Recent interviews
Metal Covenant träffade delar av melodiska dödsmetallarna The Halo Effect på en förhandslyssning i Stockholm dagen innan nya plattan March Of The Unheard släpptes. Separata intervjuer utfördes med bandets huvudsaklige låtskrivare och gitarrist Niclas Engelin samt med bandets basist Peter Iwers.
Nedan presenteras intervjun med Niclas. Intervjun med Peter kommer att publiceras inom någon vecka. För ytterligare läsning så publicerades en intervju med bandets sångare Mikael Stanne den 2:a januari.
Andra plattan med The Halo Effect nu. Känns det stort för dig med den här andra plattan, eller är det, som rutinerad musiker, ändå lite vardag i att släppa en platta?
Jag tycker det är fortfarande väldigt roligt och jag får fjärilar i magen och jag tycker att det är kul, verkligen. Sedan så kanske man har fått ett extra lager hud. Lite mer tjockhudad så där. Men jag tycker det är så skönt, som med allting, att gör man det hundra procent och man gör sitt bästa, så är det ju det enda man kan göra. Alltså göra sitt hundra, med vetskapen att ”Fan, jag gjorde mitt bästa.”. Då kan jag vila på det och jag har gjort mitt bästa på den här skivan. Vad jag har kunnat göra eller gemensamt vad vi har kunnat liksom och vi är jävligt glada och stolta över den insatsen och hur skivan låter och hur det blev liksom. Det tycker jag är monumentalt faktiskt. Hade jag känt att ”Fan, jag klackade den låten.”. Du vet, då känns det ju inte bra. Men då hade jag fått säga till killarna ”Det känns inte bra med den här låten. Jag vill att vi tar bort den för att bla, bla, bla, bla.”. Och sedan ju äldre man blir så får man ju liksom nästan den har överskriften ”Varför?”. Jo, för att man har svar på det. Då tror jag det blir mycket lättare. Nu låter jag som en jävla yogaledare eller någonting, men det har blivit så för mig nu.
Du är ju liksom bandets huvudsakliga låtskrivare. Du skriver grunderna till låtarna. Men hur stor del har Jesper varit med i låtskrivandet den här gången?
Han har varit med, absolut. Men jag måste komma med skeletten. Jag måste komma med grunderna, alltså ”Här är låten.” så där, och jobbat fram någonting. Då kan han komma och då kör vi kaffe och gifflar, som vi döpt om till rifflar. Så dumt, Göteborg. Och då kan han ”Du, jag hör någonting här. Kan inte jag bara få testa? Jag känner att i den här melodin måste jag känna på det här.” och jag ”Absolut. Kör för fan. Kör.” och så kommer det fram en melodi som känns som att ”Det här skulle ju ha varit där från början.”. Det känns som att den har suttit där i början. Så att det kommer ganska naturligt, men jag måste komma med grejerna först för att han ska kunna arbeta med det.
Den här frågan jag ställer nu, den är ju till hundra procent säkert viktigare för bandets lyssnare än för bandet själv. Om jag skulle säga så här: Har Niclas lagt 90 procent av gitarrerna på den här skivan och Jesper resten? Skulle du förneka att det är så stor del du har lagt av gitarrerna?
Niclas skruvar på sig rejält och pressar fram:
Nämen, puh, jamen.
Du får svara lite korrekt om du vill.
Ja, vi har lagt lika mycket gitarrer då.
Okej, då vet jag. Du berättade lite i svaret på min första fråga, men vad är det ändå som kan få dig att liksom motivera dig? 52 bast och komma ut med en metal-platta och eftersom du gjort så mycket hittills.
Det är så här, Tobbe. Du är ett år yngre än mig. Vad gick vi loss på? Judas Priest, Dio, Accept, Motörhead. Sedan blev det Metallica, Slayer, Anthrax och alltihop. Och vi är 80-talet, och jag antar att du är uppvuxen i en förort, och du spelade fotboll eller hockey eller innebandy eller handboll. (Niclas är faktiskt helt korrekt i sin analys.) Och det var alltid hårdrock. Alltid var det någon som hade snott en platta eller snott en metal-tidning, eller liksom köpt en platta, och så fick alla spela in på blandband och så var det igång. Så jag har kompisar som jag hänger med sedan då. Kent, min äldsta kompis, känner jag sedan lekskolan liksom. Vi är väl fem, sex, sju gubbar och så försöker vi hitta nya grejer och så här. Lyssna på det här. Jag tror du kan tänka samma. Du har samma umgängeskrets och du har samma gubbar och så, som har hängt kvar. Då snackar vi Creatures Of The Night, Born Again, Restless And Wild, Don’t Break The Oath, Heaven And Hell, Mob Rules, och givetvis Ratt och Dokken in emellan där liksom. Och det faller alltid ”Minns du när du hörde Creatures Of The Night? Va fan, din pappa köpte ju Born Again till dig.” och så är det igång. Så vad jag vill komma och säga är att den tidsåldern och där man blir träffad av den magin är det som fortfarande får mig att ticka. Jag kan slå på Born Again och höra Disturbing The Priest och ”Fan vad det här är ondskefullt.” och samtidigt plocka fram vilka filmer vi kollade på då. Och vi spelade fotboll, och vi var med i den ligan. Så att jag har gått tillbaka till den tiden. Och jag träffade ju Jesper första dagen i sjunde klass. Sedan gick vi högstadiet ihop och vi träffades. Och han kom från Näset och jag från Tynnered. Dio, Iron Maiden, Judas Priest. Sedan så var det ju så att där jag växte upp på gården hemma fick jag vara med dem som var födda 65–67. Alltså, jag var ju en liten knodd. Och jag blev ju deras maskot och fick alltid vara med. Så att jag hade ju världens bästa uppväxt. Det var fotboll, det var hockey, det var innebandy. Det var hela grejen, hela paletten. Och sedan så började de lira själva och skaffa långt hår och ”Ska du med till replokalen?”. Det var så man gjorde, så han tog ju mig under sina vingar. Och sedan när jag började sjunde klass, då står ju de som fritidsledare där. Alltså, jag kom ju inte undan. Det var liksom som ett skyddsnät, för annars hade man ju hamnat på Frölunda torg, stjäla någon motorcykel och så börja röka holk och så. Så det jag vill ha sagt med det är att den känslan älskar jag och jag är så jävla glad för Kent och Jonta och Brandis och hela den här ligan, att vi fortfarande snackar Ratt och Dokken. Kenta skickade i fredags, för nu har de släppt en Ratt-box, och ”Jag måste ha boxen. Aah, där är ett klistermärke som jag inte har.”. (Skrattar) Då skickade han den. Och då har det blivit att jag och Jeppe, när vi har skapat, eller när man har gjort saker, så har jag tänkt, gått tillbaka dit, därav diskuterar vi, och vi säger ”Screaming For Vengeance – Åh, fy fan vad bra.” och ”Turbo Lover – Man diggade inte den när den kom, men nu är den jävligt bra.” och, du vet, så här liksom. Det går in i det och sedan så har man hållit på så jävla länge och man älskar heavy metal och då har man sitt sound i fingrarna och det sitter liksom inombords, kan man säga. Och då kan man plocka fram det och då har det nästan blivit en orgie bara av kärlek och metal. Och vi kan snacka Andy LaRocque, King Diamond, Abigail-plattan och så måste vi bara slå på. Så att det är den positiva energin som i alla fall jag surfar på när jag ska göra mina första skelettet eller utkast och så här. Jag menar, alla vi har ju en förankring till det. Jag menar, du kan fråga Micke här sedan. Säg bara bandet Sabbat till honom, så är det igång. Och det är det som är så fint, och det är det som håller ihop också.
Även fast du är rutinerad, känner man mer press inombords för en andra platta?
Nej, jag gjorde inte det. Jag vet att Jeppe stod och skrattade åt mig och han säger ju än ibland idag ”Du är ju för fan inte klok. Du vill bara gå rätt in och bara gör det. Vad fan, är du idiot eller?”. Ja ”Hur gör du?”. Ja, jag tänker inte, för att jag vilar på den kunskapen som jag har eller som vi har som band. Jag menar, du och jag hade kunnat sitta här i fyra timmar och bara snacka plattor, konserter och musik, och det är det som är så fantastiskt och det är inte för inte då som kommer jag tillbaka till Kenta och Jonte och ligan, som ”Ja, Born Again.”. Så att det är de penslarna som jag bär med mig på det. Sedan tycker jag att Oscar Nilsson (Producent)… Nu är han mycket yngre än oss. Han är väl 20 år yngre. (11–16 år yngre är mer korrekt.) Jag menar, hans band var Slipknot liksom. Det tyckte han var det coolaste. Så att han kan någonstans vara en vägvisare. Ibland när jag har suttit där och ”Nej, så här kan man inte göra.” så har han ”Jo, för fan. Ja, ja.”. Då är han uppe i atomer och ”Vänta. Kaffet är färdigt, så nu kör vi.” och sedan så ”Fan, det blev ju bra.”, för då kan jag tänka att… Det här låter ju förjävligt, Tobbe, men ibland så kan man tänka att ”Fan, det är för brutalt.” och då får ju då Oscar någonstans sätta ner foten och ”Nej, det här är så jävla bra. Det här är helt rätt. Nu är det du som är löjlig.” och ”Ja, jag är fan löjlig. Okej, förlåt.”. För att någonstans har man ju då kilat vidare som musiker och upptäcker nya genrer och artister och band, som jag tycker sig bör, att man liksom är som en svamp fortfarande, och då upptäckte jag soul och funk från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Sedan blir det någon form av diskogrej av det. Men vilka jävla spelare. Jag menar, tidiga Whitesnake är ju baserat på soul, funk och blues. Det tycker jag är fantastiskt bra och det har jag snöat in på och jag är fortfarande i den världen. Men det är just det, att då fattar man ju den världen för att man diggar det tidiga Whitesnake och så fick man en ingång till liksom vad han hittade.
The Curse Of Silence och Coda. Två instrumentala låtar. Berätta om dem.
Jag har faktiskt aldrig skapat musik på detta sätt, men det föll sig så. Vårt första gig någonsin var ju på Sweden Rock Festival. Vi skulle spela på lördagen klockan 14 på stora scenen och hela plattan Days Of The Lost klockar in på drygt 40 minuter, så ”Vad fan gör vi?”. Vi skojade lite, ”Micke, vad fan, då får du väl läsa dikter eller göra volter. Du får hitta på något.” och han sa ”Men det kan man ju inte göra. Det är ju typ 18 minuter. Är ni inte kloka?”. Men då fick jag en idé om att jag försöker göra ett intro och sedan gör jag ett outro för att stretcha det och ”Du får ändå tala emellan.”. Han är ju en fantastisk frontman. Och då när jag väl satt med det så tänkte jag ”Fan, jag ringer in Göta Lejon marschkår.”. De kanske du har sett på bilder. De inviger saker eller är med vid olika tillställningar. Och det är en ungdomskår, så det fylls ju på. Det är jävligt kul faktiskt. Svinduktiga. Så jag hörde med dem ”Kan ni tänka er att komma och spela in? Jag skulle behöva er hjälp med att spela in på ett intro.”, förklarade jag, och ”Javisst. Hur många ungdomar vill ni ha?” och ”Jamen, fyra batterister går nog bra.”, så ”Ja, absolut. Vill du ha dem med eller utan mundering?” och ”Med mundering, såklart.”. Så då kom det fyra jättefina ungdomar i 18–19-årsåldern. Ja, väluppfostrade och så där liksom. Inte bösiga som du och jag kanske hade varit. (Skrattar) Och då ”Ja, var kan vi byta om någonstans?” och in kommer de med de här hattarna och dräkterna. Ja, magiskt. De var ju så jävla duktiga på detta, så då gjorde de introt och så gjorde jag outrot då. Så ”Bra. Nu kan vi göra spelningen.”. Men de här delarna hängde ju kvar i 96 gig, för att folk verkade ju digga introt efter ett tag liksom, och vi stod bakom och halvdiscodansade liksom till det här då. Och då föddes en tanke. Då hade jag en vision, att ”Fan, vi skulle starta nästa platta med det här introt.”. För det är ju liksom inte gjort så direkt, för folk började ju fråga mig och det kom upp på sociala medier, ”Snälla gör en låt av det här.” och det var väldigt uppskattat, och då föddes idén som sedan då blev introt till March Of The Unheard. Så det är ju egentligen för att säkra upp ett gig från början. Och Coda är egentligen outrot på spelningarna, som jag sedan gjorde om så att det blev som ett medley. Jag tog melodier från delar av skivan och satte ihop och så kom då Erika (Almström) och Johannes (Bergion), fiol och cello, och lade på där, och även då Julia (Norman) på sång, tillsammans med Micke.
Kan du berätta lite om omslaget? Vad ni hade för tanke då.
Det är ju Mickes del det där. Han är ju väldigt insatt och han jobbade ihop med Adrian Baxter, som är en engelsk konstnär. Det är ett av de här omslagen som jag upplever när man går tillbaka till Somewhere In Time och så, att ”Va fan, den gubben var ju inte med. Den har jag fan inte sett.”. Man kan gå tillbaka och sedan i och med att det är gatefold öppna upp och det hör ihop. Det är jävligt häftigt. Och sedan så är det abstrakta bilder. Delar från kanske någon bro från Göteborg, eller någon staty så här, som Adrian då har gjort om till sin stil. Sedan så har vi då layouten gjord av Niklas Sundin, DT-gitarrist från början, men han är ju med i DT-campet fortfarande och skapar.
Mikael skriver ju texterna, så som musiklåtskrivare, tänker man så mycket på om vad han skriver och sjunger om egentligen, eller har man koncentration och fokus på något annat ställe?
Jag tycker vi alla är så duktiga på det vi sysslar med på alla instrument. Alltså, jag vet att det kommer att bli grymt och de litar på mig att det kommer bli bra. Så Mikael, alltså bättre frontman och sångare finns ju inte liksom. Och sedan texterna. Du vet, jag minns att jag var med ett par gånger på första plattan när han la sång. Han stod där inne och bara lät som Chuck Schuldiner i Death och det var helt grymt. Helt suveränt. Och jag stod och jublade precis som att Blåvitt hade gjort mål i UEFA-cupen, du vet. Och han säger ”Nej, det känns inte bra idag. Det är fel ord. Jag hittar inte meningarna. Jag får åka hem.” och jag bara ”Är du inte klok? Det är ju skitbra det här.” och ”Nej, det känns inte bra” och så åkte han hem. (Skrattar) Han kom tillbaka dagen efter, men med rätt ord på rätt plats, så att det har stor betydelse för honom.
Men det är fortfarande helt lugnt att han har ett väldigt späckat schema med andra band?
Det är beundransvärt, verkligen. Men det är ett av de här tråkiga banden som sitter med en kalender och så får vi liksom planera lugnt och stilla ett par år framåt i tiden. Det ska funka. Vi har barn och familjer och så där. Så länge man planerar och kommunicerar, då funkar det, oftast.
Mikael släppte en DT-skiva i augusti och en med Cemetery Skyline i oktober. Betyder det att era respektive skivbolag, Century Media, som släppte de plattorna, och Nuclear Blast, som släpper er platta, fick snacka sinsemellan?
Ja, det var kommunikation däremellan. DT kom ju i augusti där och då måste de få ha sin kampanj i lugn och ro och att det är totalt fokus på DT. Vi släpps ju i morgon då, men vi är ju fortfarande inne i kampanjen liksom för Halo-skivan. Så att jag tycker att det har blivit jävligt bra, men det är otroligt mycket jobb för Micke.
Det är inga problem att höra att första skivan och andra skivan hör ihop som en enhet. Då tänker jag, om man hoppar lite längre fram, två lite lika skivor, eller i samma fack, kommer ni fundera på det? Det vet du ju inte kanske just idag, hur en tredje skiva…
Jo, jag vet. Stäng av den.
Niclas pekar på min inspelningsapparat som jag då stänger av för att respektera att han inte vill berätta för världen redan nu om hur han tänker sig att nästa platta ska bli. Det enda jag anser att jag kan avslöja av hans förklaring på cirka två minuter är att han ämnar att inte göra en skiva som låter som en kopia på de två första skivorna.
Har ni funderat på att dokumentera den här albumcykeln med en vanlig dokumentär eller en live-DVD eller någonting?
Det finns ju en slags dokumentär på YouTube, men nej, den här gången tänkte vi nog inte riktigt så. Men jag kan ju känna att det hade varit ganska kul att göra en liveplatta, med en full-on metal såklart, samt en med Nils (en vän till Niclas) och hans värld, i hans instrument, och göra det akustiskt ihop med honom och liksom med körer. Det hade blivit jävligt pampigt, tror jag, och hade gift sig jävligt vackert.
Om nu första albumet, jag säger om, det får du bedöma själv lite, var en succé, hur kommer succén fortsätta med den här skivan?
Jag hade inga förväntningar när vi skulle släppa första låten, Shadowminds. Jag bara kände att det var en jättebra låt och videon blev fantastiskt bra liksom. Jag tänkte inte mer på det. Jag gick och la mig. Och då släpps den här videon och så vaknar jag av att mobilen bara skakar, liksom ”Vad fan har ni gjort? Vad är det här?” och ”Ja, vad har vi gjort egentligen?”. Alltså, det blev ett sådant gensvar som jag inte hade tänkt på, eller kunnat tänka mig att det skulle bli. Sedan så kom Sweden Rock och det här giget och då hade vi fyra låtar ute. Kanske folk hade hört tre låtar max liksom och ”Ska vi då framföra plattan från start till slut på ett första gig där?”. Det gör man ju inte vanligtvis. Sedan så fick vi ju Wacken, på stora scenen efter Slipknot, och sedan så var det Loud Park i Japan, och sedan så var det en arenaturné med Amon Amarth och Machine Head. Så att alla de grejerna och det som har hänt efter med Grammis-nominering och Metal Hammer Awards och turnéer och att folk tycker om det, är för mig en bonus. Så ser jag det. Så att i efterhand får jag nog nypa mig lite i armen. Men för mig är det bonus. Jag sitter och snackar här med dig, Tobbe, igen, och vi är inne på andra skivan, som har fått en jättefin start. Folk verkar tycka om den och fina recensioner har vi sett också. Och då började det här ”Fan, det blev en bonus här också kanske.”. Så att jag tar inget för givet. Det är grusplan och det regnar och det är en jävligt hård match.
Ja, då ska jag bara fråga innan vi är klara: Kommer ni fortsätta att spela i grönt ljus live, som ni hade på hela första skivan, om man säger så?
Det kommer vi göra. Det är vår grej.
Av Tobbe – Publicerad 14:e januari 2024
The Portuguese goth metal act Moonspell were late last year out on the road with Dark Tranquillity, Wolfheart and Hiraes, and as the package hit Stockholm, Metal Covenant got to spend some time with the band’s keyboarder Pedro Paixão.
It’s soon been four years since you released your last studio album. When will we see another Moonspell album out?
Well, I hope in the beginning of 2026. I doubt that we will be able to release it by the end of 2025, but I think by 2026 we surely gonna release it. I think we still have the ambition of doing another album. I mean, it’s something that comes from inside of us, so we’ll do it, for sure. I mean, people might wonder why, but I think it’s mainly because of a lot of circumstances. I mean, we released an album during the Covid. It took its time to recover a lot of the lost, let’s say, markets, you know. We had to recover a bit. But I think it’s also because, I mean, from album 12, it gets narrower and narrower with the amount of things you can create within your atmosphere and within the band’s concept. You know, we have tried many things so far, and there are fewer things to try within the context. We have realized throughout the years that, I mean, Type O Negative can do the best thrash metal album, but when I buy a Type O Negative album, I want to listen to Type O Negative, and not the best thrash metal album ever. So that’s what I mean. I think we are trying not to diverge too much from what Moonspell has done throughout these 30 years.
But when you start writing songs for a new album, do you always have a clear vision at that point?
No, no, no. Not at all, not at all. I would even consider the opposite. It’s very common that Fernando comes with a concept, or at least a theme, and we try to adapt whatever songs we’ve been writing to it. When you write some songs just by yourself, sometimes they’re not complete. I mean, most of the times they are not complete at all. But then you can focus more on parts and how you manipulate the musical creation to go in the direction of the lyrics concept. But it’s not always like that, and things change, even the lyrics concepts change, and you know, a lot of times we didn’t even start to put everything together. When you start to put everything together, that’s what I really call songwriting. And that’s the moment when we start to gather vocals to the compositions that mainly I and Ricardo come up with. And it has also been differences with that, because Ricardo doesn’t any longer live near me, so we are not, like, together on a daily basis for songwriting, but we do more intensive, let’s say, weeks here and there to make it happen, and I think that also drags the composition a bit, because we’re trying to adapt to the situation. But clearly, we do not have, like, a definite vision about how the albums should sound. I think there’s a moment where the music is telling us where to go, and then, from a certain moment on, when we actually find out the sweet spot, where the lyrics concept and the musical direction fit together, that’s when we start to have a clear vision about what’s gonna be the result.
And now with 12 albums out, is it possible to still improve and make every album better than the previous one?
Well, I don’t know if it’s possible, but I mean, that’s what we try to do. If we don’t have that ambition, it doesn’t make sense to make a new album, at least for us. Many bands keep putting out albums that are not so different from the previous one. But I mean, I can understand that. You have a certain status, and people are quite pleased, but artistically, that’s not our genesis, not our alma mater, definitely, because we like to take a risk. We always like to say something different, and preferably something that no one said before. I think that’s very important, because to listen to repetitions or copies, well, I usually like the original better. But this is just an attitude, like a human attitude. It’s nothing against people that do it otherwise, but it’s just not in our blood.
And what really motivates you now to write and record another album?
That’s a very good question, I have to say. I mean, we do have these instincts, or we do have these habits of writing stuff. It’s a need that became an addiction somehow. But then again, I think artistically, I’m quite pleased with all the outcomes that we’ve been able to release. So I’m quite satisfied. We always like to write stuff, yeah, but the pressure of writing also weighs a lot on the scale. And what can motivate you to write new songs? It can be something as simple as, “I want the band to grow bigger. I want to live better.”. That could be motivation also. Yeah, maybe that’s also a motivation, if I’m honest with you, to also, you know, raise the status of the band. We were brought up in this eighties/nineties feeling, and then when you see the movies like Spinal Tap and Bad News, this kind of caricature films of metal and rock, you realize it’s a bit like that. You know, we stand for our bands harder than we stand for ourselves as individuals.
Moonspell has been a band that has done pretty well, but you have never reached, like, the real top. Has that been a little bit frustrating to you as a band?
I wouldn’t say as a band, but as an individual. (Laughs) It has been frustrating. I would love to have one album that would reach the success of, I don’t know, Dark Tranquillity, or Dimmu Borgir in the past, or Cradle (Of Filth). Many bands that we toured with. We were supporting them. They are in a very comfortable situation. You know, you can do real productions, and you’re not, like, counting pennies. On the other hand, we have to think that Moonspell is an impossibility, as we say. It’s something that was not likely to happen at all. We are a Portuguese band from the nineties, when there were no bands going out. There was not even, like, music stores in Portugal, almost. There was no information. People just didn’t know how it goes. And even 30 years later, I mean, there’s very few Portuguese bands that actually got a name out of Portugal, but definitely Moonspell got that, and I think we’re very proud of that we made something possible that was very unlikely to happen. A Portuguese band, I mean, people are curious about it. If you read the biography, it’s also translated to English, among other languages, that’s actually a book where at the end you really understand, “How did this happen?”. So even for us it’s a bit weird. I would love to have reached a higher status, but I’m pretty happy with the fact that Moonspell is coming on the metal and rock encyclopedias both in Portugal and outside. I mean, even the metal books, they always refer us as one reference for Gothic metal, or dark metal, or a band from the nineties. And we are on the toplist, so that makes me very proud, even if it isn’t filling my fridge. Let’s say it this way.
So the dreams of going bigger never go away, right?
No, but you accept better. You’re right, they never go away. I think I still have pretty much a lot of ambition. But I tend not to think too much about it, because otherwise you might get frustrated. So my mindset, and I think our mindset, is not to think too much about it, otherwise you actually might lose some motivation, but you must have it in a certain amount to also keep you with some ambition. I think we accepted better how life goes. And you have to be smart. I think nowadays, as a band, we work a lot better as well. And we can exponentiate not only the profits, but also the quality of the work, like how it’s done with less means a lot of times. You have to do something. It’s not just crying in the corners. That’s not useful at all.
You guys put out the From Down Below video in 2022, and do you think that people, or fans, still watch live videos, or do most fans now prefer to only see clips on YouTube and stuff like that?
Well, I’m not a big crowd connoisseur, so it’s not like my knowledge about crowds are, you know, important. But the fact is I also know numbers, and I know DVDs sell, like, 10 percent of what an album sells, in best-case scenario, and the costs are as much as an album or more. I mean, we are trying to be smart, and actually we’re going to release two more DVDs. The label covers the financial part, and for us it’s a good way of promoting the band, because it’s not just about selling, but it’s also that you find it on YouTube, or you find it somewhere else. I think it’s, like, a form of art which is between the live shows and the albums. It’s like the opera feeling where you get different arts together in one event. I kind of like it. You know, sometimes at my place I like to keep a DVD running on the TV. I mean, there is interest, I think. Yeah, but not enough maybe to pay for these productions. But for us it’s a good thing. And since you mentioned it, I mean, we did that one show in the caves, like, 80 meters deep. And again, we are going to release two more DVDs probably next year. One live DVD from an 8,000-capacity arena in Lisbon, with an orchestra, and then one from a 300-capacity theatre, of an acoustic show, but with strings and with female singers. It was a big production that we did in Portugal with these shows. And I think it’s a very different product. It shows the different sides of Moonspell. You know, the dark side and the bright side.
You guys still play quite a few songs off of the Irreligious album. In your honest opinion, is that a blessing or a curse to have an album like that?
It’s a blessing. Irreligious is a blessing. You know, I love Wolfheart. It’s one of my favorite sounding Moonspell albums, even if there’s mistakes, or whatever. But some songs are a curse. It’s not the case of Alma Mater. But you know what? You actually brought up a big dilemma that we are discussing in the band sometimes, which is the fact that Moonspell never denied our past, and we still enjoy playing Full Moon Madness, and Mephisto, and other songs from Irreligious, or, like I said, Alma Mater. It doesn’t bother me at all. I like to play them. And not many bands do that. You know, we play a lot of old songs a lot of times, because we have a lot of respect for the past. I don’t know if it’s the Portuguese thing. For some reason we think like, “Oh, come on. The guys like to listen to Alma Mater. It’s a great song. Let’s do it.”. But nowadays, we are also fortunate to have other albums. I would name Extinct, for instance, from 2015. We recorded it in Sweden. And also Night Eternal, a bit before, recorded in Denmark. Like, it’s just examples of albums that actually did pretty well, so there are songs on there that we also play, but then again, for instance, tonight, we’re not going to play one song from the last album Hermitage. And it’s a lovely album. I love that album. Some albums take some time to age as well, like Antidote. Now people love Antidote. And it was always my favorite album of Moonspell, and now, fortunately, they love it. Tonight we play three songs from that album. So it’s a big dilemma among us if we should play more modern songs, or from the last half of the career, or keep playing a lot of old songs. For me, it’s not very comfortable to see Fernando, 50 years old, pretending to be a vampire. I don’t think that’s suitable. I think it had its time. But we have these discussions among us, but this is something I really think. I don’t think it’s better for the band. I think it’s worse for the band that we do that. I mean, only here and there. Okay, special set, or a special occasion, no problem. It’s a song. I like it. But come on, we have so much better songs, and we have so much more meaningful songs. I mean, maybe people by listening to Vampiria get more emotive, but for sure the communication between band and audience is way more intensive if we play something that we are playing with a lot more feeling.
The Irreligious album turns 30 years in two years. Are you planning on making something for the 30th anniversary?
I don’t know, because next year is Wolfheart 30 years, and then the next year it’s… I mean, what can we do? Yeah, we’re gonna for sure do some kind of anniversary party, or a concert, or a tour. I don’t know, something might happen, but we will have a new album too. And I think we play plenty of Irreligious songs every time. And again, it’s a blessing, because a lot of the songs are really enjoyable to play. I mean, Opium is very enjoyable, and also Awake! is a really cool song to play live. You know, Irreligious is a fantastic album. It’s our best album. I mean, it’s not my favorite, but it’s the best album that we have. From beginning to end there’s no fillers. Nothing. It’s like perfect. I mean, we don’t mind playing it, but I don’t know if we’re gonna do something special, because then every year is something special. (Laughs) And again and again, should we let the past behind somehow? We love it, but it’s like a bit of a leash that prevents you to go more into the future. But maybe we don’t have enough future, anymore. So it’s a dilemma, you see.
It’s not so easy for musicians anymore.
It was never easy. There were different problems, you know.
Everything is a lot more expensive nowadays than it was five years ago.
Of course. Or competition. You know, every day there’s more and more competition, and, I mean, the fans, how much can you afford? How many concerts can you afford per week? How many albums can you afford to listen to? Not even buy, but to listen to. So to call for somebody’s attention, you know, to be a light in the dark, is super hard.
There’s simply not enough time to listen to everything. It’s impossible.
Whereas in the Irreligious times, you would buy an album. And I think it was As The Flower Withers by My Dying Bride, and I started to listen to it, and I didn’t like it the first time, but I was like, “No, no. But I have to pay attention.”, and then I started to like it. You pay attention to the art, and you start to find the right strings that are playing inside of you, and you know what this music makes to you. Nowadays, no one tries. Come on, you try three minutes. Sometimes you listen to two little parts of two songs, like, “Nah.”. But maybe it’s great. I don’t know. It’s tough times.
By Tobbe – Published January 7th, 2025
Metal Covenant träffade Mikael Stanne någon timme innan Dark Tranquillity-showen i Stockholm i slutet av november och utförde då en trippel av intervjuer. Först ut var intervjun, vilken publicerades i början av december förra året, om gothrock-projektet Cemetery Skyline, som i oktober släppte skivan Nordic Gothic. Intervju nummer två, om Dark Tranquillity, angående bland annat det senaste albumet Endtime Signals, vilket utgavs i augusti, publicerades för ett par veckor sedan. Den tredje delen av intervjun, om The Halo Effect och bandets andra platta, March Of The Unheard, presenteras härnedan.
Vad syftar ni på med titeln March Of The Unheard?
Det kom lite från att Niklas skrev ett intro till vårt första gig, när vi skulle spela på Sweden Rock, långt innan första plattan kom ut. Vi behövde ett live-intro och då satte han ihop något så här marsch-intro i princip. Han använde Göta Lejon då, den här marschorkestern som är traditionell i Göteborg, som brukar springa ut inför fotbollsmatcher och så där. Helt grymma. Vi tänkte ”Fan vad coolt det här är.”. Och sedan så föddes idén inför andra skivan att vi skulle skriva en låt liksom baserad på det här introt då, för melodierna är skitsnygga och det är rätt coolt, så ”Kanske vi bara typ kan bygga in det i någon låt?”. Första skivan handlar ganska mycket om hur det var att växa upp typ när vi träffades, när vi var unga tonåringar liksom, och vad det var som drog oss liksom till olika saker, och vad som motiverade oss och så där, medan den här skivan handlar kanske lite mer om när vi blev lite äldre och sedan har jag försökt se liksom lite genom typ våra barns ögon. Våra barn är ungefär lika gamla nu som vi var när vi träffades. Jag, Peter och Daniel i alla fall. Och liksom ”Vad är det som driver en nu? Vad är det som är viktigt? Vad är det för problem liksom nu? Vad är det som gör att livet är förjävligt?”. Det fanns så jävla mycket grejer man var frustrerad, arg och ledsen över liksom när man var ung och därför gömde man sig i en replokal och bara skrek, för att det kändes bättre. Så jag försökte väl liksom kanske se på det ur ett lite mer modernt perspektiv och lite hur lätt det är att bara försvinna i liksom bruset, och ”Vem är det som lyssnar liksom när man mår dåligt eller när man mår kass liksom?”, för nu gör ju alla det. Man sticker inte ut längre liksom. Och samtidigt då, det var en helt annan värld såklart när man var 17. Det var ingen som lyssnade om man mådde kasst. Man hade musiken som terapihjälp liksom på något sätt. Ja, det var inget annat som existerade. Så att det är lite därifrån det kom liksom, att ”Hur gör man sig hörd?”. Och för oss var det musiken såklart och för någon annan är det en TikTok-kanal eller, ja, du vet.
Jag tror nästan alla i bandet har sagt det i intervjuer runt första plattan, att ni egentligen hade material för typ två skivor. Så, hur mycket av det materialet från tidigare sessioner är använt nu?
Ingenting faktiskt. Till första skivan spelade vi in 17 låtar och använde 10, och då tänkte vi ”Fan vad gött. Då gör vi typ 7 låtar till för andra skivan och så har vi platta 2 klar liksom.”. Men Niklas och Jesper tycker det är så jävla kul att skriva låtar så de bara fortsatte, och då blev det lite mer, så vi gjorde några låtar först och sedan så bara ”Ska vi använda de här gamla låtarna? Det känns inte så jävla kul.”. Så då släppte vi dem separat då, Become Surrender och The Defiant One. Då blev det ju liksom att vi hade något emellan liksom fram till nästa skiva. Andra skivan har varit klar jävligt länge, så det har liksom timats så att DT-skivan får full uppmärksamhet och att Halo-skivan skivan får full uppmärksamhet så att de inte äter upp varandra liksom. Nej, så det är faktiskt ingenting kvar. Det blev bara så att vi ba ”Nä, då kör vi allting nytt.”. Det var jävligt gött faktiskt. Det blev en mycket starkare skiva. Jag märkte liksom när vi började med andra skivan att ”Ja, nu vet vi vad vi gör. Nu kan vi ju det här. Nu vet vi vad vi vill att skivan ska vara.”, istället för första plattan där man bara ”Testa det. Ja, det känns gött. Kör på det.”. Så nu kändes det mycket mer. Det var en annan självsäkerhet och så där, som gjorde att jag tyckte det lät så jävla mycket bättre och då blev det så här ”Men då fan, då skriver vi mer så blir det en ännu starkare skiva.”.
Förutom att det har släppts tre låtar sedan första plattan så har det ju kommit ett par singlar nu också till nya plattan. Hur mycket arbetas det med att släppa material kontinuerligt så att lågan aldrig släcks?
Ja, det har varit planerat ganska länge. Vi snackade ju igenom det ganska tidigt, liksom hade en strategi och en plan och lite så där. Och sedan försöker vi bara få det att funka, så vi har ju jävligt bra folk som hjälper till och försöker liksom boka och fixa allt det där. Men det blir ju dumt ibland, liksom jag kommer hem från en lång festivalhelg och så är jag hemma två dagar, jamen då är det två videor som ska spelas in. Jag kommer hem efter den här turnén på söndag morgon, på måndag är det social media-dag och jag ska spela in en video på tisdag. Ja, det är tufft.
Niklas skriver ju flest låtar, eller i alla fall grunderna till låtarna. Hur stor påverkan hur du själv på låtarna om du jämför med DT?
Nämen, ingenting egentligen. Och det är det som är så jävla skönt, liksom Niclas går loss. Han vill sitta i studion, tillsammans med producenten, och bara jobba på grejer, och gärna med Jesper där liksom. Och när vi börjar närma oss så skickar han ut någonting och så ba ”Jamen, det här är ju helt grymt.” och så gör jag min grej. Sedan därefter så kommer alla in och förstärker ytterligare då liksom. Och det är det som är så skönt, för att alla litar ju på varandra fullt ut. Jag vet ju att Daniel kommer att spela helt jävla grymt och att han kommer hitta på något skithäftigt. Peter kommer lira fantastiskt. Det kommer låta rå-coolt. Han kommer ha någon ny idé för någon rytm här och var, och han kommer liksom bidra med sina melodier. Och Niklas och Jesper såklart också. Och jag för göra vad fan jag vill. (Skrattar) Det är väldigt skönt. För det kommer ju liksom av 35 års erfarenhet då, så då kan man göra så. Medan i DT, där går vi ju igenom varenda liten grej. Vi spenderar månader och år liksom med varje skiva och ser till att varenda liten stavelse, varenda ton och allting ska vara exakt rätt.
Eftersom då Niklas skriver det mesta, är det han som lägger typ 90 procent av gitarrerna på skivorna också?
Nej, det gör han inte. Jesper är ju med. Jag vet inte riktigt hur de delar upp det. Jag har inte alltid tid att vara i studion. Nej, Jesper spelar ju. Alltså, han har ju en sådan jävla skön stil och hans ton och så är ju viktig.
Är Patrik Jensen redo att hoppa in som turnégitarrist igen om Jesper inte ska vara med live?
Ja, ja. Det är ju alltid det. Och Jesper vet ju att turnera inte kommer bli av så mycket, så Jensen är ju alltid med liksom och det är ju fantastiskt.
Är det Jensens första prio nu att turnera med The Halo Effect, om det skulle krocka?
Nä, det tror jag inte. Haunted kommer ju alltid före, men nu har vi ju planerat hela 2025 och så där. Men Haunted spelar precis in en skiva. Det är ju superspännande.
Ja, ni drar på en Europasväng i januari och februari och så har jag sett att det har bokats in lite festivalgig i sommar, så nöjer ni er med det för 2025?
Ja, det är ju redan fullbokat. Vi har snackat om att kanske göra någon turné i november eller december, men jag tror inte det blir av. Och det är fullt ös med DT också, så det blir svårt. Men det kommer bli mer såklart. Alla är ju jävligt peppade, skivan är jättebra och vi är jättenöjda, så det kommer ju bli mer, men vi ska försöka hitta rätt balans helt enkelt så att det inte blir för mycket.
Och så har ni ett litet lyxproblem nu. På förra turnéerna kunde ni spela i stort sett alla låtar från skivan. Nu har ni ungefär 25 utgivna låtar istället att välja på. Har ni börjat prata om vad ni ska spela?
Nej, vi har inte gjort det än. Men det är ju lätt jämfört med DT, så det ska nog gå bra tror jag.
Jag har säkert frågat det här vid förra skivsläppet, men om The Halo Effect nu börjar ta ännu bättre fart, kan det ha någon påverkan på DT?
Det får det inte ha. Alltså, det går ju bra redan. Det funkar ju jättebra och så där, men vi sa tidigt att vi ändå inte kommer göra så mycket. Alla är ganska upptagna. Jag är ju mest upptagen såklart, men Daniel, Peter och Niklas vill ju inte turnera för mycket liksom. Det är inte ute och spela jämt. Det är inte liksom köra två månader i USA. Vi behöver inte nöta. Alla har ju redan gjort det där så många gånger liksom. Och för DT funkar det så bra och vi gillar ju att göra det. Vi gillar att köra många och långa turnéer. Men visst, det blir ju lite tävling ibland. Ibland blir det mycket, för mig framför allt då, och jag är ju okej. Det får ju inte påverka något band, helst. Om det är jobbigt för mig, det är okej, men det får inte vara jobbigt för någon annan. Nej, att få ihop scheman och resegrejer och så där är ju en mardröm, men jag har många goda vänner som fixar det där.
Ibland kan man prata om överexponering. Alltså, du är ju överallt. Du spelar överallt, du släpper tre skivor på ett halvår nu och sedan är du med i Grand Cadaver också. Så, har du pratat med någon om just ordet överexponering?
Jomen, det är ju klart, men därför så försöker vi liksom sprida ut det lite så att det inte är bara jag som gör alla intervjuer till exempel, och musiken får leva själv och så där, så det inte blir så tydligt. Nä, så jag tycker det funkar bra. Det som är bra är att det ena påverkar det andra, så DT-fansen kommer till Halo-gig, och de som kanske hade glömt av DT eller In Flames eller någonting och som gillar Halo kommer och ser oss med DT. Så det blir en positiv effekt istället för en överexponering.
Angående att fans till DT och In Flames dras till The Halo Effect, tänker man på det, att man gärna vill bredda sig ut mot de banden?
Nä, det har inte varit tanken. Vi gör det här för att det är kul först och främst. Jag kan se det som en positiv bieffekt liksom, som kanske har märkts på den här turnén med DT egentligen, att folk kommer och följer oavsett vad det är liksom. Jamen, en del som ba ”Fan, jag såg DT i somras för första gången.” och jag bara ”Va? Hur är det möjligt? Men okej.”. (Skrattar)
Första skivan är jag väldigt väl inlyssnad på. Inte så mycket på andra, om man säger så. Men om man nu säger att man har två relativt lika skivor i början, så fungerar det ju bra, men inför en tredje skiva står man inför ett vägskäl då hur man ska ta soundet vidare?
Det är ju klassiskt. Alltså, det är ju den där klassiskt svåra tredje skivan. Men jag är inte så orolig för det än. Jag har inte ens börjat tänka på det, för det känns som att det är långt in i framtiden. Men jag kan tänka mig att Niklas har tänkt på det och att han har en plan. Så att det ska bli intressant.
Om du vågar sia lite, fem år framåt. Var ser du det här bandet då?
Jag vet faktiskt inte. Och det är det vi har sagt hela tiden, att vi gör det här, först och främst, för att vi är gamla kompisar och vi gillar att hänga och vi gillar att göra musik. Och det måste vara roligt liksom, så blir det för mycket business och för mycket bara mata på och det inte blir roligt längre, då fortsätter vi inte. Men om det känns gött och vi gör det helt rätt och vi gör det på våra villkor, då är det ju bara att köra på. Det är ju inget konstigt liksom. Jag är ju lite sådan, att har jag satt igång någonting, då fortsätter man liksom och kör det så mycket fullt ut det bara går. Nä, det är bara att hitta en bra balans.
Som ni typ sagt förut, första skivan spelades bara in och ni var fem grabbar som var överens om vad ni skulle göra. Var ni lika överens hela tiden nu om vad ni skulle göra?
Ja-ää, vi kanske tänkte till lite extra. Vi gick lite fram och tillbaka med vilka låtar och hur det skulle kännas och så där. Men det är klart, vi gjorde ju liksom demo först på tre låtar på första skivan och då var det bara ”Ja, det här är gött.” och så gjorde vi lite till och så lite till och så lite till och till slut så bara ”Men nu har vi fan en platta här.”. Så visst, jag kände lite när jag satt och skrev texter att det fanns lite mer press. Det fanns ju ingen press på första skivan. Nu fanns det lite mer, men samtidigt så känns det så bra. Det är så givet för det mesta, i alla för mig. Jag hör låten och så vet jag precis vad jag vill göra och så kan man bara gå på sin magkänsla och lite på instinkt och erfarenhet.
Av Tobbe – Publicerad 2:a januari 2025