December 2024
Guitarist/vocalist Pablo van de Poel, drummer/vocalist Luka van de Poel, and organ player Robin Piso of Dutch southern rock unit DeWolff were talking about their brand-new album Muscle Shoals as the group recently visited Stockholm, Sweden.
Tell me a little bit about the new record.
Luka: We recorded it in legendary studios in the north of Alabama, United States. FAME Studios and Muscle Shoals Sound. Many, many records that we’ve been listening to since we were 12, 13 years old have been recorded there. So it was an absolute dream to be able to go there and record our own songs, which we started writing early this year, and in May we traveled there.
Pablo: It’s been a dream for a long time. I went there in 2019 to do, like, the Tourist tour, and that’s when I realized that it’s actually still possible to record there. Only then Covid happened, so we didn’t do it. But yeah, it’s been a dream for a long time. And the universe kind of like got together on a bunch of things. We were originally going to record this new album with Chris Robinson producing, but then those plans fell through, and then we had to go for, like, a plan B, which was very easily decided, like, “Okay, let’s go to Muscle Shoals then.”. We originally only planned to go to Muscle Shoals Sound. We sent them an e-mail and they were like, “Yeah, you can record here.”. But we were also really looking forward to working with a producer again, but we didn’t know who, and then we met Dylan LeBlanc in Cologne one night. He’s a hero of ours. A musical hero, and a friend now. And he said, “Well, you should definitely go there, but you should also go to FAME, and then you should ask Ben Tanner to produce it.”, and we were like, “Oh, of course.”. We all of sudden remembered Ben Tanner and the work he did, and that’s when we got in touch with him.
But nowadays, like, crossing the Atlantic, going to the States, recording a record, is pretty unusual for bands. It costs more money, and a lot of bands have home studios, and stuff like that. So why didn’t you just do it at home, and recorded it cheaper?
Pablo: ‘Cause we love spending money. (Laughs)
Robin: We actually took it a step further. When we went to the Muscle Shoals Sound Studio, we thought that the mixing desk that is there now is a really good one, but it wasn’t, like, really close to what was there back in the old days as the mixing console. So we actually rented one to put there, that was like the one that they used to have.
Luka: It felt a bit safe to do it at our own studio, because we recorded many records at our own place. And for Love, Death & In Between, which is the previous record, we traveled to Brittany in France to record at a really cool studio called Kerwax. Yeah, we really liked that experience, to be in a different studio with new, like, energy. So we were like, “Let’s do something like that again.”, but then in a legendary recording studio.
Pablo: We just like adventure. We’ve been together for such a long time. It’s easy to fall into the trap of repeating the same process over and over again, and then we just kind of, yeah, refrained from that.
Robin: We wrote a couple of demos before we had the idea to go to Muscle Shoals. They didn’t really have a direction, but once we had this idea the songs just kept coming, and it had a certain direction because of a certain inspiration.
Musically, in what way would you say that this record is like a self standing one in your catalog? ‘Cause there’ve been 10 studio records now.
Pablo: I think the idea for this record was to go back to the original setting again. Because the previous record (Love, Death & In Between), we recorded with a lot of musicians. Sometimes there were, like, 11 musicians playing on one song. We just wanted to do it all live. And that was a reaction to the record before (Wolffpack), and that was a record that we made for a large part in quarantine. Very isolated. And that was a reaction to Covid. But the record before that one (Tascam Tapes) was one that we made in a van on a little portable cassette recorder. So all of these albums are reactions to the previous album, and I think this one was a reaction to the previous album as well. But also, it came from a strong urge to finally make a record with the three of us in one room again, and, yeah, go back to the original DeWolff, but at the same time, incorporating all of those influences that we’ve had over the past, like, 10 years, and also the experience that we’ve gained in the past. This is my favorite DeWolff album, because it’s got some great songs on it, whereas with the previous records, I don’t know, we were sometimes searching for something, and now I think we’ve found it.
And in what way may a producer today change the sound, or enhance the sound, on a DeWolff record?
Robin: I think he’ll make it less complicated. Sometimes we can think too much about a certain part of the song, and then Ben Tanner would go, like, sarcastically, “Yeah, it really matters, that one note in an eight-minute song. It really matters.”. Like, we would have discussions about, yeah, stuff that actually doesn’t matter. He knew a lot of history about the music that was recorded there, so in between takes he would just, you know, tell stories, and that would make us try to create that vibe of musicians in the room as well. And knowing that a band, that recorded all those albums that were recorded there, had been playing together for a lot of years also, and had that kind of tightness, made me wanna, you know, feel that tightness again with, you know, the three of us.
So he was more a guide than someone who was, like, involved in the songwriting?
Luka: Yeah, you have so many different kinds of producers. You know, some guys, they really change the structure of the songs, but Ben Tanner wasn’t really like that. He was very much into sound, you know. Just to make it sound as best as it could be, and I think he did an amazing job, because I think it’s our best sounding record. It sounds so warm, and it has so much depth. And sometimes he would interfere, and say, “Well, let’s just keep it simple. Do this, do that.”. But he wasn’t the guy that would totally change the sound of us.
Robin: Yeah, he was a recording engineer as well, so he placed all the mics, and he made the sounds with the gear. And he was also the guy that said, “I know someone that we can rent a universal audio mixing console from. Would you be interested?”, and, you know, like, “Fuck yeah. It would be awesome.”.
Pablo: And he also knew all the musicians, so when we needed, like, a flute player, or a saxophone player, or string players, he would know the guys.
Robin: And he used to work at FAME Studios.
Pablo: Yeah, he used to work with Rick Hall. That was so cool.
And recording in those places, did that inspire your lyrics in a different way on this record, or were they already pretty much done when you came there?
Pablo: I mean, we didn’t finish everything before we went there, so some stuff was still open, also musically, because, you know, we wanted to let the inspiration in that moment seep through what we were doing. Lyrically, yeah, for sure. There were some lyrics that were still open until the moment that we were about to record them, and then it was really nice to be with Ben. Like, a native speaker. And also the assistant engineer. You know, as kind of like a reference. We’d be like, “Hey, is this something you can say in English?”, and they’d be like, “Huh, that’s kind of weird.”, or they would say, like, “I’ve never heard it before, but it sounds good to me.”. So yeah, that really helps.
When you start working on a new record, what is most difficult to the three of you, as you’re deciding what you wanna do, and in which way you wanna go with your music?
Pablo: The songs come very naturally. That’s never the hard part. I love writing lyrics, and I also find it very important, and I’m also very inspired by literature, but I always find that making music, like creating new songs, is easier than sitting down and writing lyrics. In the beginning, it kind of feels like a hassle sometimes. It’s like, “Okay, we could go on, and have another jam, and write another song, but we have to sit down and write these lyrics.”. Then we sit down, and it’s always a lot of fun, and super inspiring, but it sometimes feels like something that we have to do. It’s always super satisfying too when you finish a lyric, and then when you finally lay it, like, over the music, it’s like, “Oh, my God. It’s a song now.”. It’s kind of a magical feeling.
Robin: I also find it hard to decide if something’s good. So we record a demo, and then we listen to it at home, and maybe let our girlfriends hear it, or some close friends, and then, you know, try to decide if it’s good enough to record for the album. And even after we recorded it at the studio, it’s also hard to know if the song is good enough, you know.
Pablo: Yeah, it’s weird. And the feeling also changes, because sometimes you’re like, “Oh, this is fucking cool.”, and then later, “Ah, that’s a shitty song.”. (Laughs) So that’s weird. So the only thing you can do, that we learned also to do, is just make stuff, record it, release it, and then not look back too much, because you never know. It’s like a recording of the moment.
Luka: We’re not the kind of band that writes an album, and takes, like, a couple of years to do that, because we really try doing it fast. Because if we take all the days that it took to write this album, it’s like, I don’t know, 20 days to write and finish an album, or something like that. It’s crazy.
Something that amazes me a bit is that you guys in the beginning chose to play music that could have been written, like, 50 years ago. How did you actually go into this kind of music in the first place?
Pablo: Well, music was always a thing at our parents’ home. There was always music playing. But our parents aren’t that old. They’re in their mid-50s, so they grew up in the ‘80s and the ‘90s. Alternative rock was always played. Stuff like Nirvana or Pearl Jam. But that’s how we got into music in the first place. I started playing guitar when I was 9. And when I was 11 or 12, my dad figured, “Okay, people say the best guitar player in the world is Jimi Hendrix, so I will buy Pablo a Jimi Hendrix CD.”. He didn’t even really know it, so he gave me the CD, and then I started listening to it, and I was like, “Oh, this is strange.”. At first, and you know how it goes. Like, when you’re really young, and you just have that one album, so you play it over and over again, and after five times something clicked, and I was like, “Oh, this is cool.”. You know, from that I started listening to Cream and Led Zeppelin, and it really resonated with me, and it always has, and always will resonate with me. I think, in a way, that when you look at the evolution of music, some stuff happened, like, in the 20s and the 30s, and then that evolved into that music being electrified, and then at the end of the 60s, early 70s, I think it got to a high point where there was, like, expression, and creativity, and technology available to do what could be done then. And from that moment on, music, just pop music, went in all these different directions, at a time when Black Sabbath, as well as The Beatles were considered pop music. I think that’s, in a way, the high point of electrified music, and it’s not more than logical that you go back to that era and be like, “This is super inspiring.”. We still have so much to learn from that time. And in a way, it’s a source. A lot of music from now just comes from that music. It’s just a different variant of it.
And playing the style you do, in what way do you see yourselves fit into the Dutch music scene? If you do, that is.
Pablo: Well, we created our own little scene, I think. Or not created it, but I mean, I think we have a large part in instigating it, but we didn’t create the scene. I think when we started out 17 years ago, there wasn’t much happening in the Netherlands musically that we thought was very interesting. So we saw it as kind of our goal to, like, create something interesting in the Dutch musical landscape again. And then I think there’s a lot of people, who are now our friends, and play in different bands, and colleague musicians, and they, like, saw us. They are just, like, a couple of years younger maybe. Like the Dawn Brothers, they saw us on television, like, 16 years ago, and they were like, “Okay, that’s cool.”. In a way, we kind of inspired a lot of people our age, or a little younger, to do their thing.
Luka: And then a couple of years later, we started our own analog studio, and it was like a place where these bands could come to, and Pablo recorded them. Pablo did a lot, and recorded a lot of bands. A lot of young bands from the Netherlands. Yeah, that’s how that scene kind of came together.
Pablo: Yeah, it’s super special. People would contact me, and be like, “Hey, we wanna record at your place.”, and then they would come, and they would start playing, and I’d be like, “Oh, my God. This is amazing.”. And then they would go on tour with us. and we all became friends, and it’s super special.
I looked at a setlist from the other day, and I saw that you play a lot of new songs. What made you come to that decision, to play so many songs from the new album?
Pablo: They’re very playable. (Laughs) Because we recorded with the three of us, and the bass player, in a compact setting. So they’re very easily translated to a live sound.
Luka: And I think it’s also the urge to finally be able to play the new songs live. You know, one and a half years after your record is released, there’s always this point where you’re like, “I’m kind of tired of playing these songs.”. So now there is a strong urge to play new songs. But I’m not always sure how that is for the audience, because the record is just nine days old, and they need time to get to know these songs. But yeah, I think we can play a really cool set with all these new songs. And yeah, we always finish with Rosita, because that’s some kind of live hit. People are always asking for that song.
You guys, you started out as teenagers, and now you guys are over 30, and still kind of young in the music scene, because you can go on for, like, 40 or 50 years more. Tell me a little bit about that journey that you have gone through now when playing over half your life in the same band.
Pablo: It’s crazy, and it’s very unique also. Like, we never encounter other people that have had a similar experience. So that’s sometimes frightening, because you’re like, “Is this normal?”. But at the same time it’s also very liberating and refreshing, because what is normal? You can decide for yourself what you think is normal, and we can kind of like make our own rules. But the journey, it’s been a crazy one. We started out very young indeed, and things went pretty good, at first in the Netherlands pretty quickly, which allowed us to really pursue this career in music that we all have. But we also at the same time kind of just fell into it. I think if you strive really hard for a musical career, like, all your life, and then finally you’re able to do that at 30, for example, you also become a little spastic about it, I think. And that’s what we don’t have. We’re just like, “Oh, fuck it. Let’s try this thing.”, and then people ask us, “Why do you do that?”, and we’re like, “Because it’s fun.”. And then that fun translates into the music and into the performance, and we can give the people something that is actually fun, because we enjoy doing it, and they get to enjoy it too. But it’s always been, like, mainly for ourselves, like, “Why would we go to Muscle Shoals? We have our own studio. We can perfectly record there.”. But we do it because we think that’s a thrilling experience. And then it turns out that, you know, all the interviewers ask about it, so then it even has, like, a PR value. (Laughs) But that was never the first intention.
You guys have been together since the first album, like, 17 years, and still being together, honestly, don’t you guys ever get really fed up with each other?
Pablo: Not really. I mean, we fight a little bit sometimes, but it’s never extreme. We’re, like, three really smart guys, I think, so we also really value very much the thing that we’ve built up in 17 years.
At this point, do you guys think you become better players, better at your instruments, or have you come to a point now where, “Well, maybe I don’t need to practice as much as I did when I was younger.”? Yes, you get more experienced, but better players?
Luka: That’s always the goal that you set as a musician, like you always want to get better. And I think that’s a very healthy thing, because at the point that you’re like, “I’m good enough, I’m going to quit making things, creating things, practicing, and get kind of lazy maybe.”… So I always try to learn new things, and if I listen to how I play, I always hear some kind of growth, and I’m like, “Yes, okay, cool. I like that.”. I think that’s a natural musician’s thing, to always try to get better.
That’s one out of three. Let’s hear the other versions.
Pablo: Well, I know that I’ve gotten a lot better over the past couple of years, because there was a time in my life when I didn’t pick up the guitar as much anymore. I play a lot nowadays, and that helps. But at the same time, I also recognize that there are, like, players out there where I really enjoy listening to their old stuff, like for example Jimmy Page. Like, I like to listen to Led Zeppelin I, II, III and IV. I don’t know if he thinks that he’s gotten better, but I like the roughness of the beginnings. So what in your own perception as a musician is better is not always better for, like, the outside world. But that doesn’t matter. These are two worlds that collide all the time.
Robin: Yeah, I totally agree. It’s hard to go back to basic. Every year that you keep on playing, you kind of get better. You know, you learn more stuff to play. So it becomes harder to go back to that basic thing. And also, like, scarier, because, you know, in a performance you think, “Okay, what is the coolest thing I can do right now?”, and then when you do that, sometimes it doesn’t translate to the people, and you should just, you know, play the rough, raw stuff. Yeah, and that’s also a form of becoming better, to dare to play rough and simple.
Pablo: Well, what does it mean, “Getting better?”. Like, is it getting a better technique, or something? Or play difficult stuff? Well, that’s not really it. For me, it’s, like Robin said, also daring to play less, or play more laid-back, that are small details, but feels like, “Okay, I got better because I can play less, and I’m confident about it.”.
By Tobbe – Published December 27th, 2024
Metal Covenant träffade Mikael Stanne någon timme innan Dark Tranquillity-showen i Stockholm i slutet av november och utförde då en trippel av intervjuer. Först ut var intervjun, vilken publicerades i början av den här månaden, om gothrock-projektet Cemetery Skyline, som i oktober släppte skivan Nordic Gothic. Intervju nummer två, om Dark Tranquillity, angående bland annat det senaste albumet Endtime Signals, vilket utgavs i augusti, presenteras här nedanför. Den tredje delen av intervjun, om The Halo Effect, publiceras i början av januari, strax innan släppet av det bandets andra platta March Of The Unheard.
DT hamnar oftast i facket melodisk death metal, men hur mycket melodisk death metal är egentligen Endtime Signals för dig?
Alltså, vi håller oss fortfarande inom, om man säger, ramverket. Men det är klart att vi har ju liksom ändrats ganska mycket. Det är ju mycket som har hänt liksom i bandet och jag tror att med den här skivan så har vi kanske gjort den största förändringen på väldigt länge. Det handlar ju om att typ ta vara på liksom arvet och hålla fast vid den visionen som vi alltid har haft, men också liksom att hitta en ny väg att uttrycka sig. Och det är ju alltid det svåraste liksom, typ ”Vad gör vi den här gången? Skiva 13.”. Det är Martin Brändström och Johan Reinholdz som har varit liksom huvudsakliga låtskrivare och det är ju liksom nytt. Johan var ju med på förra, på Moment, men där lärde han sig att liksom anpassa sig efter hur vi tänker och hur vi pratar om musik och vårt arbetssätt och så där. Medan nu då, så bara ”Nu jävlar. Nu kan vi köra.”. Det blev både en utmaning, men också ett nytt sätt att tänka, för nu kunde vi liksom prata igenom hela skivan innan vi ens började skriva och typ ”Vad vill vi förmedla? Hur ska det kännas? Vad kan vi göra? Nu är det liksom lite nytt blod i bandet. Hur utnyttjar vi det på bästa sätt?”. Så vi kunde liksom snacka igenom allting i förväg, vilket gjorde att själva arbetet sedan blev bara typ ”Hur når vi dit?” och att hela tiden pusha tills vi når den nivån vi vill vara på liksom. Det var ju såklart jättesvårt, men det var väldigt givande också när man bara kände att det började lossna liksom. Vi börjar med väldigt, väldigt lösa idéer och så bygger vi och bygger och bygger så att låtarna har 200 olika former liksom innan de ens börjar närma sig det som man hör på skiva. Det är väldigt tidskrävande, men samtidigt så är det ju så vi behöver jobba för att hitta dit liksom. Det får ta lite tid. Och om det inte känns rätt, så börjar vi om liksom. Så därför kanske inte den här har de här tydliga liksom lead-gitarrerna och stämgitarrgrejer, för det där kan vi. Vad jag gillar med den här skivan är ju att det bygger mer på stämningar och att låtarna får ha en egen identitet, för det är ju lätt att bara spela liksom snabba riff och trycka in lite melodier. Det har vi gjort 1,000 gånger. Det kan man göra när som helst. Men det måste kännas liksom. Och det var jävligt viktigt, liksom att ”Känns det inte bra, då gör vi inte det.”. Och inte bara typ att ”Fan, det här var ju kul.”, utan det ska kännas på riktigt liksom. Så det var lite tankegången som drev processen.
När man gör en ny skiva, med ett dussin skivor i bakfickan redan med DT, vad betyder då den här trettonde skivan för dig personligen egentligen?
För mig var det lite att ”Okej, nu har vi ändrat mycket.”. Det är ny trummis och ny basist och då måste vi visa varför vi fortfarande har en plats i liksom skivbackarna typ. Alltså, vi måste bevisa att det fortfarande är relevant och att det känns liksom på riktigt, att man inte bara upprepar sig, och det tycker jag att vi aldrig har gjort, och så känns det ju oftast, liksom om man anstränger sig och tar i från tårna för att göra någonting annorlunda, då känns det så, även om folk kan tycka att ”Men den plattan var ju bara en fortsättning av den.”. Så kan det vara, men det viktiga är ju att man känner att man skapar någonting som man inte gjort förut. Jag tänkte lite så på det som att ”Jamen, det här är början på något nytt nu.”. En liten pånyttfödelse. Och det är ju väldigt skönt att känna så och sedan också att vi kände att det funkade.
Bortsett från att det har varit Covid och så där, så är det fortfarande så att de två mellanrummen mellan de tre senaste plattorna är ungefär fyra år långa. Känns det rimligt för dig nuförtiden?
Ja, det gör det. Det är så det nästan måste vara för att vi turnerar så pass mycket och det tar massa tid. Sedan ska man hinna komma tillbaka och så ska man leva lite också. Och sedan att gå in i en albumprocess är krävande tidsmässigt och det är svårt att tänka på något annat än det man håller på med i studion, även när man är hemma och så där, så det är ganska påfrestande. Så därför behöver vi lite tid. Det kanske tar ett år från att vi börjar till att vi har en platta liksom.
Jag skulle inte säga att skivsläppande och turnerande musiker är unika, du kan lika gärna ha ett företag, men just den här grejen, som du säger, att du tänker på skivan under hela processen, gör det att du till exempel vaknar upp på nätterna och inte kan somna om för att du blir så fokuserad på musiken?
Ja, ja. Det är ju hela tiden. Det är verkligen hela tiden. Man liksom ligger och tänker på ”Hur fan ska man fixa det där? Vad är det som saknas?”. Man tänker på ordval och fraser. Så då blir det att jag går upp och sätter mig och skriver istället eller något sådant där. Och sedan när vi väl sitter i studion, då kan vi sitta i 15 timmar. Man är hemma på morgonen och så får man sova lite och sedan bara ladda om och köra igen, för det blir så jävla intensivt. Den processen i sig skapar någonting också. Att gå in för någonting så hårt gör att det blir bättre.
Det är inte så ofta man hör bland hårdrocksmusiker att man går in i väggen. Är det bra virke i er?
Jag hoppas det. Visst, jag känner en del som har haft problem med det där. Men det är oftast så att man tar på sig alldeles för mycket ansvar själv liksom. Alla drar i en, samtidigt som man vill ha kontroll. Det kan bli för mycket. Jag är väldigt noga med att inte låta det där ta över liksom. Det kan lätt vara så. 2,000 människor vill någonting från dig, samtidigt som du bara vill sitta och skapa någonting. Det går inte fem minuter utan att du får ett e-mail eller ett meddelande. Och det är ju varje dag. Det är ingen som tar ledigt på lördag och söndag liksom, från skivbolag, från branschfolk, från de andra i bandet, eller något management, vad som helst. Det är hela tiden. Så den biten är jobbig, men jag går in för att ta det lite lugnt och så se till att jag inte är tillgänglig på vissa timmar och så där. Man får stänga av och liksom lära sig det, för det kan ju verkligen påverka en. Det kan bli förjävligt.
Det har nu släppts fyra videor för plattan. I tur och ordning, Unforgiveable, Not Nothing, Wayward Eyes och Neuronal Fire. Kan du berätta lite om dem?
Ja, Unforgiveable. Det var coolt. Vi är alltid upptagna som fan och det är svårt att få ihop det och vara alla på samma plats. Så den spelade vi in när vi var på turné i Sydamerika. Vi filmande lite på dagarna. Vi hittade någon studio liksom och så körde vi live-grejer liksom. Sedan är det ju Niklas Sundin, som sköter allt visuellt, som gör omslagen och allting, som klippte ihop den och gjorde den svin-cool liksom. Så det öser bra och en perfekt start på plattan. Och sedan med Not Nothing och Wayward Eyes så ringde vi Patric Ullaeus och ”Hej. Vi behöver två snabba videor.”. Vi hyrde ett spelställe och spelade in ena videon åt ena hållet och andra videon mot andra väggen. Sedan så gjorde Ullaeus en del specialeffekter och lite sådant till ena videon, medan Niklas gjorde till andra då. Så de blev ganska olika ändå. Så det var också väldigt enkelt. Och typ att ”Hur ska vi kunna samlas? När kan alla?”. Det är ju oftast det här pusslet som är det svåra. Och sedan spelade vi in Neuronal Fire på Summer Breeze. Det var ju samma dag som plattan kom. Vi gjorde ett gig där vi började 23.30 och då spelade vi bara gammalt och så från midnatt så körde vi nästan hela skivan. Och det var jävligt häftigt. På största scenen där och det är 42,000 pers. Det var ju magiskt. Så det var coolt.
Apropå live. Det var 15 år sedan Dark Tranquillity släppte en live-video, Where Death Is Most Alive. Med tanke på YouTube och sådant, var det den sista live-videon vi fick se av bandet?
Jag vet inte ens hur många band som säljer så här live-DVD:er längre liksom. Jag har ju hur många som helst hemma, men jag har inte köpt så många på senaste. Vi ska spela in gigget i övermorgon, på lördag (30:e november), i Göteborg. Så vi får se hur man släpper det. Jag vet inte riktigt hur folk gör nuförtiden, om man släpper liksom bara ut hela konserten på YouTube, eller om man tar betalt för den. Vi får se. Men jag kan ju sörja, för jag älskar det formatet liksom. Jag tycker det är coolt. Jag har så jävla mycket. Jag har 1,000 jävla Blu-ray och DVD:er och så där. Men den blev jävligt bra, den vi spelade in i Milano där 2008. Vi var så jävla nöjda med den, så under många år där så tänkte vi ”Fan, vi behöver inte göra någon mer. Det är svårt att fånga den där stämningen.”. För det blev så snyggt filmat också. Så jag gillar den som fan. Sedan blir det ju att man filmar hela gig på festivaler och sådant där och oftast lägger ju festivalen ut det gratis. Så jag tror inte att det är samma pirr riktigt längre. Så vi får se. Men vi ska filma det i alla fall och så får vi se hur det blir.
Det är väldigt få 90-talslåtar i ert set numera, har jag sett. Berätta hur du tänker där.
Ja, det är inte lätt att sätta ihop en setlist. Det man vet är ju att, ja, vi ska spela rätt mycket nytt såklart, och sedan vill man spela lite uppenbara låtar som man vet att folk vill höra, och sedan spela lite kul låtar som vi känner för att lira. Och så kanske vi spelar 17 låtar och att gå tillbaka typ till Skydancer eller Gallery då, det är tufft. (Skrattar) Så det är svårt att klämma in, för oftast blir det ju att någon annan får stryka på foten då, och då är det någon annan som blir besviken. Äh, det är en mardröm. Det vi har gjort nu är att vi ändrar set varje dag egentligen, eller att vi kör kanske tre eller fyra olika set på en turné. Så vi växlar fyra, fem, sju låtar, eller någonting. För det är en del som åker med och ser flera gig och så där. Och till exempel på Summer Breeze så gjorde vi ett set med bara låtar som vi inte spelat innan. Vi spelade ett hemligt gig där, och det var grymt. Men vi tänker att nästa år så är det lite så här jubileum. Det är jubileum för Character och för The Gallery, så ba ”Men då kanske vi kör lite fler låtar från dem. Jamen, det kan vara gött.”. Men det här är ju Endtime Signals-turnén nu och då är det den som ska vara fokus och sedan spelar vi lite annat spännande. Det beror på lite. Vi har inte riktigt gjort det tidigare, men jag tycker att det är ganska kul att leka med idén att man gör en turné eller festivaler med ett tema, att ”Nämen, nu kör vi den här typen av set.”. Så vi får se. Vi håller på och jobbar på lite sådant.
Det har varit en del medlemsbyten de senaste fem åren. Hur påverkar det bandet och dig egentligen i bandfrågor helt enkelt?
Nämen, det är klart att det påverkar. Det som är härligt är ju att jag och Martin Brändström är fortfarande samma såklart, men sedan så har vi ju Niklas Sundin och Martin Henriksson, som var med från början i DT, som fortfarande är med. Niklas pratar jag med varje dag. Han sköter allt det visuella och massvis med annat, som merch och allting. Medan Martin Henriksson är vår manager i i princip alla frågor. Så där har man konstant kontakt. Den kärnan är fortfarande samma. Men alltså, det är förjävla härligt att ha med Jocke, som är en så jävla grym trummis. Jävla energi, du vet. Han spelar hur bra som helst. Så det är grymt. Christian, som är en gammal kompis från Göteborgsscenen, som startade innan vi gjorde, med sitt band Pagandom, som vi bara gick och avgudade. Så det är jävligt kul. Det är roligt som fan att turnera ihop och det är gött att vara på scen tillsammans när man märker att allting bara funkar svinbra. Det mesta låter ju bättre nu än vad det någonsin har gjort, så det är ett jävla uppsving liksom. Och så underbara människor såklart. Och det är klart man saknar en del, men med de flesta, ja, vi är ju fortfarande alla kompisar. Och sedan med de som har slutat, så har det varit så här ”Ja, det är klart att jag fattar det.”. Om någon bara, typ ”Nämen, jag behöver göra detta istället. Jag kan inte följa med på de här turnéerna.” eller om det är familjeliv, så ”Jamen, då är det bättre för dig. Då ska det vara så.”. Så det är inga konstigheter liksom.
Du fyllde 50 tidigare i år. Har du hunnit smälta det eller var det ingen större sak för dig?
Äh, det är inget större. Nej, det var bara kul. Det var jävligt kul faktiskt. Kul att få ställa till med fest. Nej, jag tänker inte på det faktiskt.
Av Tobbe – Publicerad 21:a december 2024
Bombus besökte Stockholm för ett gig på Kollektivet Livet förra veckan och Metal Covenant tog en pratstund med hela bandet om bland annat den nya plattan Your Blood.
Intervjun startade tillsammans med Feffe Berglund och Ola Henriksson, men vartefter snacket var igång så anslöt i tur och ordning Peter Asp, Simon Solomon och Johan Meiton, så efter en stund så satt vi sex personer, inklusive undertecknad, runt bordet i bandets lilla loge.
Med så pass många inblandade så slutar det ofta med någon form av halvt vardaglig konversation där korta och långa meningar kastas fram och tillbaka, snarare än att det mer normala intervjuformatet följs med en kortare fråga följd av ett, förhoppningsvis, längre svar av artisten.
Så, försök att hänga med. Det kan bli en smula rörigt under vissa delar.
Er nya skiva Your Blood släpptes för drygt en månad sedan. Får man det man kan förvänta sig av Bombus nu med den här plattan?
Feffe: Ja, det tycker jag. Och lite därtill, skulle jag vilja säga. Vi har liksom krämat på ganska mycket och vi har nog tagit ut svängarna ännu mer på den här plattan, så några kanske tycker att den här är lite för mycket åt något håll. Men jag tycker alltid det har varit Bombus och den här gången har vi nog bara fläkt oss lite mer.
Ola: Jamen, det var lite fritt fram, kändes det som. Det var ”Jamen, det här riffet är ju bra, men det kanske inte passar, men vi testar ändå.”.
Feffe: Ja, lite så. När man har ett band så är det lite så här ”Är det här en Bombus-låt eller är det en annan låt?”. Man resonerar ju så liksom. På den här plattan så kanske vi bara körde lite mer liksom på det stadiet då.
Ola: Vi tänkte så att ”Men sedan kommer ju sången på och då kommer det låta Bombus.”.
Berätta lite om er musikstil. Vad spelar ni för musik egentligen? Utveckla gärna. Alltså, visst, man kan ju kasta in det i hårdrock och sedan är det klart, men.
Feffe: Vi vill ju gärna säga att vi spelar hårdrock. Vi är väl egentligen inte så petiga med det.
Ola: Nämen, så vill ju alla andra ”Fan, vad är det?”. Precis som du säger. Och då är det ju svårt att beskriva det. Det är det ju. Jag kan inte göra det. Men vår manager, Larna, försökte ge oss ett epitet ”metal ’n’ roll” och det finns någonting i det, även fast vi är obekväma med att kanske äga det fullt ut. Men det finns någonting i det som ”Ja, va fan. Den beskrivningen är ju inte helt fel.”.
Feffe: Nämen, det är väl allt som vi lyssnar på, liksom där vi får inspiration och där det kommer ett riff ifrån. Alltså, dels är det från alla år som man har hållit på med det såklart, att det bara kommer grejer. Det kommer ju från andra håll, liksom som inte kanske är relaterat till det vi håller på med, så därför kan det väl låta kanske mittemellan eller något. Men jag vet inte, för jag har nog aldrig tänkt på musik på det viset överhuvudtaget, alltså så här genremässigt liksom. Men jag tycker inte att vi är mellan stolarna, om man säger så, som andra kanske tycker, att vi kanske är lite för mycket rock för metalheads liksom och lite för mycket metal för rockmänniskor. Men jag har aldrig sett musik själv på det sättet, utan jag har bara gillat musik, så därför blir det bara vad det blir liksom. Som vi sa kanske på den här skivan, att vi har liksom inte tänkt lika mycket på ”Är det Bombus eller inte?”, utan vi kanske har bara fläkt ut och bara fläskat på i det kreativa liksom.
Peter: Det är ju vissa som stör sig på det, att det är för olika genremässigt mellan vissa låtar, men om man tittar tillbaka till liksom hur rockband lät förr… Ja, om man lyssnar på Queen till exempel. De kunde ju liksom ha en 50-talsrocklåt, en bombastisk ballad, en discofunk-låt, nästan en punklåt och ibland som en jazzlåt.
Simon: Ska vi säga att nästa platta blir jazz och discofunk ungefär?
Peter: Jamen, det är samma med Stones. De kunde ju blanda olika genrer. Där kunde det ju liksom vara soul eller blues, eller reggae ibland.
Ola: Men det är just det att inom hårdrock så känns det jävligt viktigt att folk ska bara ”Jamen, vänta nu. Det där är tech-döds. – Nä, nä, nä, det där är core-grind-döds-tech.”.
Johan: Ja, det känns mer angeläget kanske än i många andra genrer.
Feffe: Alltså, jag tror ingen av oss är sådan faktiskt.
Johan: Man kanske har varit någon gång. Då har det väl varit kul. Men det är länge sedan liksom. Det är ju så oviktigt.
Feffe: Men just när vi skriver till Bombus, då tror jag bara vi tycker att det som är gött är gött och så kan man väl ibland tänka att ”Fan, det här låter väl lite märkligt kanske.”.
Simon: Jag tror att jag tänker en del på att det ska vara som Bombus. Jag kom ju in på förra plattan och jag tycker att Bombus är ganska breda. Så även om jag tänker på att det ska vara vissa begränsningar så är det ändå, om man kollar på historien, ganska brett. Allt från metal till lite punkigare till liksom crustigare till rockigare.
Ola: Ja, det är också ganska tydliga referenser till låtar. Vi behöver inte gå in på det, men det är ofta så här bara ”Jamen, det där är ju Sabbath-låten” och sen så är det ”Ja, men det där är ju Rust-låten.”. Man kan referera till Let Her Die-låten eller The Beast-låten och sådant där. I huvudet i alla fall. Jag kan göra det.
Den här attacken på sången. Den har alltid, tycker jag, varit lite av Bombus signum på något sätt. Hur bygger ni den liksom? Vad är tankarna där när ni får fram det?
Feffe: Jag vet inte, men man är väl skapt på ett vis med sin pipa liksom. Och så upptäcker man vad man kan göra med sin röst och vad man inte kan göra. När jag och Matte (Då Jacobsson, senare Säker) drog igång det så upptäckte vi lite av en slump det där med våra röster, och då hade jag inte ens sjungit innan på det eller liksom i band, och så började vi ju med den här dubbelsånggrejen, i och med att våra röster passade ihop och så. Och sedan så har vi ju lite också kanske breddat det på att man så här chillar lite. Vi står inte och skriker hela tiden på samma vis. Och så när Meiton kom med nu så visste vi, för vi har ju kört innan, att han hade den potentialen som Matte och jag har i rösten liksom. Det är ju klart, en stor del av soundet är ju rösten eller den sångstilen liksom.
Ola: Ja, den är nog ganska unik. Alltså, nu hör folk ofta inte skillnad på er, även fast jag hör det direkt såklart, men vissa bara ”Du sjunger allt.” eller ”Sjunger ni tillsammans, båda samtidigt?”. Du (Feffe) har ju en helt bisarr röst egentligen i rocksammanhang. Ditt skrik är ju helt sjukt och sen kan du ändå göra melodier med det. Det är ju… Jag vet inte… Ja, men det är ganska konstigt. Och du (Johan) har en helt annan teknik, men tillsammans blir det ju ändå… Och du (Johan) låter ganska likt Matte också i vissa fall. Fast han skrek mer rakt ut, så. Så det är en ganska unik kombination, tror jag.
Feffe: Och sedan blir väl det ett sound också som man kanske liksom trivs med. Och om man tänker på att man tänker lite olika på varje platta, så förutom liksom liret och trummor och allting, så är det nog sången mycket som gör att det låter på ett visst vis liksom. Så i det kanske man har lite frihet att göra vad man vill också.
Ola: Det var en svinbra låt och sedan kom sången (Ironi) och då blev det Bombus.
Så hur gör ni när ni börjar skriva låtar? Vad börjar ni med? Var kommer idéerna ifrån?
Feffe: Det kommer ju hela tiden bara, tror jag. Och sedan så har man en idé. Antingen är det en liksom nästan fullständig låt, i stort sett, eller den kanske har tre partier eller kanske har vers och refräng, och så saknar den stick och så arrar vi den tillsammans och liksom ”Ta bort det. Lägg dit det.”. Eller så är det bara ett riff och så får någon annan liksom en tanke på det riffet.
Johan: Sedan finns det ju vissa lyckoträffar när de skriver sig helt själva i replokalen, där det är nästan från scratch och så fyller man i sinsemellan ”Ja, det där passar där.” och så dyker det upp.
Feffe: Ja, så kan det vara. Säg att du (Johan) doodlar på någonting. – ”Vad var det?” – ”Äh, det var ingenting.”. – ”Jamen, den grejen alltså.”.
Ola: (Anspelar på att vara i Johans position.) ”Nä, jag tänker inte spela den.”
Feffe: (Fortsätter att anspela på att vara i Johans position.) ”Äh, det var en grej. Det var min grej.”
Johan: (Fortsätter i Olas och Feffes spår.) ”Äh, det där ska jag nog behålla. Men det här då, som är lite sämre?”.
Feffe: (Avslutar) ”Ja, vi tar det.”
Johan: Nämen så uppstår det någon sådan här gemensam feeling för att det är… ja, ett gött riff, och så får man…
Ola: (Viskar) Han tänkte säga magi. (Alla småskrattar.)
Johan: (Undrande) Vad?
Ola: Du tänkte säga magi. (Alla skrattar åt Johans undrande min.)
Johan: Nä, det gjorde jag väl inte. (Fortsätter på sin mening ovan.) …Men man får samma feeling för det och då blir det ibland kanonlätt att bara fylla i, ”Ja, ja, men den känslan i det riffet.”.
Feffe: Och sedan när man kommer lite längre in i ett album, säg att du har sex låtar, då kanske man börjar tänka på vad albumet behöver och så här.
Johan: Och sedan då, för det är vi tre (Johan, Feffe och Peter) som brukar repa i Göteborg, när vi trodde att ”Nu har den skrivit sig själv i replokalen den här låten.” och är görnöjda, ”Bra jobbat idag.”, så skickade vi ju det, ett tag i alla fall, i vår chattgrupp…
Feffe: Men nu har vi slutat med det. Det var en jävla massa grejer.
Johan: (Fortsätter) …och det möttes med lite mer skepsis än… (Skrattar)
Feffe: Som ”Ja, bra, kan du ta bort den grejen och så här?” och ”Ja, jag tar bort alltihop igen.”.
Simon: Men det låter svinbra, men jag tror ibland så kanske vi (Simon och Ola) tänker lite mer liknande i låttänk kanske.
Ola: Ja, så brukar det nog vara.
Simon: Vi brukar tolka refränger och stick lite lika och så försöker vi ödmjukt…
Feffe: Va? Försöker ödmjukt?
Simon: Nej, nej, vi är inte ödmjuka alls. Men de är ju så duktiga de här killarna på det där, så att man behöver ju inte vara ödmjuk. Och jag måste säga apropå lite med sången och låtskriveri, och också varför jag tycker det är kul att spela med Bombus, så tycker jag att det är kul med att sången är mycket pop liksom. Alltså, då menar jag lite som om man tänker pop med Misfits. Är det pop? Jag tycker det är popmelodier liksom, sensibilitet, så här 50-talslåtar egentligen, fast Danzig vrålar liksom. Och lite liknande grej är det tycker jag att jobba med de här killarna. Så man kan ta något riff som man tänker ”Ja, vad skulle det här blivit egentligen?”, men sedan när de får göra lite grejer, och man kan styra lite och lägga till de här poppiga tonerna, fast det ändå är lite högoktanig rocksång, då är det jävligt kul tycker jag.
Johan: Där är ju sången tacksam också, för den är som den är, sången liksom.
Simon: Men du (Johan) har den här komprimerade sången, lite mer kontrollerad pitch, liksom kan köra lite mellanläget, och Feffe kan köra de här riktigt ljusa, skrikigare grejerna. Det är ju svinkul att göra låtar.
Men hur skrivs det annorlunda då nuförtiden? Från början var det ju inte tre gitarrister i bandet. Är det någon större skillnad egentligen?
Johan: Det blir ju en till sämre. (Bandet skrattar) Alltså, det var två gitarrister dåligt innan. Nu är det tre gitarrister dåligt. (Ironi)
Simon: Jag tror ingen tänker på gitarristmängden när vi skriver, utan jag tror man tänker arrmässigt bara.
Ola: Och det är också för att det ska kunna vara bekvämt att kunna göra sångslingor som man kan sjunga, för då kan en av dem sluta spela gitarr och sjunga det liksom. För vissa låtar är lite rytmiska och sedan så är det mot sången och så blir det jobbigt och då kan man bara skita i det och så kan man köra.
Feffe: Ja, dels är det att man kan skita i att spela gitarr på sin vers eller vad det nu är. Men sedan är det också, när vi kommer till hur vi arrar låtar så har vi ju större frihet. Och i ett live-sammanhang sedan så kan du faktiskt göra det liksom utan att reducera det.
Ola: Ja, det är ju inte så här trestämmig gitarronani.
Simon: Nej, jag tror vi är ganska pragmatiska till att bara få en låt som man tycker låter schysst och ett arr som man bara tycker låter bra och sedan typ spelar man olika om det behövs lite så där. Alltså, vi är så gamla gubbar liksom.
Lyrikmässigt på Your Blood. Är det samma ämnen som vanligt eller är det något nytt ni vill få fram? Är det någonting ni vill framhäva extra med texterna den här gången?
Johan: Det är väl en som blev ganska bra. Äh, det finns väl fler också såklart. Men, jag vete fan, men den handlar väl också om hur brända folk kan vara.
Feffe: Alltså, det är inte en dikt som sedan blev en låt liksom. Vissa kanske har det. Jag vet inte. Alltså, musiken kommer ju först och ihop med det så kommer ju en sångmelodi liksom och en rytmik i sången och sedan efter det så kommer texterna. Vad som faktiskt sjungs, där är ju du (Johan) och jag ganska lika, tror jag, vad vi tycker låter gött och vad som låter bra och vad som passar och så här liksom. Så när vi sitter i repan kan det vara i stunden vi skriver text liksom och vi lägger ganska mycket sång så.
Johan: Ja, så är det inte ett så där super, 100 procent budskap som uppstår liksom.
Feffe: Jag har aldrig skrivit en text.
Ola: Det känns som att det blir ett budskap ändå ofta. Jag menar, kanske det är omedvetet.
Johan: Ja, så kan det ju vara också.
Ola: För du kommer ju ändå några textrader och sedan så bygger ju du på det…
Feffe: Och sedan börjar du bygga på något. Det skapas ju något där då liksom.
Ola: (Fortsätter sin mening.) …och då kommer det upp en grej i huvudet förmodligen liksom på er två idioter.
Feffe: Men det är ingen som sitter på en kammare och liksom skriver poesi.
Simon: Men när man känner er så tillskriver man ju massa mening till texten.
Ola: Nämen, jag menar, jag tycker inte man ska liksom förringa, ”Nämen, texterna är bara sekundära.”. De blir ju någonting sedan…
Feffe: Jo, det blir de, men då blir ju det i ett skede…
Ola: (Fortsätter sin mening.) …som lyfter låten. Det är det som är grejen.
Simon: De är inte planerade.
Ola: En del skriver ju texter som ”Vad fan är det här för jävla pisstext?”. Det var en bra låt, men texten är ju piss. Men det här är ju tvärtom, tycker jag.
Johan: Dålig låt, skitbra text. (Ironi)
Feffe: Du kan ju tonsätta en bra dikt, säger vi, och så blir dikten dålig, för att liksom i det forumet så är texten inte bra. Så att jag tycker att texten ju hör ihop med musiken liksom. Jag kan inte bara skriva en massa texter, liksom fina texter som man på något sätt ska försöka trycka in i en låt, för att då stämmer det inte, utan det kommer ju liksom i musiken och så kommer det ett tema. Du börjar med någonting och sedan så blir det ju en text utifrån det som har en röd tråd förhoppningsvis.
Simon: Jag tror de som lyssnat, en del i alla fall, på texterna, de känner nog igen typ sentimentet.
Feffe: Ja, det tror jag också.
Simon: Men det är ju ingen jävla så här barrikadrock liksom. Nu förstör vi stämningen och blir politiska när vi spelar rock! (Sista meningen sagd med ironi) Men ni (Johan och Feffe) är ju sådana som byter ut ett ord för att det inte låter bra. Ni är ju sådana.
Johan: Ja, precis.
Feffe: Det är ju mycket det musikaliska, att man liksom ska prata med vokaler, konsonanter, rytmik och allt det där, så man får ju välja utifrån det, tycker jag. Så lyssnar jag på musik, att det är på något sätt en musikalisk känsla över texten. Fan, jag har jävligt svårt, om det inte är vissa gamla band då, när man bara trycker in ord i musiken.
Johan: Sedan är det ju vissa som löser det skitbra samtidigt ändå. Och det är både snyggt och det är ett budskap och så vidare.
Feffe: Texter är jävligt lätt att skriva. Musik är ju svårare att skriva än text.
Många band drabbades ju av pandemin och för de flesta blev det ju en paus. Fem år dock sedan förra plattan. Varför blev det så länge?
Feffe: Vi släppte ju en platta fyra månader innan pandemin.
Precis. November ’19 var det.
Feffe: Jag tror att luften gick ur lite grann. Vi hade ju gjort en platta och jobbat mycket med den och så blev det som det blev och då tror jag luften gick ur ett tag, under en period liksom.
Ola: Och så gick man runt så här bara ”Men det kanske hoppar igång igen. Det kanske hoppar igång igen. Okej, det hoppar inte igång.”.
Feffe: Och då hade vi precis gjort en platta och då är det inte det där att du liksom spelar in en till platta med en gång. Vi gjorde någon sådan här Sweden Rock-pandemi-live-grej och, du vet, man höll på liksom. Men vi var ju inte i den fasen riktigt när pandemin kom, att vi skulle börja skriva liksom. Vi hade ju precis skrivit. Vi skulle ju ut och lira. Där var vi. Så därför var det nog en liten pyspunka där liksom. I pandemin så började vi spela in den här plattan lite grann liksom. Inte direkt, men vi började spela in själva och började testa och började vara kreativa, fast inte liksom så här direkt göra-skiva-kreativa. Men vi höll ju på med grejer liksom.
Peter: Vi spelade in två låtar som vi släppte som singlar också 2021. Och sedan började vi ju på en cover-platta, men det blev ju inte bra.
Feffe: Nä, inte en platta.
Simon: Cover-låtar i alla fall.
Peter: Ja, ett gäng cover-låtar. Men det var väl lite för att lära sig just att jobba i studio själv också.
Simon: Ja, exakt. Det var ju innan plattan.
Feffe: Det uppstod väl någon tanke där, liksom att ”Fan, vi gör det här själva.”. Och Ola är duktig på studieteknik och så här. Eller vi kände väl att vi hade det här i bandet liksom. Och så började vi testa och greja lite liksom. Så att vi började väl greja istället, men det var inte så här ”Skriva platta” liksom. Men det ledde ju fram till att vi spelade in en egen platta. Vi gav ju bort den till mix då, till Petter Lithvall.
Ola: Men från det vi bestämde oss för att ”Nu börjar vi spela in plattan”, det var alltså sommaren 2022, då gick det ganska fort till plattan var klar, för den var klar 2023. Ett år typ. Men sedan så ville vi mixa om den, så då tog det ett år till.
Det var jävla noggrant i så fall.
Simon: Man vi gjorde om några grejer, och la lite mer sånggrejer, bytte ut sång. Någon låt, Your Blood, drogs det ju ut på.
Johan: La mer gitarrer.
Feffe: Vi var inte inaktiva, men med livegrejen blev det väl någon sorts liten paus.
Simon: Med tanke på att hela samhället var att man bara visste inte. Det var ju mycket skit.
Johan: Det var ju också lite konstigt efter pandemin att ta upp den tråden, om det ens hade gått, att ”Ja, nu fortsätter vi med att spela live på Vulture Culture.”.
Ola: Nej, det går ju inte. Men så var det ju för jättemånga band. Men vi var verkligen så jävla tajt inpå. Det var många som släppte ut den hösten också, men.
Johan: Ja, det var inget unikt.
Jag tänkte på det du sa, Simon. Man går in och ändrar saker. När man väl har börjat ändra saker på egentligen en färdig produkt, alltså finns det något stopp på att ändra saker då egentligen? Kan man inte hålla på liksom i all evighet och putsa?
Simon: Man kan säkert det, men det är ju då det är bra med liksom en deadline och bolag eller manager eller andra bandmedlemmar som bara säger ”Men det här är bra.”. Det är ju det som ändå är bra att man inte sitter bara helt själv och just kan, som du säger, liksom bara sitta och köra om och om.
Johan: Och inspelningsmässigt, i och med att vi inte bor i samma stad, så blir det ju också liksom ett ramverk och reglerat, ”Okej, nu har vi den här tiden på oss.”.
Feffe: Men vi fick ju en bra mix på plattan, och sedan så hade vi den, och så var det liksom som att det var lite som katter runt het gröt, men sedan så var det någon som sa det liksom ”Jag tycker inte riktigt det låter bra.”.
Simon: Det var väl du (Feffe) som sa det.
Ola: Öh, ursäkta. Det var faktiskt jag som sa det. (Sagt med ironi i rösten) Vi spelade i Sundsvall och sedan så frågade jag bara ”Tycker alla att det låter 100 procent? Är alla 100 procent nöjda?” och så ”Nej, jag kanske är 80 procent nöjd.” och ”Ja, men då mixar vi om den då.”.
Feffe: Ja, liksom, du drog igång något. Men man kan vara där, men du vill inte riva upp allt det där. Det var inte det att det inte lät bra, men det var inte exakt det vi ville ha. Liksom, det var inte så att ba ”Fan vad gött.”. Och då hade vi jobbat på den mixen ganska länge också, men det kom aldrig dit vi ville. Men sedan så var det lite som vi öppnade asken liksom och då sa vi att ”Jamen, då finns det ju bara en sak att göra.” och då körde vi om liksom.
Ola: Men då gick det fort.
Simon: Ja, det gick fort. Men med första utkastet av plattan så upplevde jag det lite så att man kanske märkte att man ville addera saker för att kompensera för någonting man inte tyckte fanns där. Men det kanske var bara att det var konceptuellt för att man inte riktigt hittat det. Men sedan blev det jävligt gött, tycker jag, när vi rev upp det och hittade den här killen som vi kanske limmade mer med. Då flöt det på på ett helt annat sätt, verkligen. Tyckte jag i alla fall, jag som satt där på natten och skulle skicka sub-basar och göra syntgrejer överallt liksom.
Century Media var det förut och nu är det Black Lodge. Berätta om det, och berätta om eller hur det kan gynna bandet att byta skivbolag.
Simon: Jag tycker Black Lodge känns pigga.
Feffe: Vi hade ju gjort tre plattor på Century Media och efter tredje plattan så fanns det nog ett ömsesidigt ointresse. Så att vi pratade inte med dem och de pratade inte med oss egentligen om det. Men det här tycker vi är svingött och Black Lodge har tyckt det var väldigt roligt att släppa den här plattan. Det har varit ett roligt samarbete och liksom gött. Det har funkat bra liksom.
Ola: Det viktiga är att bolaget är peppat och liksom vill kommunicera och ha det gött ihop och planera ihop och så där. Century Media är ju jättestora och vi var ju liksom en av de mindre fiskarna i dammen och då blir man ju inte lika prioriterad.
Simon: Nu bor jag i Stockholm, men jag tycker också det känns som lokalt också, eller liksom att det är i Sverige också. Jag vet inte, men är de intresserade så är de intresserade. Det känns lättare att läsa på något sätt. Även om tyskar är grymma också, men det känns så jävla långt borta.
Ola: Men tyskarna förstår ju inte ironi. Det är ju det.
En annan sak. Jag ser jäkligt få gig inplanerade. Det är Sundsvall, Stockholm och Göteborg och så har jag nog missat några.
Ola: Karlstad, Malmö, Köpenhamn.
Frågan kommer vara: Kommer det bli mer under 2025 eller kommer ni nöja er där?
Peter: De säger det i alla fall.
Simon: Nämen, det är väl på gång. Det är ju en del som vi inte har gått ut med än också.
Hur ser det ut internationellt för Bombus? Alla vill ju bli större liksom. Hur mycket kollar ni liksom utanför Sveriges gränser på att försöka bredda er fanskara?
Simon: Är det inte fortfarande lite ut och lira för att bredda?
Ola: Om vi snackar marknader så tänker jag i alla fall Norden, Europa, helst norra Europa, typ England. Där har vi också gått bäst. Men nu har vi ju börjat, jag vet inte, det var väldigt mycket italiensk press.
Peter: Och Spanien.
Ola: Men det är ju där vi fokuserar just nu. Det tror jag vår bokare håller på att fokusera på då. Norra Europa och kanske England och sådär. Vi håller inte på och tänker just nu i alla fall på USA-turnéer och Japan och Australien och så där.
Simon: Men vissa av de marknaderna känns som de är så otacksamma för rockband eller för produktioner överhuvudtaget som ska ut och köra, så Europa känns ju relativt tacksamt. Tätt, inte för dyr bensin, det mesta är ganska uppstyrt. USA känns ju helt vrickat. Många amerikanska band verkar nästan tycka att det inte ens går att spela där, så de åker till Europa, så det är lite konstigt.
Av Tobbe – Publicerad 12:e december 2024
The melodic death metal band Hiraes joined Dark Tranquillity, Moonspell and Wolfheart on a European tour recently, and as this package made a stop in Stockholm, Sweden, Metal Covenant was able to get some time with vocalist Britta Görtz and guitar player / main songwriter Lukas Kerk to talk about the band’s career so far and what is in the pipeline at this point.
Tell me what happened when four guys from Dawn Of Disease started a band with Britta.
Lukas: It was a really exciting thing actually. Yeah, we disbanded Dawn Of Disease in the end of 2019, and it was pretty clear that the four musicians wanted to continue, and then I shot an e-mail to Britta, and asked her if she was interested in some kind of musical project, not to say too much. And yeah, she replied to that e-mail, and said she’s up to everything that is fun for her. Then I could be a bit more precise and ask her if she was willing to found a new band. Then we wrote the first song, on the internet, because it was in 2020, pandemic time. Yeah, afterwards we met in the rehearsal room, and felt that the chemistry really was right, and then Hiraes came to be.
Did you even have to consider joining the band, or was it clear to you just right away?
Britta: I had to consider. There was no hesitation, but of course I wanted to hear, like, “What is your musical idea?”, and, “Do I like the smell of these four guys?”. (Laughs) No, but it was clear very quickly, at least to give it a try, and be in the same room, and do some music together. I wanted to do that before I said yes, because, you know, like, if I say yes to something, I wanna be committed to it, and not having to draw back because I found out that we’re not getting along well and the chemistry is not right, so. We knew each other a little bit from sharing stages with our bands, but nothing like on a very, like, personal, deeper level that you create when you write music together.
Lukas: Yeah, we met her on several shows, but that was also in Cripper, and later in Critical Mess. And yeah, we played some shows together, but not that many. Like, four or five shows, or something like that. But I always had her on my mind because I really liked her stage performance, and the way she was acting on stage, and of course her voice. Yeah, we were looking for a new singer, and as Hanover, as most of us are Osnabrück based, like North Rhine / Northwestern part of Germany, is not so far away, I thought maybe I could ask her.
But if she had turned down your offer, would you have gone for a male singer instead? Because there aren’t so many women doing this in comparison to men.
Lukas: That’s really a good question. In general it’s quite hard to find someone that really fits into the band, in terms of voice or personal things. In the very beginning, we also thought about asking maybe someone from Scandinavia, or a person that already has experience. That was important to us, and I knew that Britta had a lot of experience in the studio, on stage, and in general with music. Yeah, it’s really hard to find a male singer in the region where we live that has such an experience. There are many bands, and many underground bands, but we really wanted a person that perfectly fits in every area of the band.
Britta: I had the impression that the gender was not really, like, a priority. The way Lukas approached me, I have found that very logical from his perspective, because if you don’t live in the same town, and you have to work remotely, you need to be sure through work that has already been done that it’s a reliable person who can, you know, go to their own studio and, you know, do things. And for me it was really cool to be asked by people who wanted to bring it forward and also had experience on record label level. You know, to join, like, on a high level. That was very cool for me.
Quickly to your first album, Solitary. That one came out during the pandemic. Was that album kind of lost to you guys just because you couldn’t follow up with a tour and stuff like that?
Britta: I wouldn’t say lost. We were debating and talking with our record company, Napalm Records, and they proposed to us to maybe release it later. But in the pandemic no one knew how long the pandemic would be, and also all the songs were newly written. I don’t wanna be too philosophical here, but you find an imprint from an artist’s soul in the pandemic on the album, and I think that makes it very unique. There are flavors on that record that otherwise probably would not have sparked, and so I thought it was very cool to release it in the pandemic, because it was pandemic driven, and many perceived it as such. We couldn’t play live so much with that album as we had hoped for, but I think the record did very well because it kind of like fits the vibe of that time very well. And it’s called Solitary for a reason. It was a very solitary process to write the album.
Lukas: The other option would have been to release it in post-pandemic times, and maybe then we would not be promoting our latest album Dormant right now, but Solitary. There were so many records coming out after the pandemic, and then I’m quite sure we would have drowned in this flood of releases, and so we’re really happy that we have done this.
Britta: Yeah, we had very good media coverage, because there wasn’t much coming out.
Dormant was out in January. Tell me your feelings about that record now. It’s almost been a year already.
Britta: And for us it’s over a year because we have to give it to the record company four or five months before release. I love this album. All of the songs that we play today are on the album. Like, I think Solitary is a very good album, but I think on Dormant we kind of like found our style. You know, it’s a little bit more towards the essence of what Hiraes has become. It’s a new band with, like, a new dynamic, and I think it was, like, a little matured songwriting, I would say.
Lukas: Yeah, definitely. I’m still very happy about the album. Yeah, as you said, it’s almost a full year since we released it. Many things have happened. We had some shows. This great tour here, and we had a small headliner tour in Germany after the release in January. Yeah, it’s a good feeling, and we hope that this will continue in the future, that we’re releasing more albums.
In what way do you work with incorporating the melodic guitar playing into the music?
Lukas: When it comes to sources of inspiration there are so many different things. Like, guitar riffs from other bands. I do not steal them, you know, but I get inspired by them. In general, we have, like, different kinds of inspirations in the band, but for me, as the main songwriter, when I start writing those riffs, it’s always some certain idea. Maybe some hook line, or something like that, and from that I start to develop the music and the whole song, and afterwards I send it to the other guys, and they say, “Okay. We can work with it.”, and maybe develop further ideas in that. And when the song is almost finished Britta adds the vocals, and then we continue.
As you pretty much said, Britta, it’s, like, 18 months since you delivered the record. Will we see a third record soon?
Britta: I mean, it’s not in the birth process, it’s still in the making process. We have, like, two and a half, three-ish and a half songs. Four ideas and two songs, something like that already. We had an off day yesterday, and we were staying at the Fascination Street Studios, and used their rooms there, so we actually wrote a song in the studio, but after hours and just on the couch, but yeah. (Laughs) That was a fun moment. Yeah, we’re working on it, of course.
Is there a certain road you wanna take with the third album, or will you continue with what Dormant is?
Lukas: As musicians we always try to develop more and more. We will try to improve ourselves and look in different directions. I would say that Hiraes is an open-minded band. Of course we are a melodic death metal band, but we are not forced into the boundaries that we only have to play the Stockholm style, or the Gothenburg style, or something like that. We have many sources of inspiration, as I just said, and we try to develop in different directions, concerning melodies, concerning songwriting, concerning vocals, and always try to see, “What is possible? What can we do? How can we develop?”. Yeah, we will not stay at the point of Dormant. We really try to move further.
Britta: And also, like, for this record we also have ideas for what it might be called, and I already proposed, like, a realm of topics that I would be interested in exploring, and of course just in written form as words it’s already kind of like inspiring what riffs to choose for something like that. I think that as Hiraes is growing, we are looking at longer shows, and of course we are also looking at maybe what kind of flavor or vibe is still missing in our set when we think of one and a half hour sets, or something like that. “Is it easy to build already? Do we need some more songs into a certain direction.”, that also plays a small role. But I think we try to just, like, follow our feelings and let it out to be very close to your own emotion.
Undercurrent includes some clean vocals. Tell me about the decision to not only go for the harsh vocal stuff.
Britta: Well, let’s call it “decision”. (Laughs) Like, Lukas sent me the song, and I’m like, “What the hell. This kind of screams clean vocals.”. And I mean, I like clean vocals, but my clean vocal abilities are not on the same level as my harsh vocal abilities, I would say. So it was on the edge of my comfort zone to do that. But I’m very happy that I did that. This song is one of my absolute favorites on the album, and it’s a very emotional and direct song for me. So yeah, I love it.
Lukas: And this is also a typical high-risk thing for every musician, to go out of the comfort zone and to push boundaries. You know, like clean vocals, new arrangement, new song structures, and not just the normal way to do things. It makes it really interesting. Sometimes a bit exhausting, but also interesting and really productive in the end.
Britta: Yeah, it can be a painful process. I mean, Lukas is writing the songs, and most of them are, like, almost finished, and then I come in, or Mathias comes in, and then we kind of pick on his baby, and he’s like, “Ah, that’s my baby.”.
Lukas: They’re killing my babies. (Laughs)
Britta: Yeah, it’s always a little bit hurtful.
Lukas: It’s a bit painful, but it’s worth the work, really.
But isn’t it so, that you have to give and take a little bit when you’re in a band? Because if you have true dictatorship, maybe you’re standing on your own after a while.
Lukas: Yeah, that’s good, because we have democracy in our band.
Britta: Yeah, I would say in songwriting, everyone in their own department has, like, one voice more than maybe the others. Yeah, and everyone should have artistic freedom of course. And maybe even also when it comes to giving ideas to instruments that are not your own. It can be weird and painful sometimes, but in hindsight everything was a good decision so far, so it was kind of worth it, yeah.
What made you guys go into melodic death metal, or really heavy music in the first place, in the beginning, a long time ago?
Britta: I feel like metal is very intense music. All kinds of genres of metal. And I feel very good when I’m on stage presenting and performing this kind of intensity, and basically helping others to have a good time together with the band, and it’s a very rewarding feeling to do that. I always knew that I wanted to do something on or behind the stage, and then, yeah, once I grabbed a microphone there was like no holding back anymore. I do not only listen to metal, but metal is my favorite music to perform. I mean, my mom always says, “You throw noodles at the wall and see them stick.”, and that sticks.
Lukas: I started in my early childhood with bands like… My father listened to Pink Floyd, AC/DC, Gary Moore, and all those bands, and maybe I started to somehow get into the rock and metal genre. Yeah, how did I come to melodic death metal? That’s really quite hard to say. It was maybe in my early youth. I started to listen to some harder music. One of my favorite bands back then was Children Of Bodom, for example, and yeah, of course In Flames and all these typical bands. And then I started to write such music, and then proceeded, and yeah.
And at what point in your career did you realize that you actually were good at what you were doing?
Lukas: I did not realize that until today. (Laughs) I’m really self-critical, and I really cannot say I’m good at what I’m doing. I’m always, like, criticizing myself, and think about, “Okay. You could improve that more. You could be better there.”. When it comes to for example playing guitar, there are so many great guitarists in this world that can play better guitar than me. And yeah, I would not say that I ever reached the point where I said, “Okay. You’re a good guitarist and a good songwriter.”. And maybe this also triggers me in the process of creating new songs, because maybe there is a tiny possibility to get a bit better and to improve everything.
The tricky part, I would say, is not playing great guitar, but it’s the songwriting. That is the hardest part. Guitar playing takes a lot of practice, but songwriting takes something from the inside, like finding melodies that can touch someone.
Lukas: Yeah, that is completely right. I also rather try to be a good songwriter than a good solo guitarist, for example. Because you can sit down and practice and practice and be a great solo guitarist, but if you somehow can manage to arrange the songs in a certain way, and write melodies that really stay in the people’s mind, that are really catchy with hook lines, then in the end the band profits from it more than when you say, “Okay. I’m the solo guitarist. I can play a 20-minute guitar solo. It’s so great, but I cannot write one single song.”. (Laughs)
Britta: And also, it’s really fantastic to work with Lukas as a songwriter, because I think his absolute strength is writing catchy choruses and catchy riffs. And he paints pictures into my head, and then all I have to do is, like, tell what I see. And never before have I felt triggered in that spot that Lukas’ riffs is tickling. So I find myself in a new place, and writing something completely different that I would never have written before, so that’s good.
And at what point did you realize that you could sing with the style you do?
Britta: I don’t know. I knew that very early, but I did not come across the music that involved these kinds of lyrics. I started making funny noises in my childhood, and then never stopped. My parents luckily never told me to be quiet. And so I kind of like have this childish playfield of my voice that I kept from my childhood. Of course I had to learn and get better, but, like, “I knew that I can make these sounds.”, and I never felt like, “I should not do this.”. And so when I started listening to heavy music, I was like, “Oh, that’s something. I wanna do that.”. And then I had my first metal band, Cripper. I started there and then just rode with it.
And, male or female, it takes a lot of skills to use a voice like that. If I would scream and shout like you do on stage, I probably wouldn’t last more than two minutes, and then my throat would get sore.
Britta: Yeah, the balance is really tricky. And, like, I am sick now, the ninth day. I mean, it’s better now, but I had such a bad cough, and that doesn’t help, at all. So my voice is kind of like a little fucked up at the moment, but whatever, yeah. Yeah, it’s the stamina that makes it or breaks it. Definitely, yeah. But a half an hour set is not that much, so.
Yeah, come back when you do 90 minutes a day. We’ll see what happens. Good luck. No, I shouldn’t paint the devil on the wall here.
Britta: No, I’m a vocal coach and I scream and yell all day, every day, so I think I should be fine. It’s a sport, and you can make a mistake, and then you hurt yourself, but it should be good.
What do you guys see as most important for the band in 2025, to grow even bigger?
Britta: I think the thing that you need is that you need to believe in yourself, and you need to make sure that everyone involved is on the same page. What you have to do when you want to grow is first you need to invest. You invest a lot of time and money, and if someone is not on the same page, then it sticks, and the band falls apart, and you sit there on a bunch of lost money, so I think communication in the band is the most important thing, I would say.
Lukas: Yeah, next year will be full of work in different ways, and I hope that we will continue the path that we are on right now, and we are pretty optimistic that we will take Hiraes to another level.
Britta: There are many ideas already painted on the wall. Nothing really as a plan, but if everything that is painted on that wall will happen, then we probably know exactly what we’re gonna do for the first eight months of the year, every day.
By Tobbe – Published December 9th, 2024
Metal Covenant träffade Mikael Stanne någon timme innan Dark Tranquillity-showen i Stockholm i slutet av november och utförde då en trippel av intervjuer. Först ut är intervjun om gothrock-projektet Cemetery Skyline som i oktober släppte skivan Nordic Gothic. Intervju nummer två, om Dark Tranquillity angående bland annat det senaste albumet Endtime Signals, vilket utgavs i augusti, publiceras i mitten av december. Den tredje delen av intervjun, om The Halo Effect, publiceras i början av januari, strax innan släppet av det bandets andra platta March Of The Unheard.
Beskriv din egen roll i Cemetery Skyline.
Alltså, jag blev tillfrågat av Markus Vanhala. Jag har känt honom i 20 år typ. Vi har turnerat ihop många gånger. Och han sa ”Jag och en kompis snackade om att sätta igång ett gothband och vi tror att du skulle vara perfekt.”. Jag ba ”Öh, okej. Ingen aning, men aja.”. Och sedan så skickade han någon låt och så ba ”Ja, det här lät ju gött.”. Och precis i den vevan så höll jag på att skriva Moment-skivan, eller jag höll på att skriva sång och så där. Och så hade jag fixat lite ny hemstudio. Så jag var inte i något bra, kreativt läge. Och så tittade jag, ”Men det kan vara kul. Man kanske inte ska säga nej till allting, som jag alltid gör.”. Och så spelade jag in liksom en liten testversion. Sedan visade det sig att det var Santeri från Amorphis också, som jag känner, och är helt grym. Och då blev det att vi bara bollade idéer fram och tillbaka. Det var liksom inget mer än så. Så det var en kul grej. Det var spännande och utmanande, men samtidigt var jag lite så här ”Jag har ju aldrig gjort någon sådant. Jag har ju alltid gjort döds.”. Visst, vi har lite liksom depprock och gothrock i DT genom åren, men det känns både jättespännande och skitkul, men också väldigt skrämmande. Så min roll var ju bara att liksom försöka göra det mesta av deras idéer. För musiken tyckte jag var så jävla bra. Jag älskar stämningen och jag älskar liksom hur de tänkte melodiskt och hur snyggt och välarrangerat allting var. Mitt jobb var liksom att se till att låten inte blev sämre, helt enkelt. (Skratt) Ju närmare vi kom liksom en skiva och allt det där, ju mer skrämmande blev det, liksom att ”Jaha, ska jag göra en rockskiva nu? Vad fan är det här?”. Så jag var väldigt obekväm med det. Det var flera gånger jag övervägde liksom att säga ”Jag fixar inte det här. Kan ni inte ta in någon annan istället?”. Men så tjatade de vidare och så skrev vi fler och fler låtar, och tills slut ba ”Jamen, det går ju det här.”. Och under pandemin, när allting var klart, när DT var färdigt och vi hade gjort annat, så då ba ”Jamen, då har jag tid för detta.”. Och det var liksom skönt. Det var lite som en palettrensare, du vet, mellan andra projekt liksom, att ba typ ”Ja, men det här är helt annorlunda.”. Jag behöver inte tänka på samma sätt, jag kan skriva en helt annan typ av texter och det gjorde ju att det blev spännande istället. Och vi har ju bara satt igång. Vi har gjort ett och ett halvt gig liksom.
Musiken är ju förstås inte vad man förväntar sig från Mikael Stanne, men visst, du sjunger ju inte bara growl i andra band heller. Du sjunger ju lite ren sång på andra håll också.
Ja, men det har alltid funnits där. Markus sa det liksom, att typ ba ”Jag skulle vilja att det var lite mer som på slutet av 90-talet eller 2000-talet. Det du gjorde då.” och jag ba ”Jaha, okej. Jaja, vi får se.”. Jag var mest osäker på om man skulle fixa det, liksom hålla ihop en hel låt och allt sådant där. Och vi känner varandra så pass väl. Markus kan vår musik utan och innan. Jag kan hans och även Santeris liksom sätt att spela. Så det blev så enkelt och ganska uppenbart hur man skulle göra. Det gjorde det lättare såklart. Jag har fått en del erbjudanden och så genom åren, liksom att sjunga på olika skivor, men liksom när man inte känner någon och man inte vet vad det är och det är ett nytt projekt med någon man inte känner, då blir det alldeles för svårt, liksom oöverstigligt så där, medan det här kändes så här ”Ja, men det här kan vi göra.”.
Har du några influenser överhuvudtaget som kommer från liksom mer gothrock som typ The Sisters Of Mercy eller så?
Ja, ja, för helvete. Jag växte ju upp med alltså typ pop och sådant, som jag lyssnade på där när jag var 10–12. Det var ju mer melankoliska grejer som Eurythmics och Depeche Mode. Det var den musiken jag älskade. Och sedan blev det hårdrock, som hade ännu mer liksom känslor och stämningar. Sedan vid 93–94 där, då började jag lyssna mycket mer på svartrock överlag. Det var ett stort gäng i Göteborg, som var inflyttade, som vi hängde med jämt och vi lyssnade inte på något annat än The Mission, Fields Of The Nephilim och The Cure och så där. Så det har alltid funnits där. Och det fanns ju en tid också med DT där runt 2000 med Projector och Haven, som var väldigt influerade av det, och vi försökte på något sätt få den stämningen i vår musik liksom trots att den var döds.
Det är bara en låt på skivan jag tänker att jag ska nämna och det är Never Look Back, som jag får typ lite gamla discovibbar av. Vad säger du om det?
Det är det ju liksom. Och det är ju det som är utmaningen. Och det var en sådan grej, när vi startade så sa Markus typ till mig ”Night Flight Orchestra fast för gothrock liksom.” och jag ba ”Vadå? Typ att vi liksom skojar lite om det, fast ändå inte? Hur fan får man till det liksom?”. Så när vi började med de första låtarna och så där, så tänkte jag liksom typ ”Ska jag överdriva det här gothiga eller ska man bara på något sätt fullt ut göra det?” och då blev det ju liksom mer att ”Ja, men fan, då kanske vi kan skriva om hjärta, smärta, ensamhet och allt sådant där.”. Sådant som vi kanske inte skriver om så ofta. Men Never Look Back, stora delar av melodin i refrängen har jag ju snott rakt av från Hazard med Richard Marx, för jag älskar den låten. Det är en av mina absoluta favoritlåtar. Jag skickade den till de andra och de ba ”Fan, vi känner igen någonting där. Är det okej eller inte?” och jag ba ”Det är en tribut, inte en rip-off.”. Så det är jävligt roligt och Santeri har ju liksom spelat i så många olika band och har en sådan jävla erfarenhet också av att skriva i många genrer, så då lägger han till liksom handklapp och det är tamburin och grejer och sådant som man tänker ”Det här borde inte funka.”. Fast till slut gjorde det det i alla fall.
Apropå medlemmar. Jag hajade ju mest till när jag såg Vesa Ranta från gamla Sentenced. Ett band som la av för nästan 20 år sedan. Var har han varit sedan dess? Vet man det?
Ja, för fan. Alltså, han har ju haft The Man-Eating Tree och så var han ju med i Курск (Kursk) ett tag och nu har han ju The Abbey och något mer. Men han är ju fotograf och videomakare. Han gjorde ju DT:s Forward Momentum-video och då var det så kul för då hade jag inte sett honom på länge liksom. Så jag åkte upp och så möttes vi liksom halvvägs till finska gränsen och så spelade vi in en video tillsammans och det var underbart. Så vi har liksom alltid hållit lite kontakt. Ett tag så skulle Adrian Erlandsson spela trummor i det här bandet, men till slut så kunde inte han, så han ba ”Jag har inte tid. Det går inte.” och då ba ”Fan, ska vi inte kolla med Vesa? Han är ju helt grym.”. Jag älskar hans spelstil och liksom han är så jävla skön. Och han hoppade på direkt. Och han är jävligt peppad. Han ba ”Fan, vi måste ut och turnera snart.” och jag ba ”Nej, det hinner vi inte.”. (Skratt)
Anledningen till att jag nämner honom är ju att Sentenced har en helt grym kvartett med skivor på rad. Jag känner inte till något annat band som jag kan säga har fyra så bra skivor på rad, enligt mig då såklart. Men vi backar lite. Nu när du sjunger, liksom utan growl, när du väl ska stå och lägga ner sången, är du mentalt beredd på det?
Alltså, det är ju jävligt roligt. Jag älskar ju att bara sitta liksom i hemstudion och bara gå igenom grejer och bara nöta de här låtarna. Det är bra ljud och så är det jävligt skönt att bara sitta och göra på dagarna och så där. Så under pandemin så var det det jag gjorde liksom. Vi satt i varsitt rum, jag, min dotter och min tjej, och så satt jag och sjöng och de andra satt och jobbade och pluggade och allt sådant där. Men det är klart att det fortfarande är utmanande, för jag är inte så bra på det. Jag har inte gjort det här så mycket. Jag har inte så mycket erfarenhet. Jag var ju ganska orolig liksom för hur det skulle bli, hur mycket jag än demade. Och det går ju att fixa så jävla mycket, du vet. Men vi spelade in sången i Fascination Street i Örebro. Och det var helt fantastiskt. Jag stod i stora inspelningsrummet och så sjöng jag lite på dagarna och samtidigt så var Johan (Reinholdz), Martin (Brändström) och Jens (Bogren) och mixade DT-skivan. Och så var Mike (Amott) och Daniel (Erlandsson) ifrån Arch Enemy i ett annat rum och höll på med gitarrer. Och så var Jonas (Björler) och spelade in lite At The Gates-grejer. Så vi ba ”Fan, det här är ju nice.” och så kunde jag bara stå där inne och sjunga. Jag älskar att spela in i studio. Det är kul och så, men att stå och growla in en platta när vi kör 6–8-timmarspass är ganska krävande liksom. Man står där och är genomsvettig och helt slut och till slut så tar luften slut lite så här, så det är lätt att man liksom tappar fokus och får en jävla huvudvärk. Medan här så stod jag i ett stort och jävla härligt rum med en av de bästa mikrofoner jag någonsin sjungit i. Det var ba ”Äh, kör några timmar till. Det är ingen fara.”. Hur gött som helst. Så det var faktiskt en fantastisk upplevelse. Det var underbart.
Vad kan du säga om omslaget?
När vi började liksom tänka på hur vi skulle se ut och hur bandet skulle se ut och vad vi skulle ha för omslag och logga, så testade vi med massa olika konstnärer och snackade med lite folk och provade oss fram liksom, så Metastazis, i Frankrike, det här företaget som gör mycket black och så där, jag älskar deras stil. Han gör även Amorphis och allting, så ba ”Ska vi inte bara kolla med honom?”, så jag mejlade någon idé om vad bandet var, vad texterna handlade om ungefär, att det handlar om ensamhet och skandinavisk melankoli och att det finns fler människor som bor ensamma i Sverige än i något annat land, att det har varit lite av en utgångspunkt då för många av låtarna. Och sedan, en vecka senare, så skickade han omslaget, ”Ja, där var det. Klart.”. Det var så coolt. Och han är en så jävla grym konstnär.
Precis som ni har gjort nu, så släpper många band ofta 4–5 låtar innan skivan släpps. Vad tycker man som artist egentligen att halva skivan är öppen att lyssna på redan före den kommer ut?
Nä, jag är inget fan av det. Alltså, när jag lyssnar på musik, jag vill bara höra första singeln, om det är något band jag diggar, och så ba ”Jamen, fan. Gött. Den här plattan ska jag ha.”. Så, enkelt, liksom. Jag behöver inte följa, men visst, det kanske händer att man gör det, men. Men jag har ju förstått det. Vi ligger ju på Century Media (med Cemetery Skyline och Dark Tranquillity) och Nuclear Blast (med The Halo Effect) och vi pratar om det här rätt mycket. De kan ju bara visa på siffror typ, att det här fungerar jättebra och att det gör underverk för försäljning och för streaming och för förhandsbeställningar och allt sådant där, så det är ju bara att låta dem göra sitt liksom.
Vi kommer ju inte direkt att överösas med gig från det här bandet. Jag har sett att det blir en handfull i Finland och…
Ja, precis, och så blir det några festivaler i sommar. Men det är för att vi inte har tid. Vi har ju fått jättemånga förfrågningar och så där. Vi har till och med ett bokningsbolag som vi skrev på lite för och de ba ”Fan, det här kommer bli grymt. Så här många förfrågningar har vi.” och vi var bara tvungna att tacka nej till allting till slut, så de ba ”Vi kanske inte ska jobba ihop, för det här blir jättesvårt.”. Men alltså, när vi kan så ska vi försöka göra grejer, liksom när det känns roligt och det känns lite speciellt. Att vi spelar på vanliga metalfestivaler där vi alltid spelar, det är liksom ”Aja, det kan la vi göra.”, men jag skulle hellre se att vi spelar på lite udda ställen liksom eller sådant som inte är tillgängligt annars. Så vi får se. Men det ska bli kul. Vi gjorde ett akustiskt gig i New York precis innan skivan kom och det gick ju jävligt bra faktiskt. Det var skitkul, så man kanske kan göra sådana saker, som små gig och sådär. Jag vill ju inte åka iväg mer än vad jag redan gör, så vi får se.
Sista frågan. Med tanke på vilken röst du sjunger med i Cemetery Skyline, skulle du någonsin kunna överväga att ha en annan sorts karriär än den du har?
Nej. Det har inte varit intressant eller så. Och det här har inte varit något jag har längtat efter att göra så där riktigt liksom. Vi hade väl någon period där med DT när vi liksom funderade på att testa att bara göra typ en gothplatta egentligen. Så vi lekte lite med idén, men nej. Och jag hade inte varit redo för det heller då, så det är först nu som det är någonting jag tyckt vara möjligt. Jag har haft många skivbolagschefer och sådant som tjatat, ”Ni ska göra en sådan här platta. Göra en progplatta. Eller göra något annat.”, men jag ba ”Nä, det tänkte inte jag.”. Jag har inte känt mig bekväm med det liksom, och det gör jag ju fortfarande inte, men nu har vi gjort det i alla fall. Så det var lite mer en utmaning än någonting som jag har bara känt att jag verkligen vill göra.
Av Tobbe – Publicerad 2:a december 2024