Metal Covenant åkte hem till Alien-gitarristen Tony Borg i Stockholm för ett långt samtal bland annat om nya plattan When Yesterday Comes Around, hans tuffa ungdom och bandets tidiga dagar på 80-talet.

Eftersom min kompis Micke är bekant med Tony sedan tidigare genom deras tennis så var Micke med på plats och eftersom han kom med några instick väljer jag att inkludera dem för att behålla flytet genom intervjun när den nu hamnar som text.

Det har gått nästan fem år sedan Into The Future släpptes. Vi har gått igenom en pandemi, okej, men vad gjorde ändå att det tog så pass lång tid som fem år?

Ja, alltså, det var ju så här att luften gick lite ur under pandemin. Men det var lite annat också. Jag opererade mig i min häl, min tennishäl, så det var gips ett halvår. Och då var det så att under den tiden så tänkte vi så här att ”Nu har vi gjort en sådan här platta som är lite mer metal-inspirerad.”. Vi ville göra en sådan platta. Vi hade haft kontakt med Niclas Engelin, för jag ville liksom förnya bandets sound helt enkelt. Så då tänkte vi så här att ”Då försöker vi ta oss tillbaka igen till våra rötter och se hur det känns.” och då stötte vi på en kille, Magnus från Catapult, som tyckte att vi skulle göra en platta med bara gamla 80-talskompositioner som inte vi själva hade skrivit. Och då så fick vi 40 låtar från honom att välja på. Så vi valde ut 15 av dem och gjorde demos på. De demosarna blev bra. Vi fick erbjudande från Frontiers, bland andra, att släppa de här. Det var också Jörgen Holmstedt, med Magnus från Catapult, som satt här, där ni sitter nu, och vi satt och lyssnade på våra demos. Det tog ju ett halvår att spela in dem. Det var 2023. Då sa vi så här ”Nej. Fan, vi skiter i det här, för det känns ju som att vi är ett coverband litegrann.”. Det var bara för någon slags produktinställning. Och då säger Jim så här till mig att ”Äh, vi tar ett break.” och ”Ja det håller jag med om.”, men så säger han ”Men ska vi göra en ny platta, då måste vi sätta det, Tony, och ta det tillbaka till 80-tals-feelingen. Börja spela utifrån ditt hjärta, som du själv ville, och inte bara försöka göra någonting som alla andra vill.”. –”Ja, det har du har fan rätt i alltså.”, sa jag. Så vi tackade nej då. Magnus och Jörgen tänkte ”Vad fan håller han på med?”. Vi hade ändå hållit på ett halvår med det här. Så att jag satte mig faktiskt sommaren 2023 och bara lyssnade på gamla Dio, Whitesnake, Deep Purple, Rainbow, Genesis, Journey och lite annat som man gillade. Men mest Purple, Whitesnake och Rainbow. Och bara matade, precis som att det var det enda som fanns som gick att lyssna på. Och sedan gick jag ner i studion och skrev åtta låtar på ett par dagar bara. Alltså själva grunden till låtar. Och sedan ringde jag upp Jim då och sa ”Hej Jim. Jag har fan fått upp lite låtar igen. Vad tycker du?”. – ”Ja, fan vad intressant.”, sa han. Och då började han och jag att jobba ihop, för vi jobbar alltid väldigt, väldigt bra ihop. Och då sa han ”Tony. Ska du verkligen inte ha ett stick på den här låten?” – ”Ja, har du någonting att komma med då?” – ”Jo, det här skulle kunna vara bra.”, säger han. Så på det sättet så fick vi ihop låtarna då. Och sedan hade jag någon refräng så jag tyckte ”Det här är en liten cool textgrej. Kan du inte använda den?” – ”Ja, kanske.”, säger han, och så gör han en text och så där. Så håller vi på så. Och då var det så att två låtar av de första låtarna behöll vi trots allt, och det var då If Love Is War och Strange Way, för de tyckte vi ändå hade blivit bra, så där tänkte vi ”De behåller vi.”. Men de låg lite i den stilen som vi kände att vi ändå liksom skulle kunna stå ut med och så. Och sedan då så skulle ju allting göras i ordning, och då gjorde vi så att då kom Tobbe upp till mig och repade på trummorna och så fick han med sig allting och så gick vi in och spelade in alla trummor och alla gitarrer i februari. Och sedan jobbade vi med sången i Göteborg och resten här, i den här studion. Sedan tillbaka igen till Nox-studion, som ligger ute i Järfälla. Och så mixade vi. Så i maj så var det mixat och klart. Och då är det så att nu för tiden så jobbar man ju fram en master och sedan får skivbolagen buda. Så vi fick alltså bud från 10 skivbolag som ville ge ut. Och det var ju jävligt kul. Vansinnigt roligt. Men vi tänkte så här att ”Nu ska vi inte springa på de största elefanterna.”, utan vi valde en lite mindre elefant, ett tyskt bolag, Pride & Joy, med en person som heter Birgitt (Schwanke), för hon är ju den som alltid svarar på mejl, så ”Hej Birgitt. Hur är läget?” och fem minuter senare ”Jo tack, det är bra.”. För ett sådant skivbolag kände vi ”Det är precis vad vi vill ha.”. De flesta av våra plattor ligger på Warner, som det är nu, och de är som de är de här stora bolagen. Men vi fick alltså från Frontiers och vi hade erbjudande från Silver Lining. Men det kunde gå en vecka innan de hörde av sig. Du vet, allt det här. Vi kände ”Vi orkar inte med det här, utan vi vill ha raka rör.”, så att därför fick Birgitt ta det trots att hon inte var lika stor. Så att så tänker vi. Man har blivit klok med åren. Och i samband med det då så fick vi i somras erbjudande från Sweden Rock att spela. Så vi kommer att spela på stora scenen på onsdagen, den första kvällen. Så att då har ju tiden gått alltså. Så det var alltså sommaren 2023 som man började att skriva, och så går hela året, och så satt vi med skivbolag. Vi satt ju i en jävla massa möten med skivbolagen. Man var ju helt slut efter det. Vissa auktoritära också. Vissa skäller ju nästan ut en för att man inte säger ja med en gång. Alltså, jag kan inte säga namn, men det finns vissa som är helt dumma i huvudet, och då gäller det bara att backa snyggt ur. Och så har hösten gått nu, och nu ska vi repa med två Stockholmsmusiker, en basist och en keyboardist, och så kommer Jim och Tobbe upp. Så att, ja, det var väl ungefär vad man har gjort då sedan dess.

Micke: Vilka är de två som ska vara med? Är det några vi vet om, eller är de okända?

Basisten heter Fredrik Karnell. Han spelar med Secret Service just nu. Och Joel Selsfors heter keyboardisten. Han har inget fast band, men han är med oss nu och han har varit med på plattan och så där. Det är de två som hänger med. Och på vissa gig så kommer vi ha med min dotter, som heter Kajsa Borg. Hon var med på Mello den 22:a februari. Hon sjöng med det där countrybandet som inte gick vidare. (Tennessee Tears) Och Jonathan Jaarnek. Det är Towe Jaarneks son. Så de två är med och körar på plattan. Så de kommer vara med oss på Sweden Rock och på några andra ställen, bakom då, så att säga, så det blir bra stämsång också.

Ni har ju ingen officiell basist. Så jag tänkte fråga dig. Hur mycket av basen har du själv lagt på den här plattan?

Alltså, när vi gör våra demos så gör vi basen. Men Fredrik, han är grym basist. Han gör det så jävla bra, så att jag är ju ett skämt som basist jämfört med honom. Så han har lyssnat in sig lite på vad jag har gjort, men sedan har han ju lagt till liksom dubbelt så mycket själv. Vi la basen på Nox-studion också faktiskt, för det passade bäst att vara där och göra det. Men han satt ju hela plattan rakt av i princip alltså. Det var inte många gånger jag fick bryta. Så han är stensäker alltså. Så honom ska vi repa med nu då.

Du nämnde som inspiration att du lyssnade mycket på de gamla klassiska banden. Det kickade ju uppenbarligen igång dig, men finns det något annat som kan kicka igång dig till att skriva nya låtar eller att komma igång med en ny platta?

Alltså, jag tycker så här: att det som inspirerar är att i min ålder också visa att man fortfarande kan leverera. För det är också att efter man har fyllt 50 så kan det finnas människor som nästan ger upp, så att säga, för att de tycker att ”Nämen, nu har jag gjort mitt.”. Man drar sig tillbaka och så. Och det stämmer inte alls för mig. Nu kan jag spela gitarr bättre än någonsin, och ha bra koll och förstå saker, och är framför allt frisk. Jag opererade mig i höstas och det var ju också en sådan här grej, att ”Kan man fixa det så kan man fixa resten också.”. Jag tycker det är kul att visa att man i min ålder fortfarande är fit for fight och det sporrar mig att prestera bättre än vad förväntningarna är. Och jag får ju jobba också med Jim, som är en fantastisk sångare. Han är ju världsklass, Jim Jidhed. Det också inspirerar mig, att få jobba med honom. Alltså, att få jobba med det bästa folket. Så att där har du väl några faktorer då. Vad jag har nu är ju tennisen, jag har musiken, jag har min studio här och det är min lilla cave som jag kan gå till. Sedan har jag min familj, det är min hund, det är min fru, som jag gillar jättemycket, som backar mig 100. Sedan har jag mina två barn, som också är i musikbranschen.

Men det tar ju jäkligt mycket tid att göra en hel skiva, och sedan har du allt det här andra att göra också. Så du verkar vara en ganska upptagen man.

Jag är faktiskt en ganska upptagen man. Alltså det är ju så att det är ju jättemycket. Alltså, det är ett jätteprojekt, och jag drar också projektet, tillsammans med Jim då. Det är vi som liksom drar i det. Alltså, det är ungefär som en sak man måste göra. Varför går folk upp på Mount Everest liksom? Varför? Jo, man kan ha filmkamera med sig så man kan ta liksom en film. Ja, vad händer sedan då? Ja, det vet man inte, men det var det man ville göra och det var det man måste göra för att klara psyket att orka med sig själv. Jag vet ju också att tennisen är också något annat. Man står och nöter på den där jävla serven och man blir aldrig klar. Och sedan när man tycker man är precis som mest klar så går det ju skitdåligt. Det där är ju också en sådan här omöjlig grej som man aldrig blir klar med. Och det är också en sådan här åldersgrej, att man vill också vara duktig även om man är i en annan ålder än 20. Och det är det som driver en framåt kanske, att man går ner och tränar trots att det är tråkigt. Lite så är det med musiken också. Det finns någonting annat också. Det här är ett på-riktigt-svar: Min barndom var ju utmanande. Skilsmässobarn, uppväxt hos mormor och morfar, som var fantastiska föräldrar, men det var inte riktiga föräldrarna. Och skolan var jättedålig för mig. Jag tröttnade så det bara stänkte om det. Jag satt hellre hemma och trimmade moppen. Där jag bodde då, i Västra Frölunda, Högsbo heter det. Det var otroligt stökigt, förutom att vi sköt inte varandra. Men det fanns en kille som hette Jouni och han slog ihjäl ett fyllo av någon jävla anledning. Det är ju också en grej, att när jag då av en anledning valde bort att inte hänga med i det här gänget så var det för att jag hade träffat en kille som hette Roy, som var en fantastisk gitarrist, som jag blev jätteinspirerad av, och helt plötsligt så fanns det en meningsfullhet med livet tyckte jag då när jag var tonåring. Helt plötsligt så bara ”Pang! Det är det här jag vill göra.”. Så jag tränade ju 10 timmar om dagen. Jag låg och drömde på nätterna att jag kunde spela och när jag vaknade på morgonen så blev jag skitsne för att jag hade drömt det. Och jag hade precis soundet i huvudet, hur det skulle låta och allting. Det där finns fortfarande kvar. Alltså, det där är inget som man kommer över, utan den motivationen jag fick då, den kan jag också ta fram idag. Alltså, i den skolan som jag gick i umgicks jag med jätteduktiga människor. Den ena killen har varit VD på massa företag. Han var jätteduktig. Det handlade inte om socialt dåligt, utan det var bara att skolan var så jävla dålig. Den erbjöd mig så lite. Och då hittade jag det här. Men du vet, Västra Frölunda på den tiden, eller där vi bodde i Högsbo, alltså dagligen så stal man motorcyklar och åkte runt på, och dagligen så var det ju folk som snodde bilar. De sniffade thinner och rökte brass. Alltså, allt fanns. Hela liksom smörgåsbordet med dåliga grejer fanns. Jag var ingen drivande person, men jag hängde med äldre personer som ofta försöker visa vägen, och visade dåliga vägar. Och då kommer en sådan här grej, ”Pang!”. Det kom ju ifrån himlen liksom, att man får träffa en sådan här kille som Roy som spelar gitarr så jävla bra. Då sitter man ju bara som en jävla Rembrandt i det träsket. Så det var bara att sälja allt man hade för att åka och köpa instrument. Och på den vägen är det. Det är en resa man startar. Man är på väg alltså. Sedan har det gått olika bra och olika dåligt genom livet och så, och det får man väl ta. Det ingår. Det är ungefär som att spela tennis. Vissa gånger så känner man ju bara ”Fy fan alltså. Jag skäms.” och vissa gånger känner man att alla servar sitter på linjen. Och lite grann så är det i musiken också. För det är ju också en bransch. Alltså, musiken är ju en bransch. Och det är en bransch som ser en med olika ögon beroende på när det är. Så exempelvis när vi slog igenom med Alien så var det ju ”Den fantastiska gitarristen i världsklass från Göteborg.”, men ”Va fan. Jag har ju varit världsklass i 10 år.”. Men branschen ser på musiker och på det man gör med olika ögon. Det beror på när det sker. Så är det.

Först pratade vi om den här cover-skivan som aldrig blev av, och sedan pratade vi om den skivan som det blev nu, som har klar inspiration från tidig rock- eller hårdrocksmusik. Är det jäkligt svårt att bestämma var man vill ta en skiva när man börjar?

Ja, alltså, det gäller ju att förstå att man är ingen maskin. Man måste liksom förstå att man kan sitta liksom bara dag ut och dag in och så kommer det inget som man gillar. Alltså, jag kan inte förlika mig med dem som säger att ”Nu ska jag gå till arbetet och skriva en låt.”. Björn och Benny har snackat om det mycket att de börjar 10 och slutar 18. Då sitter de och jobbar. Alltså, det är ingenting för mig, utan det kan gå liksom två år utan att jag skriver en låt, för jag kan inte se musik som en arbetsgrej, utan det är ett verk som kommer inifrån. Man föder ju verket liksom och det vet man aldrig när det kommer. Men Jim sa till mig ”Men Tony, ska det bli en ny skiva så får du nog fan skärpa dig alltså.”. Ja, vad gör man då liksom? Jo, då måste man försöka hitta inspiration och hitta tillbaka igen till en gammal värdegrund liksom, där man skiter i vilken tid man lever i. Och sedan har vi ju ändå jobbat med moderna ljud. Det hör du ju på skivan. Så det är inte så att den låter liksom ’85 eller så där. Man gör det man gör fast i den här tiden då. Men det lättaste är ju att hitta ett sound sedan, på något sätt, och hitta låtar. Det blir ingen skiva utan de låtarna liksom, och ingen annan kunde göra dem heller till oss, så vi är tvungna att göra dem själva liksom. Så är det ju.

Du sa att Jim och Tobbe hade kommit upp hit lite, men hur mycket spelar du in ensam här innan någon annan ens vet vad du gör?

Ja, det är timmar alltså. Alltså, en låt kan ju ta flera dagar. Man sitter och filar på den innan jag skickar den till Jim. Man sitter och filar, och så känner man ”Ah, vad fan. Jag måste nog göra så här istället. Jamen, det här är mycket bättre.”. Du vet, man filar på riffet. Man vårdar på något sätt liksom. Som exempelvis med I Belong To The Rain, där är ett riff som jag kör som är väldigt inspirerat från Rainbow och Ritchie Blackmore. Men det är inte exakt likadant, utan det är arrangerat så att det passar Alien bra, så att man liksom har fått in det i vår stil. Och hittar man det riffet, då har man kommit långt. Ett riff är liksom fundamentet på något sätt. Ungefär som melodin som Europe har på The Final Countdown. Alltså, hittar man någonting så skapar man runt det sedan. Så sedan har Jim och jag lagt ner, precis som Björn och Benny, det där kringjobbet. Det kan man göra liksom mellan 9 och 18 om man vill, för kringjobbet är mer hantverk bara, men att göra låten är någonting annat.

Micke: Är det inte lätt att återfalla i samma riff?

Jo, jättelätt. Och det är det som är den stora belastningen för musiker som skriver egen musik. Man har ju bara sin egen källa liksom, och man gillar ju bara det man gillar. Man kan inte bara skriva någon annans låtar helt plötsligt liksom. Så därför finns det ju en risk att man kopierar sig själv. Men det är okej om man snor av sig själv, eller hur? Man kan inte stämma sig själv i alla fall. Det är värre om man snor av någon annan. (Skrattar) Men visst, det är en risk där. Det är det.

Det räcker inte med att du ska vara en bra gitarrist. Det svåraste är ju att göra bra låtar. Du kan vara en hur bra gitarrist som helst, men kan du inte skriva bra låtar, då är det svårt att bli hörd.

För låtarna måste finnas först. Det är det första som måste vara. Och det spelar ingen roll hur duktig musiker eller sångare du är. Man kan inte spela en dålig låt så att den blir bra. Den måste vara bra från början. Men sedan kan den bli bättre för att man spelar den bra. (Skrattar)

Kan du berätta lite hur du ser på skivomslaget? Jag kan ju säga att jag ser lite modernt, men ändå lite gammalt i det.

Ja, just det. Jag ska hämta det.

Tony går och hämtar ett exemplar av CD:n, överräcker det till mig och sätter sig sedan ner på sin stol igen.

Micke: Den är inte helt olik den första.

Och vet du varför? Det är samma konstnär. Anders Holmberg heter han. Alltså, första plattan vi gjorde, då frågade jag honom ”Anders. Har du någon schysst målning som du har gjort, som vi skulle kunna få?”. Så hade han lite grejer han hade gjort, och då fastnade vi för en av dem. Så det var en tavla innan. Den tavlan har jag här faktiskt. Den finns på riktigt. Det blev att vi tog den tavlan till vårt omslag på första plattan. För vi ville ha någonting annat än det som fanns då. Vi tyckte den passade bra för oss liksom. Man ska inte kunna identifiera oss med en viss genre, utan vi ska mer vara Alien. Vi ska vara främlingar. Och nu kände vi så här ”Nu vill vi knyta ihop säcken.”, så vi ringde Anders igen lite innan plattan var klar. Det var i god tid innan vi skulle ha omslaget klart. Och då sa vi till honom ”Anders. Har du fler målningar?” – ”Nä, jag har inte gjort så mycket sådant där.” – ”Nämen, nu är det fan dags att göra någonting. Och vi vill inte ha samma omslag, men du får jättegärna hitta på någonting annat. Det ska finnas en grej i mitten som ska symbolisera något ljus. Man ska se liksom någonting i mitten och man ska kunna se att det finns något som är väldigt positivt.” – ”Har ni någonting mer?” – ”Nej, sedan får du fan vara lite fri också. Men tänk på att vi vill ha ett omslag så man får känna igen oss.”. Och då blir det så här då.

Och ni var nöjda med första utkastet?

A-ej, inte riktigt. Det var Jim som fick hålla i det. Men han är ju färgblind, så för honom var det inte färgerna. Det var nog mer vad som fanns på. Så jag fick också titta, sa han. Jag tycker det blev jättebra. Och vi tycker det är häftigt, för att i omslaget så ligger det även bilder som är tagna ute på Drottningholm. För att när vi tittade på omslag så var 90 procent av alla omslag med band, i och för sig kanske lite mer metal, men även hårdrock, men alla såg ut att stå i en mörk kyrka och så såg alla skitförbannade ut liksom. Det fanns ingen coolhet i det, tyckte vi. Det fanns liksom någon slags klädkod där alla skulle stämma in i samma mall. Och då kände vi att för att liksom ta oss förbi det så måste vi hitta på något annat, så därför har vi tagit våra bilder på ett ställe vid Drottningholm, runt där, och det tyckte vi var väldigt coolt alltså. Och det fick vi som inspiration från Allman Brothers, och Creedence i viss mån, så här gamla grejer.

Jag kollade på er hemsida. Det var inte så jättemånga gig uppradade på listan. Det var ganska få faktiskt.

Det är fem stycken som ligger nu, vilka det nu är. Jag ska kolla här. Det ligger på Spotify, tror jag. Men vi har en kille som sitter och jobbar nu på det. Det har jobbats med Sydamerika faktiskt nu, så eventuellt ska vi vara med på några festivaler där, och det är ju jättehäftigt, för där har vi stor publik. Sedan vet jag att de har hört av sig från Spanien också och vill ha oss för några gig där. Så vi snackade med en kille på det engelska management förra veckan, som också jobbar lite i Europa, så jag tror att det kan finnas stor möjlighet för oss att komma ut. Nä, vi har inte varit igång så mycket. Vi får ju låta det växa. Det får växa i den takten det vill, om man säger så. Vi kan inte göra så mycket mer än att göra en bra platta, känner vi. Nu ska vi se här vilka det är. Den 21:a mars spelar vi i Göteborg, på Potatisen. Vi har en release-party i Göteborg. Det är ett rätt litet ställe som tar 150 pers bara, men vi vill ha det så här privat liksom, så det är fullbokat sedan länge där. Sedan kör vi Eskilstuna, Örebro, Linköping och Sölvesborg. Det är det som är inbokat. Men det ligger ju grejer på gång för att åka upp till Norrland en sväng. Det är sådant där som man gör. Men än så länge är det inget mer som är spikat, kan jag säga.

Men det är ju inte helt billigt nu att turnera utomlands. Saker kostar mer än vad det gjorde förut. Diskuterar ni sådana saker när ni ska kolla på gig utomlands? För det måste väl finnas någon form av ekonomi i det i alla fall.

Ja, det måste vi göra, och vi har tackat nej till flera faktiskt. Vissa band åker på vad som helst, men vi försöker att ta det lite lugnt och försöker ta det som passar oss bäst. Men sedan säljer man ju merch också, så man säljer ju plattor och T-shirts. Så mycket av det som finansierar en turné är ju alla kring-grejer också, så det är inte bara själva gaget. Och så är det för de flesta, tror jag. Vi får väl tacka också Spotify och de där. Den här digitala världen, i den har vi märkt, när det gäller oss i alla fall, att folk vill jättegärna ha sådana här grejer som signerade bilder, eller en signerad platta, eller T-shirts. Vi var i Tyskland för några år sedan och spelade på någon stor festival där. Det var innan 2020. Och då hade vi med oss en resväska med lite skit. Alltså, allt sålt. Vi har kunnat sälja två resväskor med grejer till. För folk vill ha analoga minnen liksom. Man saknar att ha den här plattan. Den vill man gärna ha, för det är någonting som kopplar en närmare bandet, tror jag. Det känns så. Och det är ju det som finansierar. Men det är ju just på grund av att man får så dåligt betalt från skivbolagen idag. Å andra sidan så får man ju möjlighet att sälja den här merchen då vid sidan och då kompenserar det ju lite. Så är det för alla band, tror jag.

Micke: Jag såg på Saxon för ett tag sedan att T-shirten var uppe på 500 spänn, så det är inflation på T-shirt alltså. Och många är missnöjda över Spotify, men samtidigt så är det ett sätt kanske att nå fler än vad det hade gjort annars.

Ja, precis. Alltså, det är väl delade känslor där faktiskt. Det vi är uppväxta med i Alien var att det fanns en enda TV-kanal i princip. När man var med där så tittade alla, och var man med där så var man ju solklart bokad i hela Sverige. Och hade man då lite radio också, att man spelades på radio, så ökade ju intresset också. Så då fick man ju en fanskara där och de är ju fortfarande kvar. Jag får ju varje dag saker på Facebook och så där, ”Hello maestro. Vi väntar. När kommer du?”. Det är ju kul som fan. Och då är det från hela världen. Så att på det sättet så behöver man ju de här sociala medierna. Radio och TV var ju jättebra då, men nu finns det ju så mycket som man ska vara med på. Vi är väl mest på Facebook då. Lite på radion är vi ju trots allt. Only One Woman spelas ju fortfarande. Den är tydligen väldigt vanlig också på vissa grejer. Den spelas som sista låt och så där, så folk liksom får en chans att kramas. (Skrattar) Så det har väl varit bra för oss då, att ha en sådan låt.

Det har varit mycket snack under de senaste åren om procenten som spelställena tar när man säljer merch. Är det någonting ni känner av när ni spelar?

Ja, de tar ju betalt ibland. De tar ju en hacka. Om du nämner 500 spänn för en T-shirt, då kan jag tänka mig att det spelstället tar minst en hundring av dem bara för att man ska få sälja. Så att alla har ju fattat att där vill man vara med och tjäna pengar.

Ja, där blir det ju ett risktagande. Ska man då höja priset på sin tröja, 70 spänn säger vi, för att försöka tjäna ikapp, med risk att folk helt plötsligt inte köper? Säkert svårt att bedöma.

500, det är lite mycket när man kan få en jättefin T-shirt för 100 spänn på H&M. Jag tror att våra T-shirts kommer att ligga på 250–300. Vi försöker nog inte maxa vinsten. Det är väl okej, tycker jag.

Du nämnde ju Only One Woman nyss, och en gång i tiden, för 37 år sedan ungefär, så fick ju den låten er att lysa ganska starkt som band där under en tid. Hur känner du för den låten, nu 37 år senare, som ändå var så pass populär?

Alltså, det blir faktiskt som en kär vän. Även kära vänner kan man ju liksom känna att man inte får träffa för ofta. Men det är en kär vän och den låten gjorde ju jobbet åt oss, kan man säga. Alltså, den talade ju om vilka vi var för otroligt många över hela världen, så därför måste man ju vara väldigt glad för den. Så är det.

Ni var ju inte så jätteunga, men tycker ni att ni kunde ha tagit vara på er tidiga framgång på ett bättre sätt, eller gjorde ni ändå allt ni kunde göra då?

Alltså, det finns en förklaring som gör att det blir som det blir. Alltså, jag kan tycka att jag var inte helt bra bandledare heller. Så jag kan ta på mig en del av skulden. Vi spelade in på Polar-studion här i Stockholm med de bästa förutsättningarna. Det var Mark Dearnley, som hade varit med och jobbat med AC/DC bland annat, som vi hade som producent, och Bernard Löhr som tekniker. Han jobbade med ABBA också. Så det var jättebra. I alla fall så släpptes det en singel, Only One Woman, och en baksida (Somewhere Out There) som Jim och jag satt ihop, för vi ville inte slösa upp någon av de här låtarna vi hade gjort. Så vi skrev en låt som vi spelade in i Göteborg, och den var instrumental för att vi tänkte ”Det är väl bra att lägga på baksidan.”. Och då testade man Only One Woman på Tracks och den gick inte in, så den var borta. Däremot vände man på den och hittade baksidan. Den gick in på Instrumentaltoppen. Det var någonting som fanns då. Och då var det Brusa Högre Lilla Å med Janne Schaffer och det var Surfing With The Alien med Joe Satriani, och vi slog ut dem. Så vi tog oss in på första plats och det var ju liksom jävligt märkligt för då helt plötsligt trodde man att vi var ett instrumentalband. Så det var ju jättekonstigt när vi hade Jim på sång. Men så blev det inte mer än det, utan då sa skivbolaget ”Nej, nu får ni åka över och spela in plattan här.”, för vi hade gjort demos och sådana här grejer. Så vi åkte över i februari ’88 till Los Angeles och så var vi där, Tobbe och jag, fram till maj nästan. Och under den tiden vi var där så breakade vi. Då hade de vänt på plattan igen och spelat Only One Woman en gång till och då hade den gått in på Trackslistan och lite andra listor. Vi fick inte ringa hem för att det var så jävla dyrt att ringa från Los Angeles. Vi hade inga mobiler då på den tiden. Så att de skickade fax, ”Hej, nu har ni gått in på Trackslistan.” – ”Ja, fan vad kul.” och så sitter vi där med Hawaiiskjortor och är liksom långt bort från verkligheten. Och ”Ja, nu är ni inne på 18:e plats.” – ”Va? Har vi inte åkt ut än?”. Det var ju skitkul. Sedan på 15:e plats, och så höll det på så, och sedan när vi kom hem så hade vi legat etta någon vecka eller två. Vi hade inte fattat det liksom, att vi hade breakat så det stänkte om det. Vi kunde inte ens låtarna liksom. Så det var bara att börja repa på dem och sedan hade vi 70 jobb bokade i Sverige bara. Och då var vi alltså ute, och även över till England, för vårt skivbolag var ju egentligen engelskt. Vi hade vår worldwide deal. Så vi gjorde fotosessioner i England. Du vet, man är där en vecka och så kommer man hem och så har man mer jobb. Så vi åkte som galningar. Och jag var ju så där galet liksom bara ”Framåt, framåt, framåt, framåt.”. Men samtidigt mådde jag inte så jävla bra heller liksom, för jag var överansträngd och överallt som man är. Men Jim då, sångaren, han tröttnade bara på det. Han orkade inte med det. Så han slutade då. Och där borde jag ha bromsat. Där borde jag ha sagt så här ”Nämen, nu lägger vi ner och så tar vi det lugnt i ett halvår så att alla får vila upp sig och så kör vi sedan.”. Men man gav vika för olika typer av påtryckningar och allt jävla smicker. Det biter ju på människor. Och så tog vi med en annan sångare (Pete Sandberg) som vi körde med då nästa år. Och det gick ju jättebra. Han och jag var över i Los Angeles någon gång och vi spelade in sång och sådant där på låtar. Vi var över och gjorde videor och så där. Så allting gick ju på där. Men utan Jim blir ju bandet inte lika starkt, va? Så det märktes ju då och året efter så slutade de andra, så var det bara den nya sångaren och jag kvar och vi gjorde en platta som hette Shiftin’ Gear och vi åkte på en tio jobb med EMA Telstar och sedan så la vi ner. Det man gjorde var att man följde tidens intensitet, för alla musikstilar har ju ett visst bäst före-datum. Så vid ’90–’92 någonstans, så hade ju vår genre börjat gå ner i popularitet för det kom ju Red Hot Chili Peppers och Nirvana. De tog liksom över och det blev en annan stil på musiken. Så jag tror inte att vi hade kunnat förlänga musikstilens popularitet mer, men däremot så hade Jim kunnat vara med ett par år till om vi hade gjort rätt. Han hade kunnat göra både solokarriär och spelat med oss. Men på det sättet som det blev där så blev det ju att vi förhastade oss, tycker jag. Vi skulle ha tagit det lite lugnt. Så där som Queen gjorde. Freddie Mercury ville göra något och då stoppade de. Så väntade de in det och så gjorde de det igen. Så borde vi tänkt, men gjort är gjort.

Många artister får frågor om vad de borde ha gjort och vad de skulle ha ändrat på, men jag ska ställa frågan precis tvärtom. Vad gjorde du perfekt rätt då?

Alltså, rätt var väl att jag körde på trots allt och såg att allting var möjligt, och på det sättet så fick jag ju vara med om en massa roliga saker. Jag har ju varit med om otroligt mycket. Jag kan ju berätta lite roliga grejer som hände. Att jag flyttade upp till Stockholm var ju för att min fru är Stockholmskvinna. Hon är ju härifrån. Hon fick jobb i Stockholm och flyttade tillbaka. Hon var ju restaurangchef och hovmästare på Baldakinen, på de här nattklubbarna. Så hon fick ju tillbaka sitt jobb när hon flyttade upp, så att på det sättet så passade det väl henne bra. Men när jag kom hit till Stockholm, då hade ju tidningarna slutat ringa. Helt plötsligt så blir det bara tyst i luren. Jag hade ju alltså minst ett samtal varje dag från journalister eller radio som ville prata med mig. Så det var hysteriskt. Helt plötsligt är det bara tyst, och det är jävligt läskigt när det är det och man känner sig jävligt ensam, och ingen vill ta i en med tång nästan, kändes det som. Så jag åkte in till Fryshuset. Det var ju när det låg vid Danvikstull. Så frågade jag några stycken, som visste vem jag var, om jag kunde få en replokal, och det skulle de fixa. Så de fixade så att jag fick en replokal där. Så jag försökte skrapa ihop lite människor som jag kunde börja lira med igen, bara för att jag tänkte ”Jag måste ju få igång någonting igen.”. För jag hade ju inget band. Jag hade ju låtar ändå som jag hade skrivit. Så vi repade där. Jag fick ihop lite människor. Så repade vi ett halvår där eller någonting. Och då hade jag inte betalat någon hyra, utan det var ju liksom hyresfritt. Då tänkte jag ”Fan vad snälla de är här i Stockholm.”. Det var ju han Anders Carlberg. Han var ju en av sossarna. Han satt ju med där. Han var ju tung liksom. Så han skickade någon av de närmaste därifrån, ”Tony. Du har ju inte betalt hyra nu på ett tag. Men du ska få jobba lite åt oss så ordnar det sig.” – ”Jaha. Vad ska vi göra?” – ”Vi ska åka över till Sovjetunionen och spela och representera Sverige.” – ”Shit. Hur fan ska vi göra det här?” – ”Jamen, det är det att kulturutbytet är så jävla viktigt för relationer och så där.”. Så jag åkte över till Sovjetunionen. Och det var ju en jävla magisk resa alltså. Vi blev rånade. Det var ju från EMA Telstar och det var folk från pressen och det var från Frysen. Det var ett stort gäng som åkte. Och vi blev ju lurade som fan liksom på olika grejer. Vi spelade in en propagandavideo för Sovjetunionen, med hammare och skära och sådant där. Du vet, vi trodde ju att det var en rockvideo. Och de var ju jätteduktiga. Men det var ju rena propagandan för Sovjetunionen som vi är med i. Så det var jävligt intressant hur det blev. Men det fanns ju inget käk i staden. Vi tänkte ”Hur fan ska vi göra det här?” och helt plötsligt fick vi reda på att det fanns ett McDonald’s, ”Va? I Sovjetunionen?”. – ”Javisst, det finns här.”. Det var ett McDonald’s som var tio gånger så stort som de här. Så alla ville äta amerikanska hamburgare. Vi hade inte fattat någonting. Så vi tog oss till slut därifrån i alla fall. Och det var ju en grej som jag då fick vara med om. Och sedan när jag kom hem därifrån så frågade jag om jag skulle kunna få göra någon platta med Alien, för jag hade skrivit låtar, men då fick jag göra en soloplatta istället, på samma skivbolag som Dana Dragomir och Åsa Jinder hade jobbat med, så det var ju häftigt. Så jag gjorde en soloplatta där. Det var ju Rutger Gunnarsson och jag som proddade plattan och det var kul att jobba med honom. Så det fick jag göra och det tyckte jag var jävligt bra med, för att egentligen var de låtarna gjorda för att det skulle vara sång på dem. Så jag fick snabbt fixa upp det så jag spelade melodin på gitarren. Men det blev ju bra ju. Så jag kände ”Fan vad gött att man inte behöver ha sångare för en gångs skull.”. Så det tyckte jag var rätt bra gjort. Sedan gjorde jag några plattor som var ganska missförstådda av mig. De är inga som jag är så här stolta över idag.

Du har ändå varit rätt kreativ med Alien, även fast det har varit med olika sättningar, och med soloplatta också. Men känner du att du har fått ut all kreativitet du har kunnat få med Alien? Eller skulle du vilja ha släppt fler skivor?

Ja, med mig själv. Det du säger nu är precis det som jag jobbar på nu. Jag ska göra fler grejer nu. Jag har många kryss som inte är färdiga, som jag ska signera eller bocka av. Jag har redan spelat in faktiskt delar av en bluesgrej som jag har gjort och som ska släppas. Bland annat så har jag haft med Robert Wells på piano. Så jag har redan jobbat lite med det faktiskt. Det finns färdiginspelat. Jag ska bara lägga lite gitarrer och så ska det mixas sedan. Och jag vill göra en instrumentalplatta till. Jag har hållit på att jobba lite på hur. Jag har inte tänkt ut riktigt hur jag ska göra det. Men det vill jag göra, för jag gillar instrumentalmusik. Ibland är det mysigt att inte ha text, utan man ska försöka få ut allting i melodin. Så lite sådant där har jag hållit på med och filar på. Och jag har spelat med lite andra människor också, så jag har inte bara Alien, utan jag har lite andra grejer som jag gör liksom.

Alien har ju tillbaka lite av originalsättningen. Även fast ni inte har spelat tillsammans hela tiden så har du varit limmet i bandet under alla de här åren. Men hur hittar man tillbaka till varandra? Hur gör man det som artist och människa?

Basisten (Ken Sandin) och keyboardisten (Jimmy Wandroph) slutade ju inför 2020-plattan, för de ville inte ta ett sådant steg av någon anledning. Jag ville göra den plattan som vi gjorde. Så de ville inte vara med. Det var ju tråkigt tyckte vi då, så dem hittar man ju inte tillbaka till, för de sa ju tydligt att de inte ville vara med. Tobbe var ju den som var med mig absolut först. Redan för 40 år sedan när vi var över i England och sökte dealar. Och Jim har jag känt sedan dess också. De två har jag haft kontakt med hela tiden. Det gäller bara att få alla att på något sätt ställa in sig på ”Att nu gör vi det här.”. Det är väl mer då att man ska liksom vara överens om att man har tiden och att man har lusten och så. Men so far, so good. Vi skulle ju egentligen åkt ut och spelat 2020. Vi hade ju en del festivaler och konserter som vi skulle göra, men allting stektes ju, så vi fick ju ställa in. Och när vi väl skulle åka på en grej så hade Tobbe brutit handen, så han kunde ju inte spela trummor liksom. Så det var lite dålig tajming på allting. Men nu är det ju dags att åka ut, och då gör man ju det, och då förenar ju det också en del. Det är mysigt att vara ute och lira och så där.

Ofta får sångaren i bandet kanske oförtjänt mycket av roset kring ett band, och kan man känna det som huvudsaklig låtskrivare och efter att man alltid egentligen har varit med i bandet, eller haft bandet som sitt lilla gosedjur eller någonting, att ”Va fan. Det här är ju min grej också?”. Hur känner man? Berätta hur tankarna går.

Ja, det är skitjobbigt. (Skrattar) Men jag kan säga så här: jag har också varit så förståndig, och det kan jag tycka att jag är stolt över. Jag har alltid frågat Jim ”Är det här rätt tonart för dig?”. Jag har alltid förstått att det ska passa honom. För jag vet ju också vikten av att ha en riktigt jäkla bra sångare i ett band. Det behöver inte betyda att man tycker att alla ska liksom bara titta på sångaren. Nu har vi hållit på så länge, Jim och jag, så jag har vant mig vid att han får mycket ros för det han gör. Sedan när man väl har tröttnat på att snacka med Jim, då kommer man ofta till mig. Då är gitarristen näst bäst. Det får man gå med på då. Men ibland är det jobbigt. (Skrattar)

När ni träffas nu, pratar ni mycket sent 80-tal då, eller pratar ni även mycket dagens musik?

Vi pratar dagens musik och vi pratar utifrån lite grann vilken roll vi har idag som band. Alltså, vi tycker ju att vi fortfarande är de där nya från Göteborg, men det är vi ju inte riktigt längre, utan nu börjar vi bli liksom lite ett kultband istället. För att först blir man ju jätteintressant och sedan blir man ju ute, kan man säga. Det är ju jävligt svårt, och de här plattorna jag gjorde med Daniel (Zangger Borch), då var man lite i uteläge, om man säger så. Men det vi pratar om nu då är ju att ”Var funkar det för oss att vara med? Vilken roll kan vi ha då?”. Jo, vi kan ha en roll att vi liksom har en stil som inte många kör idag. Och man får tänka på att Eclipse och H.E.A.T och de banden, de hade ju inte funnits utan oss. De har kopierat vår grej, fast de gör det inte som vi gör det, utan de gör det på sitt sätt. Men vi har ju varit inspiration för de banden. Det vet vi ju, eftersom jag känner ju de från H.E.A.T. De lyssnade fan ihjäl sig på våra plattor. Så att man vet att de liksom gjort det här. Då tänker vi så här, att ”Kan vi liksom istället vara ett kultband?”. Om vi är ett band som man vill se liksom för att vi står för en trovärdighet och något sådant där, så är vi ju skitglada för det. Det spelar ingen roll för oss. Bara vi inte är ute, utan bara vi är inne i värmen igen. Och det känns väl som att vi är inne i det nu. Många har hört av sig och vill boka oss.

Men det måste ju vara väldigt, väldigt svårt att få nya, yngre fans numera, med tanke på vad många ungdomar lyssnar på. Alla ungdomar lyssnar inte på rockmusik som det typ var för 40 år sedan. Men det kanske inte är intressant för er så länge ni har en skara att spela för.

Man får ju tänka så. Man får ju vara glad för de man har, så att säga. Men sedan är det ju så också att det är ju liksom upp till oss också. Vi måste synas. Vi måste liksom vara ute och lira. Exempelvis på en festival. Vi spelade på Sabaton Open Air och det är ju en ren metalfestival. Men då var det otroligt många som kom till vår scen. Så vi blev liksom ett andningshål också. Man får inte glömma heller att alla de här metalbanden har väldigt snarlikt sound. Alltså, det låter likadant från band till band på en festival och kan vi komma upp och göra en lite annan grej så kan det ju vara som ett andningshål på en festival och då på det sättet kan folk tycka ”Fasen vad coolt.”. Och då får vi nya människor, för att människor är ju liksom mottagliga för nya intryck också. Det är ju inte så att det är stängt bara för att de råkar vara i 20- eller 30-årsåldern.

Micke: Om någon frågar dig vad Alien spelar för musik, vad säger du då? Säger du hårdrock? Säger du melodiös hårdrock? Säger du AOR?

Jag säger nog inte melodiös och inte AOR. Jag säger att vi spelar hårdrock; classic hårdrock. Och en grej som jag tycker är otroligt viktig för oss då: att vi är ju européer, så vi kan ju aldrig låta amerikanska. Alltså, jag är ju uppväxt med europeiska musiker. Det är med Clapton och med Ritchie Blackmore och Led Zeppelin och allt vad det är, och det är vi ju i Sverige för det har ju legat nära oss. Men däremot så var vi ju ganska inspirerade också av det amerikanska. Det var lite mer finess över det om man lyssnar på Journey och de där. Det var liksom väl producerat, om man säger så. Så det tog vi till oss. Och det var nog också en del av det som gjorde att vi slog igenom, tror jag. Européer som har en sådan tradition i blodet som vi har, som ändå sneglar liksom på USA, den kombinationen är ju bra, och det är ju vi. Alltså, det är ju fortfarande så att vi vill liksom ha lite amerikanskt sound, men så är vi ändå européer som spelar europeiskt. Och det är ju som Deep Purple, eller vad du vill. Eller Yngwie Malmsteen. Alltså, han är ju ändå väldigt teknisk, men det finns ju ändå någonting. Man hör att det inte är amerikanskt, om man jämför med Satriani och Steve Vai och de här musikerna. Jag vill bara poängtera det. Och det gäller att förstå också sin egen identitet. Mycket av den metalen som spelas idag är ju tysk. Det är tysk marschmusik liksom. Och det är ju inte för att förringa den på något sätt, men det är bara hur man uppfattar den. Vet ni vad sekvens är för någonting? Det är liksom när allting är periodiskt. Stelt liksom. Nu svävar jag ut här, men det är ju väldigt långt bort från den afroamerikanska traditionen. Alltså, man tänker sig folkmusik och blues och det där, där det liksom fick vara lite svajigt och så. Och lyssnar man på exempelvis jazz, hur den spelades i Tyskland på 30- och 40-talet, så var den väldigt mycket stel. Det var ganska stelt gjort, medan den kunde leva väldigt mycket i USA. Det var lite mer fritt liksom. Man hör jättestor skillnad. Jag vågar påstå, det är inte vetenskapligt, men det är min egen spaning i alla fall, att mycket av den musiken på just metal-sidan har väldigt stor avsaknad av afroamerikansk tradition. Och det har ju inte vi då, utan vi har ju med oss den grejen i vår musik.

Mycket av den musiken som ungdomarna lyssnar på idag, typ modern musik, jag tycker att den kan vara ganska död. Mycket av det liksom. Jag vet inte, men ibland finns det inget liv i den. Klart, mycket musik är ju så datoriserad nu för tiden, så det är väl inte så konstigt.

Och det är nog det som det blir när man gör det övermycket. Jag vet ju också hur man jobbar med inspelningsteknik. Man jobbar ju väldigt annorlunda numera med hur man sätter toner och så där. Man editerar ihjäl sig så att allt ska vara mitt i prick. På den här plattan som vi har gjort nu har vi ju undvikit det. Nu har vi använt klick eftersom vi jobbar på tre olika studior, men på första plattan vi gjorde, där satt man med tidtagarur och så tog man tiden på fyra takter, ”Hur lång tid tog det?”, och så tog man fyra nya takter, ”Ah, det var ganska lika.”. (Skrattar) Så det var ett annat sätt att jobba på liksom.

Jag tycker också att det kan vara härligt med sången i lite äldre musik ibland, att alla refrängerna inte var exakt likadana och att det blev lite förändring. Man hade inte klippt ut första refrängen och klippt in den två gånger till, så texten kunde vara lite annorlunda i dem.

Men det är så underbart. Och just det du säger också, att mycket av det som man har gjort på tidigare inspelningar har ju varit missar. Det finns en miss som kanske inte borde vara där, men den är ju där, för man var så nöjd med allt annat som hände just precis i den tagningen. Så har vi ju tänkt lite när vi har spelat in nu. Man har inte försökt putsa ihjäl sig. Det finns till och med ett ställe där man hör lite tyst att kören sjunger något innan de ska sjunga. Jag vet inte riktigt vad det är. Men någon hade hört det. Då får man lyssna jävligt noga på plattan. Det är charmigt när det är så. Det får inte vara för mycket sådant, men det är i den andan man vill jobba i, att inte allt är sönderproducerat. Så har vi tänkt nu. Men vi har ju haft väldigt bra hjälp av en kille från Nox-studion som heter Nicklas Bergström. Han har varit med och producerat plattan med oss. Så det gäller ju att man ibland har någon utomstående också. Exempelvis på trumsidan så har han varit väldigt på. Alltså, vi hyrde in de bästa trummorna som finns i stan och så tog vi dit en grym kille som ställde upp trummorna och gjorde så att det skulle vara perfekt trumljud. Alltså, man började med toppkvalitet. Och då är det akustiska grejer. Om man tänker sig på de här metal-plattorna som jag pratade om, där kanske de skiter i akustiskt, bara för att det ändå ska vara liksom bara triggat och allting, med samplade ljud och så. Men vi tyckte att det var viktigt att ha ett bra grundljud som är akustiskt liksom för att kunna jobba från det. Och där har Nicklas Bergström varit jävligt tongivande, för han har också gillat det. Så han har liksom mickat jävligt noggrant. Det tog en hel dag innan vi var klara med ljudet. Så det är inte så jävla ekonomiskt, som ni förstår. Det är mycket tid liksom. Det kostar ju också en del, men det tycker jag fan är värt det alltså.

Kunde du någon gång för länge sedan känna att din dröm inom musiken hade uppfyllts?

Ja, det var en otroligt bra fråga, för under de här dåliga åren när skolan inte funkade, då stod jag på ett berg och tittade ut och så tänkte jag så här ”Tänk om jag kunde få vara på en festival.”. Och det var liksom min dröm. Jag stod bara och blundade och drömde ”Tänk om det kunde få bli så någon gång.”. Och jag har ju gjort alla de där. Jag har ju spelat på Sweden Rock och på Gröna Lund och på Liseberg, och på Liseberg hade vi publikrekord när vi var där. Så jag har gjort allt det där, så frågan bara är ”Vad är drömmen?”. Alltså, min dröm var egentligen så här: det var ju att stå och spela på festivaler, men den innersta drömmen var egentligen inte det, utan det är ju att få behärska en kunskap. Jag var beredd att alltså gå i fängelse bara för att få mer tid att öva, ”Jag kan leva i något slags kloster eller vad som helst bara jag får öva mer än tio timmar om dagen.”, för jag visste vad jag ville uppnå musikaliskt. Det stora var från början för mig att bara få bli duktig och jag kunde tänka ”Jag kan sitta och spela själv bara jag får vara duktig på någonting och kunna någonting.”. Men sedan efter det då så får man ju ett annat perspektiv. Jag satt och kompade Lill-Babs. Jag hade haft väldigt många bra år som studiomusiker och sessionsmusiker. Jag kompade en massa artister. Alla du kan tänka dig som fanns under 80-talet kompade jag på olika ställen. Och det slutade med att Robert Wells ringde mig och sa ”Hej. Lill-Babs ska ju göra sin krogshow. Kan du tänka dig att sitta och kompa den?” – ”Ja för fan. Jag gör det.”. Och då var det ’86 då och jag satt en hel höst med henne. Och då tog jag över Lasse Wellanders noter som han hade haft här i Stockholm, och då upptäckte jag att det var inte alls det jag ville bli. Det var ju absolut inte det jag ville bli. Så det hjälpte ju till då, med att jag försökte starta upp någonting, men då kände jag verkligen tydligt att ”Nä, studiomusiker vill jag inte bli, utan jag vill ha mitt rockband om det ska funka.”. Och då hade jag redan börjat ’85 med det, så precis 40 år sedan. Och då när jag fick pengar från Lill-Babs-showen så hivade jag in det till en studio, ”Nu kör vi.”. Och då hade jag skrivit låtar också med en av dansarna där, som hade skrivit texter. Max Stone heter han. Så han hade liksom hjälpt mig att få ihop lite texter då, så vi kunde ha någonting att börja med. Så att så började det, och från där då så var ju visionen ”Nu vill jag komma ut och vara rockmusiker.” och på det sättet så fick jag ju den drömmen besvarad. Men jag är inte nöjd, utan det finns lite till att göra. (Skrattar)

Det är ju det som är grejen. När man väl har hittat det man sökte efter och passerat den toppen, då söker man ju nya vägar och då vill man söka något nytt man kanske drömmer efter.

Det finns en gyllene regel här. Man kan ta bort artister som är stormrika som Tom Jones eller Beyoncé eller någon sådan där artist, för det här gäller inte dem. Men normalt sett när du är musiker så är det så att det som är det optimala är att man spelar precis när man själv vill. Det är det optimala. Men så fort du är i ett samarbete med arrangörer, producenter, skivbolag och vad det nu är, då talar ju de ibland om när du ska spela och det finns en viss frihetsgrej som försvinner när du spelar mycket, och det var det som hände då den sommaren när vi var ute med Alien. Vi sov ju knappt, vi bara spelade liksom, och då blir det inte lika roligt heller. Så det gäller att ha den där avvägningen att man ska vara klok och så ska man anpassa det så att man alltid tycker att man är utvilad. Det är sådana här kloka grejer som man kommer på med åren. Det är inte sådant man kanske gör när man är väldigt ung. Men det är sådana tankar man har, och det är svårt att tala om för någon annan, utan de flesta upptäcker det här själva. Men energi finns det fortfarande, kan jag säga. (Skrattar)

Jo, det är uppenbart, annars skulle du inte fortsätta att göra skivor.

Micke: Jag bara tänkte på när du berättade att de inte ringde till dig längre och när det var tyst. Var det inget annat band som var och ryckte i dig då? Det borde det ju ha varit. Alltså något annat band som ville ha dig som gitarrist.

Ja, men då hade ju de flesta av de banden gått ner. Alltså, Europe och Treat la av precis då. Så det var ganska dåligt allmänt. Så det som gjorde att jag kunde hålla igång där var ju att vi hade så jävla bra rykte så jag kunde vara ute och spela på lite mindre ställen. Men det var ju verkligen kasst. Men sedan spelade jag ju, som sagt, med olika människor under hela 90-talet. Alltså Europe-människor och andra människor. Det var ju skitkul det där. Jag var till och med med i Wasa Express och spelade. Jag hoppade med på en platta (Psychedelic Jazz Trance) där. Så jag var ute och snedseglade rätt friskt där under några år. (Skrattar)

Är det hur lätt som helst för dig att bara anpassa ditt gitarrspel efter ny musik?

Jo, men jag kan det. Man har ju en viss ton, men har man en viss musikalitet och viljan, så. Jag vann ju exempelvis SM i Country i början på 80-talet och då spelade jag lite mer Dire Straits-stil så där, och det är ju egentligen bara att ta bort disten så får man ju liksom det på något sätt. Så det är ju inte så jättesvårt. Men det hade jag ingenting emot att göra, för helt plötsligt limmade det in i den musikstilen skitbra. Ja, det kan jag tänka mig att göra fler gånger.

Ja, du får skynda på om du ska hinna med allting.

Micke: Övar du mycket fortfarande? Alltså, om du bortser från att du ska gigga, sitter du hemma och bara övar?

Ja, det gör jag. Alltså, varje dag är det ju minst en timme framför TV:n. Jag sitter bara och tittar på tråkiga program, men lyssnar bara, och jobbar teknik.

Men då kan jag ju förstå att du fortfarande kan spela liksom. För många slarvar ju vartefter åren går.

Jag vet att väldigt många sitter hemma mycket och dricker vin och så, och tycker andra grejer är roligare, som att spela golf och dricka vin. Jag är inte nykterist, men jag försöker hålla mig borta från det. Jag kan ta några whisky någon gång. Men jag vill inte göra mer än det. Jag kan inte sitta ner och titta på när gräset växer. Det stämmer inte på mig. Jag kan säga så här: när de gör reklam för Vingresor och sådant där, och så visar de Spanien och så visar de en solstol och så ligger någon där, alltså, jag känner ju att jag får ångest efter en halvtimme. När vi har åkt utomlands så har jag haft jävligt svårt för att bara ligga. Jag vill gärna gå och titta på intressanta kyrkor, eller vad som helst, bara för att jag har svårt att bara ligga bort tiden. Jag kan inte förklara vad det är. Det är en inre motor här. När jag blir äldre så får jag väl tänka att jag får ligga ner, men just nu så vill jag få saker gjorda mer.

Av Tobbe – Publicerad 17:e mars 2025