag tror att det är väldigt viktigt för Majestica att vi spelar in det själva.
Nu ska ni få berätta lite om låten Megatrue för oss som har hört HammerFall mycket i våra liv. Var kom den idén ifrån?
Tommy: Nämen, på första skivan, Above The Sky, då hade vi en låt som heter Mötley True, som är en lite tyngre låt, så nu sa vi att ”Vi måste ju ha någon tung låt på skivan.” och så kom Chris på med introriffet liksom ”Jamen, det här är en bra början.” och sedan så jobbade vi vidare på låten tillsammans. Och så satt jag hemma och skrev text och bara ”Va fan. Vi kan ju inte göra någon Manowar-parodi som vi gjorde typ på förra låten. Det måste ju vara true metal of steel and death. Vad har vi för något som är metal? Jamen, HammerFall. De är ju metal. Vad sjunger de? On The Edge Of Honour, Glory To The Brave, Stone Cold, Steel Meets Steel, Unchained. Jamen, det är coolt. Det är ju låttitlar.”. Så började jag kolla på låttitlarna, spelade in en vers och skickade till de andra, och de bara ”Fy fan vad bra det här var.”. Så ”Ska vi köra på det här då?” och ”Ja, för fan.”. Så då gjorde vi en vers två och sedan refrängerna. Refrängerna har inte så jättemycket referenser. Det är bara liksom coola ord. Men allt utom refrängerna är ju bara HammerFall-titlar efter varandra.
Chris: Och då var det ganska passande då, eftersom hela bandet är ju uppvuxna med HammerFall. Alla har ju nästan haft dem som någon typ av idoler när vi var yngre och vi har lyssnat mycket på dem. Så då vart det liksom en perfekt referens på något sätt för oss att köra med deras titlar i låten.
HammerFall var ganska viktiga runt 1998. Det kom ju lite annan hårdrock i början av 90-talet. Sedan vet jag inte om det är metal eller så, men det går väl in i hårdrocksfacket i alla fall. Sedan släpptes ju bra skivor ändå under mitten av 90-talet, men de blev ju inte uppmärksammade där alls. Men när HammerFall kom med sina första skivor så blev det ju faktiskt ganska uppmärksammat igen efter en död period på fem år. De fyllde absolut sin funktion där.
Chris: Jag stod faktiskt och pratade med Oscar (Dronjak) om det på 70 000 Tons Of Metal nyligen. Jag tror att de gjorde nästan en hel hårdrocksgeneration i Sverige, med att de kom in på TV där med Hearts On Fire- och Renegade-videorna. Och någonstans där blev det ett intresse för att starta band i Sverige igen. Hårdrocksband liksom. Så även om man inte lyssnade på HammerFall, även om man gillade dödsmetall och sådant, så tror jag att de var någonstans lite av ett startskott för väldigt många band i början på 2000-talet i Sverige.
Tommy: Jamen exakt. Jag menar, min första riktiga elgitarr jag köpte var en Jackson Randy Rhoads, svart, för att en sådan hade ju Oscar Dronjak. Då skulle jag ha en likadan gitarr. Och då fick jag det. Eller jag köpte det, men ja. Min 15-årsdag. Det var en underbar kväll. Fatta, när jag stod där och spelade HammerFall-låtar i mitt pojkrum, publiken man hade, alltså i huvudet, den… Äh, fy fan, det var en magisk födelsedag. Jag bara stod där och spelade power metal och skrev låttexter, ”A knight in the night, he fights for the battle of steel.”. Skrev ner dem i ett block och bara liksom ”Pappa, kom och läs mina nya texter här. Det handlar om en riddare.”. Det var så jävla hårt. Man var så jävla inspirerad. Det var så jävla true.
Nya LP:n ligger mellan oss på bordet och vi kollar lite på omslaget samtidigt som jag frågar:
Vi ska prata lite om omslaget. Vad kan ni berätta om idén till det? Och hur har processen gått?
Chris: Alltså, hela idén egentligen: omslaget, videon till Power Train, titeln till Power Train, låten Power Train, allting hör ihop i en stor idé som mer eller mindre koms på innan det ens fanns en låt till skivan faktiskt. Artworket är också med i den idén, att vi skulle liksom baka in en massa hintar om skivan i artworket. Vi letade efter lite olika personer för att göra det där och fick lite rekommendationer av Nuclear Blast. Vi kollade in några och tänkte på några som vi trodde skulle bli bra och sedan hittade vi han snubben då, Jan Yrlund, som han heter, Darkgrove Design, och tyckte bara att ”Shit. Han har gjort en grej med tåg förut. Han använder de färgerna som vi tror passar det här. Honom vill vi jobba med.” och sedan skrev vi en gigantiskt lång text med alla idéer, som små detaljer, som skulle vara i det här artworket. Det var ett ganska långt mejl. (Skrattar)
Tommy: Jag tror han fick med de flesta.
Chris: Ja, du har ju Majestica Alliance där och du har ju draken uppe i hörnet. Vi är ju med där på olika ställen och Ebenezer Scrooge från Christmas Carol är med. Klockslaget uppe på klockan där är ju lite innan tåget går och på etiketten på vinylen så är det ju en biljett och då står ju klockslaget när tåget går. Så det är ju 19.12, men klockan där uppe är ju typ 19.05.
Den här kontrasten då, mellan vad jag tycker är gammalt och modernt eller framtida. Finns det någon tanke bakom det eller är det bara en slump som följer det spåret du berättade om alldeles nyss?
Tommy: Vi pratade om den här idén då, att olika karaktärer representerar olika låtar. Och på skivan då så har vi liksom Power Train och när man tänker tågstation, då ska det vara en gammal tågstation liksom. Inte centralstationen i Stockholms stad, utan det ska vara gammalt. Och så sjunger vi om allt möjligt. Vi sjunger om en tidsresenär, vi sjunger om riddare, vi sjunger om vikingar, vi sjunger om drakar. Det ska vara ett tåg som åker genom en portal. Alltså, flying through time and space. För det är det den där skivan gör. Enligt mig då, symboliserar ju det här skivan, att ”Välkommen ombord. Du lyssnar på skivan.”. Och då åker den ju mellan olika eror och olika saker liksom. Så det är ju lite därför. Det är ett tåg som åker liksom överallt.
Chris: Precis, och ett gammalt tåg är ju mycket mer episkt än ett nytt tåg. Jag menar, vårt sound är väl också liksom både modernt och lite klassiskt, så att det passar sig ju också att det är en modern värld och en lite mer episk, gammal värld på artworken liksom.
Alltså, ni spelar ju power metal. Det är ju det ni gör. Ibland har det varit ett skällsord, men hur tycker ni själva att power metal-scenen ser ut idag från en musikers synvinkel?
Tommy: Den börjar se bättre och bättre ut. Den var ju jättestor där i slutet av 90- och i början på 2000-talet. Sedan gick den som ner lite runt 2005–2006. Då började ju alla, vi snackar alla power metal-band, ta bort en av baskaggarna och körde mer rock. Avantasia, Edguy, Nightwish, Rhapsody, HammerFall, Sonata Arctica, Stratovarius, alla som släppte skivor vid den tiden, det var liksom inte riktigt lika mycket power metal längre. Det var som att det försvann lite. Och de som var liksom fanbärare av den genren spelade inte längre power metal. Det var väl lite där den dog ut. Men nu är den ju tillbaka. HammerFall, till exempel, de har ju släppt flera singlar som är liksom renodlad power metal från början till slut. Så det har ju börjat komma tillbaka. Men jag vet ju typ när Sabaton kallades power metal, så sa ju de andra i bandet ”Vi spelar inte power metal.”. Liksom, en stadsfestival, de vill inte boka ett power metal-band. Bandit Rock, de vill inte spela power metal. Det har de ju sagt också, att de gillar Majestica, men bara synd att det inte kan spelas så mycket i och med att det är power metal.
Chris: Men jag tycker väl att power metal har varit på uppgång nu i kanske 4–5 år och nu är det väl bland det största det kanske någonsin varit egentligen, för nu är det ju väldigt många band som helt plötsligt spelar någon typ av power metal. De är ju lite utklädda nu, men även band som till exempel Wind Rose, och lite sådana band liksom, är ju också en typ av power metal. Så någonstans nu tycker jag att många band går åt stilen power metal. Även hårdare band har någonstans liksom gjort någon infusion med power metal helt plötsligt.
Tommy: Men se på Grailknights. De började ju med melodisk metal och growl. Nu är det renodlad power metal.
Chris: Så någonstans har genren helt plötsligt blivit ganska stor igen och kanske det som utvecklas mest just nu tror jag faktiskt.
Just Sonata Arctica tänker jag på. De gjorde ju några power metal-skivor i början. Egentligen skulle man ju lätt säga att det var tre eller kanske fyra. Sedan har de ju släppt skivor under 15 år som inte har varit power metal överhuvudtaget, tills för ett år sedan när den senaste skivan kom för då var de ju tillbaka på skiva två ungefär, fast mer än 20 år nyare då.
Tommy: Jamen precis. Och det är samma med Avantasia också. De två första skivorna är bland det bästa du kan höra inom power metal och sedan vart det bara mindre, mindre, mindre, och sedan var det typ knappt dist på gitarrerna. Det är garagesound på trummorna. Rock liksom. Men nu, senaste singeln som de släppte, då är det ju liksom dubbeltramp, så de börjar också komma tillbaka lite där.
Förutom de du har nämnt, finns det några äldre så kallade power metal-band som intresserade er? Eller är de för gamla för er, typ Helloween och Gamma Ray?
Tommy: Nej, nej, nej. Absolut inte. För fan, de finns där.
Chris: Första plattan, då är det ju Uli Kusch som trummar, som spelade i Helloween. Så det är absolut en rätt stor influens för oss, och på bas vill jag påstå att där är kanske Helloween den största influensen.
Tommy: Ja, Markus Grosskopf.
Chris: Han spelar ju bas. För mig är han en stor förebild på själva basliret då. Jag lyssnade mycket på honom.
Tommy: Han har jag suttit och druckit öl med en kväll.
Chris: Ja, jag har träffat på honom en gång. Då var han stenfull faktiskt.
Tommy: Jag tyckte efter några minuter ”Fan vad coolt att sitta och dricka öl med Markus Grosskopf.”. Sedan efter en timme ”Kan ingen komma och ta över?”. Han bara tjatar på. Herregud, det vart inget stopp. Började läxa upp mig om hur norrländska män är och jag bara ”Jag är därifrån. Jag vet.”. Nämen, absolut. Helloween, Gamma Ray, Blind Guardian. Tidiga Iced Earth låter jävligt bra också.
Jag kan höra lite Stratovarius-melodier på nya skivan faktiskt. Ett par gånger så är det så här ”Oj, det här låter ju fan som Stratovarius.”.
Tommy: Jag är ju jätterotad i Stratovarius. Verkligen alltså. Det är ju där min stora inspiration kommer ifrån. Dels så har vi Alliance Anthem: introriffet där och hela den låten är ju så Stratovarius som det bara går. Sedan är det någon liten melodi i Megatrue som är så jädrans Stratovarius. Så att de finns ju där.
Hur funderar ni på att turnera under det här året, som precis har startat, eller på att spela live överhuvudtaget?
Chris: Vi tänkte spela ganska mycket faktiskt.
Tommy: Vi ska köra en del. Speciellt i sommar blir det mycket festivaler.
Chris: Ja, precis. Mycket festivaler i sommar. Bland annat Wacken och Hellfest då. Sedan i höst kommer det bli väldigt mycket som inte är annonserat än. Vi har väldigt mycket spelningar i höst också. Så från juni någonstans, kan man säga, då är det ganska full fart till slutet på året för bandet.
När ni väljer en låtlista för giggen nu, hur resonerar ni då? Jag tänker så här: vissa kollar ju på Spotify, hur många träffar låtarna har. Det kan väl vara en indikation som stämmer på vissa fans, men inte på andra fans. Sedan kan man ju kolla med någon annan, folk man känner, eller fans. Hur gör ni?
Chris: Svårt. Vi har diskuterat en del redan, men inte kommit så långt.
Tommy: Vi har haft det ganska lätt, för att kring jul, jamen, då ska vi köra jullåtarna, och utanför jul, då har vi ju bara liksom en skiva och en singel. Eller, ja, två singlar nu. Så då har vi liksom bara sållat bland de låtarna. Det har varit ganska lugnt. Men nu har vi ju en till skiva.
Chris: Precis, så nu kommer det bli mycket krångligare.
Tommy: Mycket krångligare. Speciellt när vi bara kommer att ha 30 minuter som vi har på något gig här. Vi måste köra nya låtar och vi har ju gamla låtar som vi måste köra. Sedan har vi ju liksom hits som inte får glömmas, samtidigt som vi ska promota en ny skiva. Men det man kan göra är att kolla på Spotify. Till exempel i Spanien, där går Battle Cry hem. Alltså, de lyssnar bara på Battle Cry. Men i Tyskland, där är den den minst lyssnade låten på Spotify. Så där kanske man får ta lite inspiration. Samtidigt så är det väl lite att vi bestämmer ju vilka låtar vi vill promota. Det är ju låtar som ska få representera bandet också.
Chris: Så är det ju. Men sedan är det väl också så att man har vissa låtar som när man har kört dem live så har det bara inte känts rätt, att ”Det här är ingen live-låt.”. Det kan ju vara en låt som ligger jättehögt upp på Spotify, men man kör den live och bara ”Nej, det här funkade inte riktigt. Folk verkar inte tycka den var lika bra här som den är på Spotify.”. Och vi har ju kört en låt på alla gig, Alliance Forever, som inte är bland topplåtarna på Spotify, och det har ju varit för att den funkar så jäkla bra live och den är ett sådant bra avslut på en konsert. Alla verkar uppskatta den låten, som sista låt, även om den inte är liksom en superstreamad hit, om vi säger så.
Av Tobbe – Publicerad 17:e februari 2025
Metal Covenant met Jarvis Leatherby of California heavy metallers Night Demon as they came to Stockholm as support act to progressive metallers Queensrÿche.
It’s soon been two years since your last album Outsider was out, and will we see another record from Night Demon coming out soon?
Yeah, I don’t know about soon. We’re working on something, but we’d like to take our time with it. We never wanted to be a band that had a million albums, you know. And there is still so much more to do with this, and we have more from this album to come. Some extra, some acoustic versions, and we’re working on an even bigger, bigger, bigger project for this record, and we’re still touring a lot, you know, and bands are still bringing us on the road. So, you know, we’re taking our time with it. We want it to be good, you know. So, and you know, all of my favorite bands, you know, the first four or five albums are usually the best, and so we wanna stay in that zone, you know. (Laughs)
But still, those albums are also the greatest because you have listened to them for a long time in comparison to a new album. Do you have a clear vision what you wanna come out with, like, musically, when you eventually do start recording an album?
As long as it’s different, you know. I mean, we’ve always just tried to make something different, because we were not like an AC/DC or Slayer type band, you know. Which are good. Some bands are good at doing that. You know, a lot of people ask me, “What’s your favorite album?”. I don’t have a favorite. And if some people do favor one more than the other, that’s good. That’s their opinion, you know what I mean? But as long as it’s different, that’s all I care about, really, you know.
So if you don’t have a favorite record, do you have a favorite band?
A favorite band? No, no. Well, maybe probably Iron Maiden, you know. Queensrÿche is one of my favorites to be honest. So, this has been a tour we’ve been trying to get since we started as a band, so it’s a good tour for us.
So this album, whenever it comes, will it be self-recorded to cut the costs as much as possible?
Probably. I mean, our guitar player is a very good studio engineer that gets paid to do that all the time for other bands, so we usually like to do that. We’ve done that on our last record, and had our friend Kurt Ballou mix it, you know. So we’ll probably do that. We can take our time with it, you know, and not have the pressures of studio time, you know. So yeah, definitely, yeah.
And if you listen to the last record Outsider today, what emotions do that album bring to you now?
I still love it. You know, it’s a concept album. We spent a lot of time touring, playing the whole thing. But it’s a concept album that’s under 35 minutes, so, you know, it’s easy to digest. I still like it a lot. I still really do, you know, and I enjoy playing the songs from it. We wrote it based on a movie script that I wrote, and we wrote the music to it. So the film is something we’ve been working on, and that’s really what we’re trying to get out before the next album.
Would you say that your music is on one hand a little bit more modern, and on one hand a little bit old-school?
I’d say it’s more old-school than modern, but it’s like we can’t help that we lived through all these stages. I mean, you can have an old-school feel in your DNA, but we still lived through thrash metal, and we still lived through the nineties. So you’re always influenced by something, you know, but our heart is in the old school.
And when mentioning the nineties. I mean, when the great dinosaurs of heavy metal, like Iron Maiden, Saxon, Accept and stuff like that, and a couple of American bands, started, you guys weren’t even born, and how come you didn’t end up listening to grunge and nu-metal, which would be more fitting to your age, I would say?
I think it’s because we were into bands like Iron Maiden and Metallica. And what happened was, like, right before the internet was even a useful tool, those bands were always talking about these other bands that we had never heard, or Metallica was covering bands like Diamond Head and stuff like this. And we were like, “Who are these bands?”. So we used to go to, like, our local record stores and order imports, and we would hear Diamond Head, and Raven, and bands like this. You could order fanzines, and you could order back issues, at that time, of Kerrang, and the bands were like brand new, you know. And we would read about all these bands, and kind of get into them, like, through the import market, and go, “Oh, this stuff is really, really cool, man.”. But we were big fans of Alice In Chains and Soundgarden. Some of that stuff. The more metal kind of grunge stuff, you know. And a lot of metal bands put out some pretty decent albums in the nineties too. Even though they weren’t commercially successful, we still heard them, you know. But the nu-metal thing didn’t really identify with us, because a lot of the musicianship went out the door, like guitar solos weren’t being played anymore and stuff. And a lot of rap metal, you know, like we weren’t really into that, you know.
And what about, like, more seventies hard rock? Were you ever into that?
Oh yeah. That’s probably our favorite kind of style. We were biggest fans of, like, Thin Lizzy and Lynard Skynard, like Southern rock, of seventies Scorpions. You know, stuff like this. A lot of proto-metal stuff like Trapeze, Lucifer’s Friend, Dust, Grand Funk, and of course Sabbath and all this stuff, you know.
If you look at your own type of metal, is there a scene for that in the States anymore?
Yeah, there is, there is. Yeah, the internet’s made everything possible. It’s not mainstream, but it’s there. There’s people that love it. You can still get a few hundred people to a show anywhere in the States. In each city you go to, you know.
When being from the States, hypothetically, do you think that your career would have, like, traveled a different path if you guys were from Europe instead of being Americans?
Yes, I do. I don’t think we would have had as much of a chance. Although this type of music is supported more in Europe, I find that a lot of Europeans don’t support European bands. I feel like they like bands from other countries, and in the States that people like bands from other countries. I feel like also, not so much Scandinavia, but in Western Europe, a lot of people, a lot of bands, a lot of young people are not willing to risk it all for a musical career. They wanna take the safe route, and they’ll say, “Well, I have to keep a job, and I wanna go to university.”, and all this stuff, and for us, definitely not. There’s no other option, like you have to do it, or you don’t, you know. In America, we’re more taught from a young age that, like, “Look. If you want anything, you can have it. It’s just gonna take a lot of work, but as a society, or as a government, we’re not gonna stop you, and we’re not gonna put a ceiling on what you can do. You can do all this stuff, but you’re got to work for it, and we’re not gonna help you. You’re not gonna get free health care, and you’re not gonna get subsidies, or we’re not gonna give you money if you wanna go play in another country. But we’re also not gonna take all your money away when you start making it.”. And I think a lot of younger bands in Europe just wanna do it part-time, and expect something to happen for them. And you just have to learn that that’s not how it works, you know what I mean? And also, I think a lot of the European attitudes are like, “It’s not possible to do it these days economically.”, and for us, we just don’t even try to look at it that way. We just say, “However we have to do it. This is who we are, and if we’re poor, then we’re poor.”. We’re not afraid to risk the comforts of life to do it. That’s all.
But might it be a little bit frustrating that Night Demon hasn’t become a bigger band yet?
Not really. We’re doing fine, you know. I mean, you would think, 10 years into our career, you know, “Has anything happened yet?”. But just last year, you know, Blind Guardian took us on tour, and King Diamond took us on tour. Our records are selling very well. Queensrÿche is now taking us on tour. We’re able to do it full time. What more do you want? I mean, like, there’s always another level. You could probably ask Queensrÿche, who’s been doing it for over 40 years, “Why are you in this club and not the arena?”. You know what I mean? There’s always another level, but somehow we’re all able to still do it, and people still come to see it. So as long as we can sustain it, like, that’s a success for us. We’re doing it on our terms. And like I said, there’s always another level, you know. Between Metallica and every other band, there’s such a large gap. So I think we’re in pretty good shape. You know, I find that if you stick around long enough, things tend to go your way, you know. (Laughs)
And if you look at it from another point of view, you can say that 99.9 percent of all heavy metal bands never come as far as you have done.
I would say so. There is, like, a thousand bands in our generation, probably. I see their records pop up all the time. And they’re good, you know. And so I wonder, “Why us?”, sometimes even, you know. “Why are we not bigger?”, but also, “Why are we as big as we are?”. So I just appreciate all of it. And, you know, we put on a good show. We give it everything we have, and that’s, you know, important.
Tell me about your vision that you have for Night Demon, like in 2025.
I mean, right now we’re basically working on this film, on the Outsider motion picture. We’re writing songs for a new record. This is the 10th anniversary of our first album Curse Of The Damned. We have a box set coming out this year. It’s gonna be this big box set. You know, it’s gonna be amazing. And we have some anniversary shows that we’re doing. At Wacken, and we’re doing the Cleveland Rock & Roll Hall Of Fame, and we’re doing some special shows in the UK. So we’re excited to commemorate the anniversary of that album, and then we’ll see what happens. Sometimes, you know, like, we’re hoping that the phone rings, and we get to go tour the States again, one more time on this album, in the fall. And by the end of this year, hopefully we’ll be recording the next album, you know. So, you know, when we started, we had like a seven-year plan, and it worked out really well. And now we’re just kind of going, like, two years at a time. We’ve played almost 900 shows in our career, including the pandemic, you know, with all that time off. So we’ve done a lot of work, and right now we’re kind of just choosing to go with a little bit more quality over quantity, just how we are with our recordings. And it’s been really nice to be able to do that, you know, so.
And you mentioned your first album there, and you still play maybe two or three songs off of that album live, and you play two or three songs off the first EP live. Tell me about that decision to play, like, five or six songs from those two albums combined.
The thing is, we still love all of the catalog, and that’s why we don’t record a lot of music, because we’re very selective about what we do. And I always wanted to be a band that honors the classics, you know. Okay, our theory of this band, when we started it, we wanted to be the band that we wanted to see. So we wanted to take everything we loved about our favorite bands, and forget everything that we hated about them, and fill in the gaps of, “What would we want them to do? That’s what we’re gonna do.”. And so we still do play a lot of early stuff. We always mix in a little bit of everything, and that’s why we don’t wanna have 20 albums. You know, we wanna be able to play a little bit of everything. The other advantage of Night Demon is our songs are short, so we’re able to play a lot more songs.
Are you already becoming a nostalgia act?
No, but yes, you know. I mean, just like I said, we’re doing the 10th anniversary stuff. And we have a podcast that runs every week, and, like, we tell a lot of stories, and we always revisit the past. We’re already starting to get nostalgic about some things. That’s okay, you know. That’s okay. I love when bands have nostalgia in their careers. I mean, you have to look back on the past, and look back and go, “Wow, man. It’s crazy that so much has happened between then.”. And then look back on the old days and go, you know, “We were such different people then, and the experience is so different.”. So it’s good to do that.
And I just got to ask about Cirith Ungol as well. So what’s happening in that band at this point?
Yeah, well, we’re planning some more shows this year, and I think maybe a US tour. We’ll see what’s going on. We’re going to South America together, both bands, right after this tour. And there’s some new songs kicking around, so we’ll see. They might have another album in them. You know, the fans seem to love it, and, like, since we did this farewell thing, like every band does, I think we’re just playing at such a high level, and the guys just really wanna keep going. They’re almost 70 years old, the older guys, and they’re just like, “Let’s do this as long as we can.”, because it’s going well right now, and it’s not gonna last forever.
But since you play with both Night Demon and Cirith Ungol, and probably do a little bit of other stuff as well musically, if a bigger band would come to you and ask for your services, would you join that band, considering Night Demon is probably what’s in your heart?
Yeah. I don’t think so. At this point, no, no. I mean, Night Demon is my identity. I would like Night Demon to tour with bigger bands, you know. But I wouldn’t fit in in anybody else’s. I would be honored to be asked. I got asked to join another band last night, and I said no. And occasionally, like, I filled in for vocals for Jaguar for a little bit. That was a lot of fun. I’m gonna be playing bass for John Christ from Danzig next month. You know, just for a show. But to join another band full time, I just do not have the time to do it, and this band needs my attention, you know.
Did you always know that you wanted to play in a band? And if so, what were your first thoughts about it when you were really young?
I don’t even remember. I was too young. But I used to have a little plastic guitar, and my parents always used to say that I just walked around with the guitar. And always, when I was in school, I was trying to do music. Yeah, always, always. I always knew I wanted to do this.
What’s your strongest asset as a musician, and as a band member?
My strongest asset as a band member is I’m the manager of the band, and I also manage other bands, so I know how the music business works. I am of it, and I’m able to make the right decisions as a manager for the band and network in that way. My strongest asset as a musician is that I can sing and play. (Laughs) So I can write music and the vocals as well, you know.
By Tobbe – Published February 7th, 2025
Metal Covenant träffade sångaren Mike Andersson när Tungsten var uppe i Stockholm och giggade på Cirkus.
Så här snart tre månader efter att The Grand Inferno och en massa fler månader sedan ni släppte den ifrån er, vad tänker du om skivan idag då?
Som det alltid känns med en ny platta, det känns gött, och det känns fortfarande som vi tar ett steg vidare liksom, och det är ju lite så man vill det ska kännas. Redan nu har det pratats ”Vi måste göra en ny The Fairies Dance.” och då har jag sagt till grabbarna ”Tänk inte så. Tänk aldrig att vi ska göra någonting nytt av något gammalt, utan tänk framåt.”.
Och då tänker jag, när du säger att ni har liksom gått ett steg vidare, att samtidigt när jag lyssnar på plattan så ligger det ju jäkligt mycket i Tungstens första tre skivors fack ändå.
Jo, jo. Den där folkmelodiaktiga Nordman post-wave-metal, eller vad man ska säga, det kommer vi alltid att ha. Det är ju därifrån vi kommer. Men sedan har vi medvetet breddat vår musikstil, vilket många har tagit till sig på ett bra sätt, utan att det blir för spretigt och skumt liksom. Men det är ju bredare Tungsten 2025 jämfört med 2019 då vi kom med första plattan. Men det är väl så vi vill att det ska vara. Men jag tror nog inte vi kan bredda oss mycket mer, utan nu har vi liksom hittat lite grann vårt arbetsområde. Liksom förr, jag menar, då kunde man bli som AC/DC. Se på dem, de har aldrig ändrat sig och de är fortfarande stora, men så lätt är det inte idag. Alltså, i moderna tider liksom.
Du nämnde The Fairies Dance och ni har ju andra populärare låtar, och när man inte då ska försöka upprepa vad man gjort, hur ser planen ut när ni börjar skriva låtar eller kanske börjar jobba på en platta?
Vi har redan börjat. Alltså, det jobbet stannar egentligen aldrig, för får du en bra låt i dig, då jobbar man ju med det. Det är ingenting att ”Det tar vi sen.”, utan det jobbet pågår egentligen hela tiden, för de flesta band, skulle jag nog vilja påstå. Vi försöker få ihop riktigt catchy refränger som folk kan sjunga med i, istället för att det blir för komplicerat. Komplicerat är skitkul, för jag älskar Yes och alla gamla proggudar, men å andra sidan är det ju klart roligare att spela för en publik som står och sjunger med. Alltså, det är ju så. Det märker man. Lullaby, till exempel, från nya plattan är ju redan en live-favorit. Det märker man rätt fort. Folk hajar till då man drar igång introt på den låten. Då vi var ute med Sonata Arctica på turné nu i Skandinavien i höstas, då var det verkligen en live-favorit. Nu hade vi bara 40 minuters speltid och det är ju på gott och ont. På det goda är det att då kan du plocka in alla hitsen och bara ge järnet liksom. Det är ju fördelen jämfört med att vara headliner. Men det är absolut en favorit från nya plattan.
Och sedan var du ju inne på lite att ni egentligen har smugit igång med arbetet på ytterligare en platta. Ni är hållit väldigt högt tempo med dagens mått på att släppa skivor. Och det är ju nästan unikt, skulle jag säga.
Kalle och Niklas, basisten och gitarristen, är ju huvudlåtskrivare liksom. De skriver majoriteten av låtarna, i synnerhet Kalle och sedan, ja, sätter vi ihop det tillsammans. Vad det gäller sången har ju Kalle ibland färdiga melodier som jag plockar ut och gör min grej av. Andra gånger skickar han bara musiken och så gör jag all sång själv. Och samma med Anders trummor. Jag menar, alla drar sitt strå till stacken, så att säga. De är väldigt inspirerade, eller det är väl vi alla, men i synnerhet de. De är liksom 28 och 30 år gamla. Jag själv 50 nu liksom. (Skrattar)
Är det de yngre grabbarna som får er äldre att hålla upp motivationen? Kan ni äldre ha mindre intresse för att hålla det här tempot med att släppa skivor?
Alltså, faktum är, jag tror nog ärligt talat att det är Anders som drar mest. Det är ju som vi brukar snacka om att bandet är ju tre olika erfarenhetsfaser. Niklas och Kalle är ju yngst. De är i början på sin karriär. Däremot har de ju fått uppleva mycket redan. Speciellt Kalle, som har varit ute med Sabaton och så. Men sedan har jag varit med i branschen sedan vi släppte första skivan 2004, liksom som officiell bandmedlem, så att säga. Så det är ändå över 20 år. Sedan har vi ju Anders. Han har ju aldrig haft ett vanligt jobb liksom, utan han gjorde lumpen typ och sedan så åkte han till USA och sedermera spelade med Yngwie. Men det är väl han som drar. Han är ju faktiskt en motor, alltså så, tycker jag. Vi pratar om nästa, femte plattan. Lite grejer om vad vi kanske ska tänka på inför den plattan. Jag menar, tiden stannar inte och vi blir inte yngre. Men samtidigt så får liksom inget stressas fram. Femte plattan är jävligt viktig den också liksom, så att man inte bara tullar på kvalitet eller bara hafsar ihop något för att få ut en platta, utan kanske vänta något halvår längre denna gången, som du var inne på, och vänta på lite efterfrågan. Jag vet inte. Det är grejer vi får diskutera med skivbolaget också, vad de tycker.
Jag förstår att det är ganska svårt när man är produktiv.
Jomen, har man låtarna så vill man ju få ut dem, om man då såklart tycker allting känns gött liksom. Så att det är viktigt. I det fallet så kan vi ju säkert få en platta färdig till nästa år. Vem vet? Jag ska inte säga inte, men gissningsvis tror jag 2027 kan vara ett bra år rent teoretiskt sett, och få ut den på våren, om jag hade fått bestämma.
Men då sitter ni ju med ytterligare en skiva redan klar, så då har ni väl två skivor klara på en gång då.
Jamen, då kan vi göra en dubbelplatta. (Skrattar) Nej, vi får se. Det är inte vi som bestämmer det. Men det är diskussioner. The Grand Inferno är fortfarande en ny platta. Det är den vi håller på att promota. Det trillar in en hel del spelningar för året nu faktiskt och så sent som idag också har vi fått bud på två spelningar, fast utomlands då.
Jag kollade på turnéschemat på hemsidan. Där var det ganska sparsamt. Jag såg bara fyra gig nu.
Precis, men det är ett par stycken som vi inte har gjort offentliga. Ärligt talat, ett par turnéer har vi tackat nej till. Ingen av oss i bandet har hybris. Inte ens Anders, som faktiskt har lite anledning att kunna ha lite hybris av sin erfarenhet. Men det känns lite fel. Jag menar, Spotifys siffror får man ta lite med en nypa salt, men när du får frågan om att vara förband när du sitter med 200,000 månatliga lyssnare sedan lång tid, och det har till och med varit uppe i 400,000 i vissa lägen, och då supporta ett band som har 30,000, och du har aldrig hört talas om dem, då är det lite grann ”Detta vill vi nog inte investera i.”. För det är en investering. Det är en buy-on-turné liksom ofta i de situationerna. Så det är nog två eller tre turnéer som vi har sagt nej till, med hjälp av skivbolaget, där till och med skivbolaget har gått in till bokningsbolaget och sagt att ”Där nere kan du inte jobba. Tungsten har mycket kvar, men de har verkligen passerat det läget. Nu är vi här.”. Det är någon turné vi har fått vänta på svar på nu, men jag tror inte den blir av för det är väldigt mycket hålrum i den i datumen för de headliner, så att säga, och har väl festivalspelningar mitt i, så jag tror inte det blir realistiskt och hoppa på den. Vi får se. Kanske till hösten. Vem vet? Vi är inte där ännu. Men när det kommer något bra så är vi på direkt. Vi vill liksom ut på turné, men det ska vara på rätt premisser liksom.
På alla fyra skivorna har ni en figur, vilken jag inte vet namnet på, med en lykta i handen…
Volfram. Det namnet kom av en slump. Volfram är det svenska namnet för metallen som du hittar i glödlampor. Därav att det finns ett märke som heter Volfram. Sedan tungsten, som låter mer svenskt, är faktiskt det utländska namnet. På spanska är det tungsteno och på engelska tungsten. I Tyskland är det väl Wolfram också. Så det är en liten ordvits. Det bara blev så det. Det var min idé från första början att vi skulle ha honom som en maskot. Markus Staiger, en gammal räv som startade upp Nuclear Blast en gång i tiden, och det var ju han som hittade Tungsten, och han som ville att vi skulle byta namn från Strokkur, tyckte att ”Ni ska ha Andreas Marschall till att göra era omslag.”. Så var We Will Rise-omslaget färdigt och då tänkte jag att om det skulle vara en gubbe på omslaget, då måste vi ju göra någonting med det. Det kan inte bara vara en bild på en gubbe med en yxa. Då blir det meningslöst ju. Så sedan har han ju följt med, så på varje konvolut är det en liten story som har lite med skivomslaget att göra. Men det är sådant som samlarna vet. Det är lite gammalmodigt kanske, men.
Jag fortsätter med frågan som jag ämnade att ställa:
…och kommer ni någonsin kunna göra en annan typ av omslag, alltså utan honom?
Det är ju nog inte för sent att ändra sig. Vi är fortfarande, trots fyra plattor, ändå ganska tidigt i karriären. Vi står på tröskeln, ”Vågar vi prova att göra en egen turné eller inte?”. Men vi vågar inte riktigt, för det kan också bli negativt om man försöker själv för tidigt. Så har vi fått reda på det i varje fall, att avvakta lite grann. Men ska man hårdra det, se hur det gick för HammerFall när de släppte Infected. Det blev ett ramaskri när inte Hector var kvar. Sedan kan jag ju personligen tycka att det är helt oviktigt, liksom det är ju ändå musiken som räknas, Men fans är fans. Jag menar, vi börjar ju också få våra riktiga die-hard-fans nu, som tycker musiken är liksom deras luft och vatten, så att säga.
Dina texter på den här nya skivan. Vilka teman har du skrivit om den här gången?
Kalle har varit mer involverad denna gången jämfört med tidigare. Alltså, i mitt fall är det som jag alltid skriver. Antingen om saker folk kan relatera till på ett eller annat sätt. Texter om styrka, omtänksamhet, respekt, mänsklighet, etcetera, etcetera. Och det kan vara texter som är inspirerade av filmer. Science fiction. Alltså, det kan vara en ren saga. Blood Of The Kings är väl mer eller mindre en av Kalles texter. Han fick väl idén när Anders började släktforska och det visar sig att det var signaler på att de liksom till och med hade direkta etniska släktingar som gick till vikingatiden. Sedan är det ju aldrig helt säkert, men det var i alla fall så. Så kom den låten till. Och till exempel Lullaby är ju någon mardröm som Kalle hade haft, om en mamma som offrar sitt lilla barn. Barnet offrades och dog och på det sättet så fick mamman evig skönhet och för att sjunga barnet till sömns så sjöng de den refrängen, ”Hush little baby. Don’t you say a word.”. Och sedan så blir det ju att flickan kommer tillbaka och sjunger den sången för mamma som en hämnd. Ja, det är allt mellan himmel och jord. Walborg skrev jag, till exempel, och det är kort och gott om vad den helgen är för Sverige, alltså vad det innebär. Sound Of A Violin är en text om Näcken. De skrämde barn från att gå nära vattendragen och sa ”Då kan Näcken komma och dränka dig.”. Men det var ju gjort i välmening för att skrämma barnen bort från vattnet. Det gjorde till och med min egen mor när jag var liten. (Skrattar) Det enda vi inte skriver om är politik. Det har vi sagt. Vi pratar inte ens politik i bandet. Så länge man behandlar andra som man själv vill bli behandlad så är det gott nog. Vi är helt opolitiska. Alla får lyssna och alla får tycka om.
En konceptplatta från ert band. Är det möjligt någon gång?
Jag tror inte det, men vem vet? Men det kan ju kanske vara så att om vi nu skulle komma upp i tio plattor liksom och man känner ”Äh, nu måste vi göra någonting vi inte har testat innan.”. Jag menar, jag tror inte det, men man ska aldrig säga aldrig.
Lite mer personligt då. Hur känner du att din röst liksom förändras eller utvecklas eller åldras under åren?
Jag känner inte att den har åldrats, inte annat än att möjligen de absoluta tinnitustonerna som jag kunde ta när jag var 30, de kanske jag inte når upp till nu. Men det har jag ju aldrig trivts att sjunga ändå, utan det har varit mer när man lägger andrastämmor och toppar och så. Men annars i övrigt, nej, jag är i så bra form jag någonsin har varit. Jag slutade röka och på lördag är det sex år sedan på dagen som jag fimpade liksom. Jag har inte fuskat en enda gång. Så jag är totalt nikotinfri. Den enda lasten jag har är möjligen fredagsölen.
Alla musiker har ju sina drömmar om att bli större och större. Även fast du har släppt så många plattor som du har gjort, som fyra med Tungsten, en med Strokkur, två med Fullforce och fem under Cloudscape-åren till exempel, släpper man någonsin drömmen om att bli liksom stor?
Alltså, ju äldre man blir ju mer realistiskt tänkande blir man ju. Det är ju en del av utvecklingen, tänker jag. Men jag menar, jag har ju fortfarande drömmer om att komma till Japan. Okej, jag vet att vår platta är släppt där, men huruvida vi kommer dit liksom är ju verkligen ett oskrivet blad i dagsläget, tror jag. Men det är en liten dröm faktiskt. Ja, även USA. Jag har inte ens varit i USA. Och som musiker är det ganska ovanligt faktiskt. Jag vet att vi med Cloudscape hade chansen att spela på ProgPower, men då var väl dealen att vi fick själva bekosta resan till USA. Men sedan när vi väl landade där så skulle de stå för transporter och hotell. Men då ska man ju också tänka på vad flygbiljetterna kostar att åka dit, plus i vårt fall som var helsingborgare att åka upp till Stockholm och skaffa arbetsvisum och det kostar ju x antal pengar per medlem. Så jag sa ”Nä, det är inte lönt.”. Hade det varit någon turné, någonting mer, men bara för ett gig, ”Nej. Det klarar vi oss utan.”.
Men kan du tycka att ni satsar tillräckligt hårt för att bli ett större band? Ni har ju saker att förlora i privatliv också förstås.
Både ja och nej. Jag har ju inga småbarn. Min son är 23 och jag har en styvson som är 17 och är på väg att bli stor liksom. Så den biten är inga problem. Men tyvärr har jag ett vanligt kneg. Det har ju de flesta musiker i och för sig. Det är bara det att man håller det utanför sociala medier, så att säga. Där jag jobbar idag liksom är ju medvetna om mitt musicerande, och det var ju ett krav som jag hade när de ville anställa mig, för då sa jag att ”Jag är musiker också och jag behöver ledighet till och från liksom, så att ni vet vad ni anställer.”. Men det har aldrig varit några problem.
Jag måste ju bara fråga om Cloudscape varenda gång jag träffar dig. Finns det något liv överhuvudtaget i det bandet nu, eller är det samma stiltje som det har varit de senaste åtta åren, eller hur länge det nu är?
Nej, det är samma som sist. Det som jag säkert sa förra gången också är att vi har en chattgrupp som vi fortfarande skriver i. Vi håller kontakt varenda vecka på ren vänskaplig basis. Men jag kan säga, det finns vissa i bandet som gärna hade sett en form av återförening. Som några av oss har sagt ”Men vi skulle väl kunna släppa en digital singel någon gång?”. Alltså så, utan att liksom återbilda bandet, men bara som en kul grej. Men nej, jag ser inte alls på världskartan att bandet kommer att återförenas, tyvärr. Det är en jävligt stolt tid för mig. Jag var huvudlåtskrivare med det bandet och den drivande motorn, liksom musikaliskt. Ja, även på alla plan egentligen. Men 2008 kom tredje plattan och redan där var ju hela musikbranschen i en jävligt tuff situation. Vi var ett litet band, medlemmar hoppade av, tröttnade liksom på det. Så det blev några års tystnad, och sedan komma tillbaka med MK 2 liksom, och bandet var på G igen. Det kändes roligt igen liksom, men då hade ju branschen sprungit ifrån en ännu mer. Spotify var inte speciellt… Alltså, de var ju lite på uppgång. Det var fortfarande mycket med illegal nerladdning och skit och mög. Vi hade ju bara med småbolagen att göra och det är egentligen jävla skit att ha med dem att göra, för de tänker inte långsiktigt. Så det tog lite musten av en. Det var liksom inte roligt längre. Och jag känner nu med Tungsten, att detta tar så pass mycket tid, och, som sagt, man är inte 20 längre. Om jag ska kunna ge järnet i Tungsten så får jag liksom hålla mig där. Plus att man gör gästinhopp och så emellanåt, men det är ju i mån av tid liksom. Men att rodda två band skulle jag inte palla idag.
Du sitter inte och skriver lite låtar på sidan av?
Jomen, det skulle jag mycket väl kunna göra, men det är väl om man skulle ha någon framtida soloplatta på något vis. Alltså, utan några förbehåll, utan bara släppa en platta med egen musik. Men det är ju om Tungsten blir större och då kanske det skulle bli ett litet intresse av det i varje fall. Men utan några gig eller så. Men det får man se. Det är inte omöjligt.
Av Tobbe – Publicerad 4:e februari 2025