Tom S. Englund pratar om nya Evergrey-albumet Theories Of Emptiness och Jonas Ekdahls avhopp från bandet.

Häromdagen, Jonas Ekdahl, han slutade, helt plötsligt. Berätta om det här.

Nämen för oss var det inte så plötsligt. Vissa av oss visste om det för väldigt länge sedan, skulle jag säga. Och samtidigt var vi i en kreativ process just då, så det var liksom inte läge att dyka in i det då, utan då hade vi en skiva vi skulle göra, och då får man göra det. Jag är väldigt pragmatisk. Jag blir väldigt funktionell, alltså ”Det här är det vi ska göra, och så får vi prata om det här sedan.”. Men det var inte så mycket att prata om, för att han sa ”Det känns som att jag bara åker ifrån saker. Aldrig till någonting.” och då är det ju färdigdiskuterat. Det är liksom ingenting att diskutera. Man kan inte få någon att vilja göra någonting om de inte vill det själva. Den positiva grejen med det här är ju att han kommer vara kvar som medproducent och låtskrivare, så länge han och vi vill det såklart. Det är inte säkert att det blir så när vi väl kommer dit, men just nu så känns det som att det hade varit en helt fantastisk utveckling av det här, att hamna där sedan och att han kan ha på sig en producenthatt mer än någonting annat och att också känna bandet mer än någon annan. Och sedan är vi nu i ett släpp av en skiva, som också är otroligt väl mottagen hittills. Jag tror bara jag har sett ”Månadens album” hittills. Men det kanske bara är för att det är bara det de visar mig. (Skratt) Nej, men alltså, allt som jag har läst av alla som har hört den, är att de är mäkta imponerade. Jag är jävligt stolt över den här skivan. Det är väldigt sällan jag kan säga, så här tätt inpå ett skivsläpp, jag har aldrig gjort det, att jag tror att det här är den bästa skivan vi har gjort. Det har jag aldrig sagt tidigare. Det har jag kunnat säga kanske ett år efter eller någonting. Men det här känns som att det startar så, och det är ovant och ”Hur fan ska det sluta?”, tänker jag.

Beslutade ni nu att ni gick ut med det här bara några veckor innan skivan ska komma eftersom ni faktiskt har en turné direkt efter att skivan släpps och så att det inte bara sitter en ny trummis där helt plötsligt? Är det anledningen till att ni gjorde det just nu, för normalt sett hade man ju gjort det efter skivan var släppt?

Ja, för att vi ska till Sydamerika givetvis, men också för att det fanns ett schysst sätt med ett fint och värdigt avslut i videon Say liksom. Det var min idé faktiskt. Folk kunde spekulera lite i det, och så fick det landa lite i folk. Alltså, jämförelsevis så kommer folk ”Ja, han har slutat.” och så får man oftast ingen förklaring. Kiko (Loureiro) slutade i Megadeth och så där, liksom ”Varför?” och så får man läsa i avkrokarna att det är på grund av det här, det här och det här. Vi är 100 % transparenta. Och det var vi när de slutade förra gången också ju. Det är inte alla som har slutat i ett band två gånger. (Skratt) Jag tror Ace Frehley möjligtvis har slutat flera gånger. Så det är inget bråk eller någonting, men nu så behövde vi givetvis komma ut med det, för annars hade vi ju liksom börjat blåsa folk på en del av upplevelsen, om de inte har chans att välja heller. Men nu verkar det som att det har landat väldigt väl hos folk, även om folk, som vi, tycker att det är tråkigt. Men det är inte mer än så heller. Det är tråkigt, och sedan är det färdigt liksom.

Känns det mer permanent den här gången, att nu finns det ingen återvändo?

Vi reflekterade inte över det då heller. Då var det ju faktiskt mer ett beslut av mig, eller av bandet, att det är bättre att de slutar om de är missnöjda med hur det är. Medan nu är det hans beslut.

När kommer ni meddela er nya trumslagare då? (Intervjun gjordes 16:e maj.)

Ja, vi får se. Vi får nog släppa någon grej snart och fråga folk vem de tror eller hoppas att det är. Men det handlar ju om showbiz där liksom. Vi behöver ju prata om saker så mycket som vi kan, medan vi kan, medan det finns något att prata om. Det är lite roligt, folk tycker det är kul, och för oss har det ju givetvis varit klart väldigt länge.

Men jag vill ju veta nu, för jag kommer ju publicera det här intervjun ungefär en vecka innan plattan släpps och då får jag ju kanske inte med vem som är er nya trummis då, om inte du tjallar nu. (Nye trummisen Simen Sandnes presenterades 21:a maj.)

Nä, och det kan jag inte heller, för jag vet inte hur skivbolaget vill släppa det. Jag vet att det inte är någon som kommer att bli besviken rent spelmässigt. Det finns inte en möjlighet till det. Men att vi skulle säga att vi har en permanent trummis med en gång, som vi aldrig har varit på en turné med, blir liksom lite infantilt. Så att vi kommer att spela det här året med honom. Vi har 92 gig kvar att göra i år, så vi har att göra, och efter det så bör vi veta om han är rätt person eller inte.

Ja, du har ju i alla fall sagt att det är en man nu.

Ja, det är ju i och för sig sant. Vi fick ett par tjejer som anmälde sig. Hade det inte varit precis mitt i ett skivsläpp så hade vi kanske mer gått den vanliga vändan av att låta folk skicka in. Det gjorde vi nu också, men det är ingen som har fattat det. Jag har gjort det via någon annan. Det kan jag berätta om senare. Så jag har bett någon annan kolla efter en trummis och när jag bad den personen kolla efter trummis så fick han massa förslag. Han beskrev att han hade ett band med våra kriterier typ. Intressant, va? Man får inte vara dum i huvudet. Då blir man trummis. (Skratt)

Nej, nu hoppar vi till själva plattan. Så, nu sitter vi här igen, med en ny Evergrey-platta snart ute. Anser du att den här plattan är i linje med det ni gjort på senaste?

Alltså, det vet jag inte. Det tror jag inte. Vi har ändrat jävla mycket grejer till den här plattan. Vi har bytt mix-kille, så det var ett stort steg för oss att lämna Jacob Hansen som har gjort de sista fem skivorna. För att vi har jobbat med honom väldigt länge. Det var han också som fick oss att hitta vårt sound på något sätt och det lyfte oss väldigt mycket. Och det här beslutet handlade mest om att när jag tycker att det börjar bli lite för mycket tillbakalutat och bekvämt, när alla liksom vet vad som förväntas av varenda person i ett sammanhang, då behöver jag dra därifrån. Det blir för tillbakalutat, och inte tillbakalutat på ett bra sätt, utan det blir för bekvämt liksom. När Nolly (Adam Getgood) kommer in, då blir man ju så här ”Okej. Nu ska vi bevisa för honom att vi är bra, och att vi är på tårna, så det blir något som han kommer bli stolt över att få sätta sitt namn på.”. Och det försvinner, du vet, som ett förhållande liksom, när man börjar ta varandra för givet och så där. Det är en farlig situation att vara i i ett kreativt yrke. Så det är nog inte i linje med vad vi gjort innan, förutom att det är Evergrey-musik såklart. Men jag tror inte vi har gjort två plattor i rad som… Ja, de som kanske inte har lyssnat ordentligt kanske tycker att ”Ja, det låter samma hela tiden.”. Men de som har lyssnat fattar att vi alltid gör någonting som är annorlunda. Har med någon gäst, byter mixare, och inspelningsställe bytte vi till exempel också. Vi spelade in själva, med Nolly då, så inte själva. (Skratt) Jo, vi spelade in själva, men han kom dit och satte ljud tillsammans med oss. Så det är många kriterier i det där. Plus att givetvis Johan då har skrivit 70 % av grundmaterialet. Det höll jag på att glömma. Han spelar ju bara bas. (Skratt) Så det var också en jävla skillnad i ingångsperspektiv. Sedan har jag och Jonas tagit Johans idéer och omformat till Evergrey-musik och sedan har de andra killarna kommit in och liksom tyckt till om vår omformning. Så det har varit växelvis fram och tillbaka. Som vanligt egentligen, men med en helt annan utgångspunkt. Det var jävligt skönt. Det kändes fritt på något sätt. Johan är för begåvad för sitt eget bästa egentligen. Han förstår inte det själv, och det kanske också är bra. Plus att han skriver allt i ett jävla doom-tempo, så vi får alltid ta alla hans grejer och höja. En låt höjde vi dubbelt så snabbt. Jag tror det var Say, alltså refrängpianot, för det lät som om Messiah Marcolin från Candlemass skulle komma in. Alltså, typ så kändes det. Så det har varit ett jävligt skönt sätt att arbeta. Jag är nästan för att vem som helst skulle komma in och leverera grejer som vi gör till Evergrey-er. Det var roligt, va? Det hade varit coolt faktiskt.

Du sa till mig i augusti att den här skivan skulle släppas nu i juni. Ni höll tiden. Behövde ni stressa mer än vanligt?

Nej, mycket mindre. Jag har varit i Thailand i tre och en halv månad. (Skratt) Så jag har inte gjort ett skit på slutet. Så vi var färdiga första december tror jag. Sedan mixen, då behöver jag inte vara där. Det sköter han ju i England ändå. Så då kändes det som att ”Äh, va fan, det är bättre att han får sitta i lugn och ro, så kan jag sippa Margaritas och så kan han ringa när han och färdig, och sedan så kommer jag med mina cyniska kommentarer då.”. Nämen, det är klart, det var lite fram och tillbaka. Jag menar, Nolly är ju chef, och Jacob Hansen är kanon, och det låter alltid en miljon dollar liksom. Men det tar alltid fem, sex gånger att komma dit oavsett vem det är du jobbar med. Jag tror att det skulle vara samma om du jobbar med Zakk Cervini, eller vem fan det än är. Det skulle ändå vara så att det är vi som åker runt och turnerar på det här och det är vi som vet hur det ska låta. Den ljudbilden vi har, rent grafiskt i huvudet, om det låter vettigt… Alltså, man har ju en bild av hur saker ska låta. Och när man säger bild så har man ju inte det, utan man har ju liksom ett ljudavtryck i huvudet som man tänker ska möta ens förväntningar. Och det här lät annorlunda när det kom tillbaka, och det låter fortfarande annorlunda, men det låter annorlunda på ett jävligt fräscht och bra sätt. Folk var ju givetvis livrädda att det skulle låta som Periphery eller Architects, de här banden som Nolly jobbar med, eller är med i själv, men ”Nu är ni väl löjliga ändå. Skulle vi helt plötsligt börja låta som dem?”. Det är som att säga att Europe skulle börja spela, du vet, jazz liksom, eller att Run DMC kör sådan där polka dot.

Det här är fjortonde plattan. Finns det några eldprov du behöver gå igenom numera, eller hur mycket kan du plocka på rutin?

Ingenting på rutin. Och där har du anledningen. När det blir rutin då drar vi. Då får vi göra något annat. Jag tror att det som jag bidrar med till produktionsprodukten, så att säga, är att jag har en näsa för hur jag tycker att det ska låta. Alltså, jag har väl ett producentöra, tror jag, som är bra och som jag har liksom förfinat hela livet. Jag har varit väldigt intresserad av just den här låtsnickeriproduktionsbiten, kan man säga. Nu vet jag när det inte är bra nog. Eller det har jag alltid vetat med Evergrey. Då har det aldrig kommit igenom och det har säkert varit tufft för många som har varit med i Evergrey att inte få med sina grejer. Det har inte spelat någon roll rent ekonomiskt, för vi delar allihop ändå. Och då blir det enklare att säga nej till någon. Det handlar liksom inte om vems grej det är, utan det handlar om att det inte är bra nog. Sedan är vissa mer produktiva än andra. Johan har väl släppt tre plattor i år, tror jag, och jag har släppt sju plattor på sex år. Så det är klart, man är olika.

Generellt, i %, hur mycket av en låt gör du?

Det beror på hur man räknar. Om man räknar som Stim, så räknar ju Stim sång och melodi som 50 %, så då har jag 50 %. Och sedan gör jag minst… Men det beror på, Ghost Of My Hero är Johans kreation hela vägen, förutom sång och melodi då, så då gör vi 50/50 på den. Men det är svårt att värdera, tycker jag, för ibland kan det vara att Henke kommer in och så säger han bara ”Har du tänkt på att det här är så här?” och så är det ett ackordsbyte från en oktav till en annan som räddar eller lyfter en grej till någonting. Och då har man bidragit med det man ska bidra med i den låten och då tycker jag att man har skrivit 20 % av låten. Så att det där är svårt att svara på. Men om man skulle ta det rent tekniskt, så är det väl generellt sätt så att jag skriver text och melodi, och då är det 50 %, och sedan har Johan skrivit 70 % av starten till alla låtar, men sedan har ju jag och Jonas gjort resten av låtarna då. Så jag vet inte, men mycket. Men mycket är ju jag och Jonas liksom, och sedan kommer de andra in med ovärderliga synpunkter. Väldigt mycket från Rikard också. Johan, på något sätt, skriver och sedan ”Så, bra. Nu kan ni göra vad ni vill av det här. Nu är jag färdig med det.” och det känns som att han vill ha en objektiv överraskningsupplevelse med att han får höra det färdiga resultatet, och så kommer han ner och så spelar han in basen på det som liksom är klart. Nej, men mycket. Framförallt tankemässigt så gör jag nog… Om 100 % är 24 timmar så tänker jag nog 100 % på en låt hela tiden från att den börjar födas i mitt inre till att den är färdig.

Hur skulle ett band fungera utan en ledare, som du till exempel?

Jag tror att det hade funkat dåligt. Det är väldigt mycket människor som har väldigt mycket idéer genom hela livet. Det behövs någon som tar idéerna och får ner dem på pränt på något sätt, eller förverkligar dem på något sätt. Och det är jag bra på, men jag behöver också någon. Ibland skulle jag önska att jag bara hade en hjälpreda som bara satt och rattade och gjorde det jag sa. Ibland har det varit mycket så för Jonas, att jag måste få utlopp för hela min idé först innan han ens kommer in med en grej. Men sedan så kommer han också med massa ovärderliga saker, som sin trumkunskap. Så jag vill inte sitta här och säga att det är jag som har gjort den här plattan. Tvärtom. Jag skulle säga att merparten är gjort av mig, eller den är skriven av mig, Johan och Jonas, men med ovärderliga infallsvinklar från både Rikard och Henke. Man kan säga att Rikard är grund för låten Our Way Through Silence. Där har vi baserat nästan allt på hans pianolir. Men det är en gemensam process. Så är det.

Albumtiteln. Vad symboliserar den? Eller vad betyder den?

Efter att jag hade skrivit fem, sex låtar rent textmässigt så analyserade jag liksom typ ”Vad är det jag skriver i dem egentligen?” och då bottnade allt någonstans i en känsla av tomhet och att det är det man eftersöker på något sätt, att fylla det där tomrummet genom livet med vad det än må vara. Det kan finnas en tomhetskänsla efter att ha förlorat en pappa till cancer, eller en livspartner, eller vad som helst. Eller bara känna att du inte har hittat din plats i livet. Det lämnar också ett tomrum liksom. Eller tvärtom, något positivt då, att om man mår som jag gör idag, så saknar jag ingenting, men det är ju också ett tomrum. Men det är ett bra tomrum, som ger sinnesfrid liksom. Det ger ett lugn liksom. Men det är också en tomhet, men som är schysst, som är stimulerande, som är balanserad, som gör att jag mår bra.

Har det tidigare varit så, att när du inte har haft någonting att göra, då har du skapat dig saker att göra, i mängder istället?

Det är fortfarande så.

Som att om man inte har något att göra, då bygger man ett berg som knappt går att bestiga, eller?

Liksom ”Men idag ska jag bara ta det lugnt.”. Ja, det funkar i 32 minuter, sedan bara (trummar på knäna). Då har jag börjat en sådan här jävla trumpetkurs och sedan har jag börjat lära mig spanska på kassett eller något.

Raskt till omslaget då. Jag tycker att det är annorlunda för att vara ett Evergrey-omslag.

Det kan man väl lugnt påstå. Jag satt och bläddrade igenom Spotify och så bara så här ”Vad är det för omslag?”. Ingenting ser man, noll, innan du har gått in och klickat på den och får upp en stor bild. Ta någon jävla playlist på Spotify liksom och så scrollar du igenom, du ser ju inte vad någonting är. Det där ser du. (Pekar på CD-omslaget som ligger på bordet mellan oss.) Det var min idé. Du behöver göra någonting som är grafiskt enkelt. Och jag menar enkelt, inte simpelt, för det är inte simpelt att få det att se enkelt ut. Sedan så är det en konstellation inne i huvudet där på gubben, som är den kinesiska konstellationen för tomhet. Det är en blandning av Hästen och något annat. Hästen och Vattumannen eller någonting. Jag vet inte, men det fick de till tomhet på något sätt. Jag tycker det är skitcoolt. Jag tycker ju liksom (The) Dark Side Of The Moon (av Pink Floyd) är ett av världens bästa omslag såklart. Skivbolaget flippade ju ur när de såg det här, ”Nej, det ser inte klart ut.”, men ”Ledsen. Det är vad det är.”. Det är väldigt sällan folk pratar om våra omslag, men det blev en jävla diskussion om det här omslaget. Jag tycker det är skitsnyggt. Rent grafiskt sett så är det jävligt snyggt, tycker jag. Han som jag jobbade med här (Mattias Norén), han gjorde bland annat omslaget till In Search Of Truth och Monday Morning Apocalypse. De plattorna liksom, så det är ju inte så att han inte har jobbat med oss. Men det sa vi ju inte innan, utan då la vi bara ut det här och så blev det ramaskri liksom. Nej, jag skulle säga 30 % hatade det, medan 70 % tyckte det var grymt. Men 30 % som inte gillar något låter mer än 70 %. Men det är okej. Det var hela mitt syfte på något sätt, att ”Prata om det här då.”. Och sedan bara ”Ja, vad fan betyder det då?” och ”Ja, nu är vi nere på en diskussionsnivå ändå.”. Och ”Jävla idioter! Ni kommer låta som Periphery nu när det är Adam som proddar också. Det ser man ju. Det ser ut som ett jävla djent-omslag!”. Men det är roligt. Det är roligt att folk är engagerade. Det är ju för att det betyder någonting för människor, och det bottnar jag i hela tiden, istället för att jag ska gå igång och tycka att folk är hjärndöda. Vilket de tycker ofta, men liksom, det kan man väl tycka för sig själv.

När du då skriver dina texter, hur tror du att de kan nå ut till er publik och era lyssnare?

Det skiter jag i. Ja, det gör jag verkligen. Och ibland har jag skitit i det så mycket, kanske framförallt inte på denna skivan, men då har jag ju skrivit texterna om mig själv på ett hänsynslöst sätt. För om jag ska skriva någonting så måste jag skriva om saker som kommer från hjärtat liksom. Och det gör jag på den här också, men det är vissa låtar på tidigare skivor som har varit för personliga nästan, för att de har också drabbat mina syskon och så där, och då blir det ju en egogrej att skriva utan att ha kollat med folk att det är okej. Men det har jag liksom fattat i efterhand på något sätt. De här låtarna handlar mycket om här och nu ju. Eller det gör det alltid på något sätt. Eller i alla fall det som jag här och nu debatterar i mitt huvud.

Jag måste passa på att fråga lite om hur läget är i Silent Skies just nu.

Alltså, vi gör så jävla mycket andra grejer, jag och Vikram (Shankar), så det är lite rörigt för mig. Ja, vad fan gör vi med Silent Skies egentligen? (Skratt) Vi skriver musik. Det gör vi. Vi har varit i USA och träffat lite folk på någon film och gaming-mässa. Och det jobbar vi ju med ändå. Vi gör ju musik, och det har inte med Silent Skies att göra, utan det är Silent Skies Productions, och nu gör vi Jurassic Park bland annat. Jamen, mycket musik till datorspel. Och sedan försöker vi komma på om vi med Silent Skies ska börja släppa låtar bara istället, för att Silent Skies är ju så nytt, så vi tänker att om man släpper åtta låtar på ett år och sedan släpper man fyra låtar till och så har man 12 låtar på en platta. Då har man liksom ändå ett medium som folk kan köpa om man vill ha det, om man gillar att lyssna på musik på vinyl till exempel. Så vi håller på och omformar någon plan kring hur vi ska göra det och så känns det lite spännande att bara ”Nej, nu är vi ett singelband.”. Alltså, du vet, vi släpper bara låtar. Jag tror att det är ett band som skulle kunna funka så. Vi kan bygga liksom en värld kring den låten och sedan gå vidare till nästa.

Kan du jobba parallellt med Evergrey och Silent Skies, eller får Evergrey stå tillbaka lite när du är inne i Silent Skies-prylar?

Jag schemalägger ju min tid liksom, så att det ska passa. Nu är det ju väldigt lite Silent Skies då, medan vi gör väldigt mycket datorspelsmusik då. Vi har någon deadline här på något spel som jag suttit och hållit på med denna veckan, där det är väldigt mycket metal-gitarrer. Men absolut, allt får stå tillbaka för det som är i fokus just där och då, men inte på det sättet att det blir lidande eller att jag inte hinner med. Lite har jag lyckats liksom portionera ut min tid på det viset så att allt får den tiden det ska. Men det är klart, nu ska vi iväg och göra 92 gig och då behöver jag ju ha arbetat av den tiden som jag ska göra med Silent Skies fram till att vi åker. Eller hitta något sätt att jobba på turné då, vilket jag tycker är svårt.

Så hur gör du med Redemption nu då? Du sjöng ju på en platta som släpptes förra året.

Ja, vad gör vi där? Jamen, det är samma där. Vi byter skivbolag, tror jag. Där är jag ju inte affärsdrivande liksom, utan där är jag sångare. Jag skulle tro att vi börjar spela in en skiva nästa år någon gång. Det är min plan. Det är lite upp till Nick (Van Dyk) och Vik. Det är de som gör musiken och då rättar jag in mig i det ledet.

Vad kan Redemption ge dig? Du har ju ändå de andra tre grejerna att göra, dataspel, Evergrey och Silent Skies.

Men det är ju det att jag bara får vara sångare och inte sjunger mina egna idéer, utan sjunger någon annans sångmelodier. Sedan har jag ett annat band som heter Dovorian också och det gör vi en platta med nu. Och sedan gör jag gästsång för folk och så, och det tar ju ett par dagar att göra det, liksom för varje låt man är med på. Så det plockar på liksom. Det är bara kul att folk vill att man ska vara med. Fan, man är inte ung för alltid, men tack och lov så verkar det som att jag blir bättre och bättre på att sjunga i alla fall. Och sedan är det så, att varje släpp som jag släpper är ju mitt skyltfönster för att visa det jag gör och det vi gör. Alla hjälper ju varandra också. Alltså, Evergrey blöder ju in i Silent Skies, Silent Skies blöder in i Evergrey, båda blöder in i Redemption på något sätt också och också tillbaka, och sedan skulle jag säga att gaming-grejen blöder så in i helvete in i allting, för där är vi ju tillsagda vad det är vi ska skapa liksom, ”Det ska låta så här.” och så gör vi det.

Alla måste ju tjäna sitt uppehälle. Måste du styra din tid lite till att du får lägga mer kraft på vissa saker just för att tjäna ihop till uppehället?

Nej, nu behöver jag inte tänka på det längre, tack och lov. Sedan betyder inte det att jag kan lägga mig på sofflocket och det rullar in kulor resten av livet. Det gör det ju inte. Nej, och jag tänker jävligt sällan på pengar. Alltså, det är en sådan där magisk tanke jag har, att så länge jag bara tänker att pengar ska finnas så finns det pengar. (Skratt) Och det har funkat nu i sju, åtta år, så att jag tänker fortsätta med det, tänkte jag, som ”Va fan, här finns det pengar.”. Men fan, jag ska ju betala som alla andra. Jag har ju hus och barn och så.

Av Tobbe – Publicerad 3:e juni 2024