Metal Covenant träffade HammerFalls basist Fredrik Larsson för att prata om bandets nya skiva Avenge The Fallen.

Jag börjar med ett påstående som du får bemöta. Ni kör ganska stabilt på skivorna nuförtiden med musik som ni vet att fansen känner igen.

Jo, det kan man väl tycka. Alltså, vi har ju liksom vissa ramar. Det ska vara old-school heavy metal, enligt oss. Det här är trettonde skivan, så att de här ramarna hänger med, givetvis. Sedan blir det väl lite utflykter, med våra mått mätt då, att man gör kanske lite annorlunda grejer här och där. Men visst, det är väldigt mycket HammerFall, så att det kan jag inte förneka. (Skratt)

Vilken låt tycker du skulle representera hela HammerFalls katalog bäst om du bara fick välja en enda låt?

Oj, en enda låt från nya plattan som skulle representera hela katalogen. (Paus) Jamen, då kanske jag ändå får välja The End Justifies, för den har ju lite av en old-school vibb från oss. Lite snabbare, upp-tempo och bra melodier. Ja, det får nog bli den i så fall. Nu har jag inte alla låtarna framför mig. Jag försöker gå igenom i huvudet, men nej, vi kör på den. Vi brukar flörta lite med gamla grejer, givetvis. Så är det.

Vissa kallar er musik power metal. Jag har aldrig förstått det riktigt. Jag tycker HammerFall verkligen är heavy metal. Sedan att det inte låter som 1984 är ju inte så konstigt.

Ja, det är ju förpackat i en fräsch förpackning ändå. Det låter ganska modernt för att vara gammal, old-school, heavy metal. Men jag håller med. Det här är klassisk heavy metal för mig, för det är vad jag lyssnade på. Alltså, power metal började ju komma lite senare, för mig i alla fall, och då var det liksom bara dubbeltramp och snabbt och så där, men vi har ju väldigt mycket tunga låtar egentligen.

Och så har det smugit sig in en ballad igen, Hope Springs Eternal, precis som det alltid brukar göra. Det är ju en av tio ungefär, liksom varenda gång. Den skiljer sig såklart jättemycket från de andra låtarna. Hur är det att just spela in ballader och vad får man för känsla som musiker för en sådan låt i hela den här plattan?

Grejen är väl att vi vill gärna ha en ballad med, för vi tänker ju fortfarande album. Så det måste finnas dynamik i en platta. Det ska vara snabbt, hårt, långsamt, tungt, och en ballad måste vara med där för att bryta av lite så att det snabba blir snabbt och det hårda blir hårt. Jag får säga att den här balladen, tycker jag, är absolut en av de bättre. Känslan vi hade när vi spelade in den kom direkt, att ”Det här blir nog en bra låt.”. Den kändes stark redan från början. Ja, det ska bli kul att se vad folk tycker om den. Det är ju en sådan här vattendelare liksom, att ”Vem fan vill lyssna på en ballad?”, men den passar in i sammanhanget, får man ju tänka då liksom. Det kanske inte är den man sätter på när man tänker HammerFall, men den har sin funktion, tycker jag.

Oscar sa till mig en gång, typ ”Va fan, alla skivorna på 80-talet hade ju en ballad, så varför kan inte vi ha det för?”. Men, som du säger, den bryter ju av plattan. Är det svårt att placera in vilken låt den ska hamna som? Nu hamnade den ju som låt nummer 6. Man kan ju inte lägga den som nummer 2 om man vill att den ska bryta av liksom.

Nä. Och det där med låtordning har ändrats lite med åren också faktiskt. Förr så var det väl mer så att man tänkte en platta med A- och B-sida kanske, men nu får man nog tänka om lite, med lite starkare kort i början av plattan, för att det är ju streams som räknas nu också. Om det liksom inte är bra låtar i början så lägger folk av att lyssna helt enkelt. Sedan vet jag inte hur folk lyssnar. Om man lyssnar en hel platta, som jag som gammal gör. (Skratt) Så där får man väl tänka till lite också. Det är faktiskt Oscar och Joacim som brukar diskutera det här fram och tillbaka.

Jag vet inte heller hur folk egentligen lyssnar nuförtiden. Själv lyssnar jag alltid på en hel platta. Jag vill ha hela. Låt för låt är inte någonting för mig. Det är sällan det händer. Så alla lyssnar ju olika.

Ja, det gör man ju. Men så var väl jag med. Man kunde komma hem från krogen när man var yngre och börja lyssna liksom på Abigail, och så skulle man lyssna på ”Them” och Conspiracy liksom. Det var tvunget att lyssna så, liksom för att få helheten i alltihop.

Från själva musiken till skivomslaget. Alltså framsidan. De börjar ju se lite lika varandra ut, om man tar alla grejer liksom. Styr ni helt själv över hur ni vill ha det, eller lämnar ni över mycket till den som gör omslaget?

Vi vill nog gärna ha en grundidé som kommer från oss. Den röda tråden från plattan, så att man har någonting som är med i plattan i alla fall. Nu är det ju Samwise Didier som målar våra omslag. Han började liksom som ett fan och vi fick kontakt med honom, och nu är vi liksom goda vänner och vi träffas alltid och hänger när vi är i USA. Han jobbade ju på Blizzard innan. Så det är riktigt kul att få bolla med honom. Sedan får ju han göra sin grej. Det är ju det han älskar. För min del så blir det oftast så att man hör lite idéer i början och sedan så får man se ett omslag, ”Ja, det här är skissen.” och ”Ja, kör på.”. Men det är också viktigt, tycker jag. Det är ju en del som har försvunnit nuförtiden. Det kanske kommer tillbaka när folk köper mer LP. Men fan, jag satt ju själv hemma och tittade på omslagen hur länge som helst. Man läste ju varenda tacklista och rubbet. Men det gör ju inte folk längre när det är digitalt. Så för vissa av de här grejerna känner man att ”Fan, det där singelomslaget gjorde han jävligt bra. Men var tog det vägen? Kan man inte göra något med det?”. Men det är bara borta. Det blev en sådan där digital, ja, en flopp. (Skratt)

Kan du se HammerFall göra ett sådant omslag som Kiss gjorde på Lick It Up och bara stå rakt upp och ned på en bild?

Nä, det tror jag inte. Alltså, det här är för inarbetat nu. Det måste vara någonting som är i samma stil. Fansen förväntar sig det, och även vi tror jag. (Skratt)

Ni har spelat in några videor. Kan du berätta om dem?

Vi börjar med Hail To The King. Patric Ullaeus, som vi har jobbat med ganska mycket på det senaste. Vi ville ha det här animerade och han har inte gjort det på jättelänge. Han kör ju bara riktiga filmer, så att säga. Men vi ville ha det och då sa han att ”Ja, men då kör vi. Då gör vi någonting av det här.”. Så att det blev en blandning medan vi stod och spelade inför en green-screen liksom. Jag tycker den blev mäktig. Det är också en sådan här vattendelare. Animerat och 80-talseffekterna, men man får ta det för vad det är. Jag tycker fortfarande att det är rätt coolt. (Skratt) Och sedan blev det helt annorlunda med The End Justifies. In i replokalen, kör på, en ösig låt, ge järnet. Det är supersvettigt med tio tagningar på en sådan låt. Men det är jävligt kul också. Det snurras med kameran fram och tillbaka. Men det är också så här: Den videon passar till den låten. Det är bra energi helt enkelt. Och sedan är det Avenge The Fallen, titelspåret. Där ville vi väl ha en lite annorlunda vibb, så att vi spelade in på Pub Anchor, och fick dit massor med fans, och spelade låten live, så att säga. Vi hörde ju den, men vi spelade till. Det blev en svettig, intim stämning där också, tycker jag, som passar den låten. Det är en annorlunda låt och jag tycker den blev skitcool. Patric Ullaeus igen.

Så få personer är det väldigt sällan ni spelar inför. Är det någon skillnad egentligen när man måste agera för videon och samtidigt agera för en lite mindre publik? Eller är det bara ut och lira?

Det är bara ut och lira. Det är det. Vi har faktiskt gjort ett gig där innan. Vi spelade på Sonisphere 2010 och då drog vi in till Anchor och drog av ett set, bara för att det var så jävla roligt. Så att vi kan spela på små klubbar känner jag. Det blir en annan sak, men det är också jävligt roligt att se publiken så nära och liksom agera ihop med dem. Det blir väldigt hjärtligt och skönt.

Ja, det är skillnad mot en festival som Wacken när det kanske är 15 meter fram till närmaste gubbe eller gumma som står i publiken.

Ja, det är det. Man får en helt annan respons då. Man får de här massiva publikreaktionerna och man ser att det är liksom armarna i vädret längst bak, hur långt bak som helst, och det är folk åt alla sidor. Så djävulsk mycket folk. Alltså, när man ser i ögonen hos någon som tycker det är så jävla tufft, då är det också en väldigt skön känsla.

Vem eller vilka är det som bestämmer vilka låtar som ska bli videor? Är det både management och band och andra som blandar sig i?

Nä, till syvende och sist så är det vi som bestämmer vad som ska göras. Men givetvis så vill vi ju höra vad skivbolag och management tycker, för ibland kan det vara svårt när man är mitt inne i en skivinspelning. Alla låtar har körts tusen och åter tusen gånger i huvudet, så det är svårt att veta exakt ”Vad tycker andra folk om det här? Är det här en passande låt?”. Och så vill man gärna ha lite olika låtar också när man gör ett par stycken videor då, så att man verkligen får se bredden av HammerFall, givetvis. Men till slut så är det vi som bestämmer. Det har alltid funkat rätt så bra. Vi har rätt bra koll på vad som, vad vi tycker i alla fall, ska köras ut.

Från videor till singlar. Kommer ni nu fortsätta att släppa lite singlar under den här cykeln, för att göra som många andra gör, liksom att försöka hålla sig aktuella eller någonting? Eller är det turnerande nu och det gamla vanliga?

Det är en singel till på gång efter skivsläpp, men sedan är det inte något mer, vad jag vet, för då kommer vi igång på vår turnécykel liksom. Då känner vi att vi ju är aktuella ändå. Det blir en stor Europaturné med Powerwolf. Det kommer bli mäktigt. Det är väldigt mycket som är nära utsålt redan nu, så att det ska bli skitroligt faktiskt.

Förra plattan, Hammer Of Dawn, spelades ju in under pandemin. Har ni träffats mer nu under inspelningen, eller hittade ni en liten ”Ja, det här var ju ganska bra ändå.”?

Visst, under pandemin så var det ju lite så här att man inte fick vara för många i studion och så där. Men det brukar vara att först spelar vi in trummor med David och då är vi bara några där, och Fredrik Nordström, vår producent. Vi ställer trumljud och allt sådant där och får in ett bra set där. Sedan brukar det vara jag, Oscar och Pontus som sitter i studion och trackar allt. Det har vi gjort sedan, ja, de senaste fem plattorna. Det har funkat jävligt bra, tycker vi. Vi känner att vi har en jättestor frihet, vi är bekväma med varandra, man kan påpeka saker och försöka med olika grejer utan att någon annan lägger sig i liksom. Och då kan man alltid få testa. Även om det inte är en bra idé, så kan man i alla fall få känna på det, och så stryker man det. Då känner vi att ”Ja, men då går vi vidare.”. Då kommer man framåt. Man bygger på lager efter lager på det som vi vill göra och smyckar ut det på ett sätt som är vi helt enkelt.

Känner du att det är lite av din största insats i bandet, med att just sitta med och vara med på inspelningarna, än att ”bara” gå in och spela in basen? Är det där du kommer till rätta?

Nämen, vi är liksom olika spelare, där också, och man har ju åsikter om sakerna. Vi är så pass bekväma med varandra, så att det är liksom rätt lätt att komma med synpunkter som ”Ah, ta om den biten. Testa något annat där. Försök få den här känslan istället.”. Det är vi bra på alla tre, tycker jag. När jag kom med igen 2007, så hade vi Charlie Bauerfeind som producent. Jag hade inte spelat in med så många producenter, så då var det mycket mer att peka med rak arm och ”Så här ska det vara.” och ”Okej, då försöker jag spela det då.”, medan nu är det mycket mer fritt. Det har växt fram platta efter platta helt enkelt, att man hittar sin plats mycket bättre nu.

Tycker du det är svårt för dig att lyssna på din inspelade bas på samma sätt som de andra?

Nej, det tror jag inte. Nu brukar vi göra så att vi lägger kanske gitarr först, och så blir det bas sedan, och så lägger vi resterande gitarrer, bara för att få hela känslan. Sedan kanske vi hoppar över till nästa låt och så kan man komma tillbaka till den dagen efter för att se liksom att ”Hur var det här egentligen? Funkar det bra? Är det så som vi har visionen i huvudet att det ska låta?”. Så att man har alltid en säkerhet där liksom, att det lilla licket som kom där i stundens hetta var kanske inte jättebra, men då har man i alla fall fått chansen att testa det. (Skratt) För det är också lätt, att man sitter där och kör på och kör på och kör på, och så tappar man lite helheten av låten ibland, att det blir för mycket parti för parti, och då är det jävligt bra att lyssna dagen efter, för då märks det väldigt väl.

Ni har haft några förhandslyssningar de senaste dagarna. När du hör skivan helt i studiomiljö och sedan så hör du skivan ute i pubmiljö, hur känner du då olika eller lika för skivan? Den får ju upplevas på olika sätt.

Ja, absolut. I studiomiljö, då sitter man och lyssnar efter detaljer. Då är det så där ”Ja, det där var bra. Det var snyggt gjort. Åh, den där grejen. Just det. Så gjorde vi.”, medan i pubmiljö så är det ”Jävlar. Det här var en schysst melodi. Det här funkar bra.” och så ser man folket och så bara ”Den refrängen. Klockren.”. Ja, det är en jätteskillnad, för att nyanserna försvinner ju givetvis i en pubmiljö. Så är det bara, och då måste helheten funka.

Jag lyssnar väldigt mycket med hörlurar faktiskt. Jag föredrar det. Alltså, det finns en hel del att missa om man lyssnar fritt i luften liksom.

Verkligen, verkligen. Ja, annars får man ju sitta med jävligt bra högtalare i en lyssningsmiljö hemma för att få samma upplevelse. Det är klart att det är jävligt mycket lättare med noise canceling. Det låter ju klockrent varenda gång.

Och så kanske inte resterande personer i hushållet alltid älskar att man drar HammerFall på nästan full volym. Men jag tänkte att vi skulle hoppa lite vidare och bort från den nya skivan. Förra året släpptes ju återutgåvan på Crimson Thunder. Det var den fjärde i raden. Är det dags för Chapter V nästa år?

Ja, det är det. Jag vet att vi har pratat om det och det kanske blir lite tajt, så det är möjligt att den skjuts en liten bit möjligtvis till nästnästa är. Men förhoppningsvis så kommer den nästa år. Det är planen i alla fall. Så det är klart att det kommer en återutgivning. Det gör det. Det är kul att man kan pusha lite för de gamla plattorna. Den får en liten uppfräschning i mixen och folk börjar kanske lyssna på det på ett annat sätt. Och så är det kul för att på turné så brukar vi göra ett medley från plattan då, så får man ut lite mer av det. För det är ju jävligt svårt att plocka låtar nu från 13 plattor. Folk vill alltid höra den och den, och så måste den vara med för att den är klassisk, och till slut så blir det ju bara klassiker då liksom, så bara ”Nä, det kan vi ju inte göra.”. Vi måste ju slänga in lite oväntat och lite personliga favoriter så att det händer lite. Annars blir det ju stentråkigt liksom.

Ja, det är väl ett lyxproblem egentligen.

Ja, ett lyxproblem är det ju egentligen. Men man vet ju själv när man kollar på band, att ”Fan, spelar de den inte? Det är ju deras bästa låt. Åh, vad tråkigt.”. Men men, så är det.

Ja, jag skulle säkert kunna byta ut hälften av låtarna ni spelar live, mot andra som jag gillar bättre. Jag skulle ju till exempel inte sluta med Hearts On Fire varje gång, för att överraska lite. Men ni vill ju ha den sist.

Ja, det är svårt. Många vill ha den där. Den måste spelas i alla fall. Men det är kul när man slänger in en låt som kanske är oväntad och man ser reaktionerna ute i publiken, ”Oh shit, spelar de den? Det var länge sedan.”.

Last Man Standing har ju ganska länge varit med på er setlist och den låten gavs ju ut som en ny låt på samlingsplattan Steel Meets Steel. Hade det varit skönare om den ändå hade legat på en riktig skiva, om man säger så?

Nä, jag tycker faktiskt att det är en jävligt rolig grej, för den har kommit så jävla högt upp på lyssningarna hela tiden. Och att det är just på en samlingsplatta, för då får man ju faktiskt köpa den för att få tag i låten. (Skratt) Nu har vi faktiskt sparat lite låtar från den här sessionen som vi ska göra någonting med senare. Det är inte någonting vi brukar göra, utan ska vi ha en platta med 10 låtar så spelar vi in 10 låtar. Är det 11 låtar så spelar vi in 11 låtar. That’s it, liksom. Men nu, det kommer lite bonus framöver. Men det lär säkert dröja ett tag. Men det är kul att ha lite extra i alla fall.

Lite mer personligt. Du är ju faktiskt inte direkt känd för att göra gästframträdanden här och där. Hur kommer det sig att det inte blivit sådana grejer?

Det är inte riktigt min grej, tycker jag. Alltså, jag vill spela med dem jag vill spela med. Jag vill inte bara hoppa ut och göra grejer till höger och vänster och så där. Så att det har aldrig blivit av. Det har aldrig varit aktuellt faktiskt. Sedan så har jag ju spelat med en massa band i övrigt liksom, men inte något mer på platta än Death Destruction och lite andra grejer. Men det är väldigt sparsmakat. Det är det.

Apropå Death Destruction. Existerar det bandet överhuvudtaget fortfarande?

Nja. Det är väl så här att vi aldrig lagt ner egentligen, så här officiellt. Men vi har ju inte repat eller spelat på aslänge. Men jag och Henke (Danhage) spelar ihop emellanåt. Vi bara träffas för att jamma lite och hitta på grejer, så att vi vill jättegärna göra någonting ihop. Vi har ju spelat så jävla länge ihop, så att det är alltid väldigt roligt att sitta med honom. Vad det än blir liksom. Så det är nog inte omöjligt att det blir någonting där, men vad vet jag inte. Ja, om det blir Death Destruction? Ingen aning.

Men den musiken skiljer sig ju ganska markant från HammerFall. Förutom att det är hårdrock. Det är väl ungefär det man skulle kunna säga. Många artister som gör saker liksom på sidan kan hamna i ungefär samma fack, men var det kul att ändå att kliva ett ganska stort steg från det du normalt sett gör med HammerFall?

Alltså, jag växte ju upp med heavy metal. Jag tyckte det var svincoolt. Innan jag kom med i HammerFall så spelade jag och Oscar i ett dödsmetallband och jag spelade i ett thrash-band. Jag lyssnade på allt möjligt och ofta mycket hårdare liksom än heavy metal. Så jag tyckte att det var skitroligt att spela den musiken som jag växte upp med, men det var inte riktigt vad jag ville hålla på med riktigt då vid den tiden, så att jag hoppade ju av ’97. Kom tillbaka 2007, och då hade det hänt en massa grejer givetvis. Men 2007 så var det så här ”Ja, men fan. Det är klart att jag vill spela heavy metal. Det är ju skitroligt.”. Men samtidigt så är det så här att jag har massor av andra band av musiksmak som jag verkligen älskar också, så om jag ska göra någonting så vill jag ju inte göra någonting som är HammerFall igen liksom. Då vill jag ju göra något annat.

Under din paus där på 10 år från HammerFall. Alltså, det måste ju ha känts lite så där när Renegade-skivan blev populär. Liksom, ”Fan, jag kanske skulle ha varit med på den här resan ändå.”.

Alltså, jag tänkte aldrig på det sättet då. Jag var faktiskt skitglad över att det gick bra för dem och att det hände saker. Det var ett beslut som jag aldrig ångrade, att jag slutade, för jag höll på med så mycket andra grejer då, som jag hellre ville göra. Så att det var det enda beslutet som fanns att ta, tyckte jag. Sedan när frågan kom om att hoppa på igen, då var det lika självklart att säga ja till det också. Nej, jag får säga att jag var bara glad över att det gick jättebra för dem. Vi träffades väldigt lite under den tiden. De var ute mycket och gjorde andra saker. Oscar och jag träffades ibland på krogen och då var det alltid jävligt roligt att träffas igen bara.

Det var ju någon incident på krogen där i början. Joacim fick väl något jävla glas eller en flaska i huvudet. Men sådana där saker och liknande är väl helt borta från HammerFall nu?

Ja, han fick en ölsejdel i ansiktet, ja. Det var ju så jävla mycket jantelag. Det var nästan som en rörelse att inte gilla HammerFall och ”Det var för mesigt när det var grunge och tuffa band som Pantera.”. Jag har ju alltid gillat alla de banden, oavsett liksom, så att jag förstod liksom inte grejen, att ”Måste man ogilla någonting bara för att…”, ja, du vet. Så att det var en stor grej då. Men den har ju försvunnit och särskilt nu när vi har varit med ganska länge. Folk har väl mer och mer fattat att det vi gjorde då faktiskt var ganska bra för många band. Alltså, vi öppnade ju dörren för väldigt många band då. Så att vi börjar väl få mer och mer kredd för vad vi gjorde. Men just då så hade vi ju noll kredd liksom.

Du var som sagt borta från bandet under 10 år. Nu har du varit tillbaka i 17 år. Jag tänker att det är ganska länge, men kan du fatta att det kan bli 25 år till eller något sådant? Är det ens greppbart?

Nej, det är det inte. Alltså, vi pratar om det emellanåt, inte ofta, att så länge vi tycker det är roligt och så länge vi gör plattor som faktiskt är relevanta, då kommer vi fortsätta köra. Om man tappar något av det där, då tror jag att det är dags att liksom lägga av med det här. Vi måste ha roligt för att det ska bli bra på scen och för att det ska bli bra i studion. Och sedan att inte bara släppa en platta för att släppa en platta och så gå tillbaka och spela Glory To The Brave i sin helhet eller någonting. Det är också jävligt tråkigt, tycker jag. Alltså, jag förstår att fans vill ha det, särskilt när band, ja, släpper dåliga eller tråkiga plattor liksom. Det är klart att fansen vill att de bara ska spela det gamla då. Men som det är nu så tycker jag att vi fortfarande släpper plattor som vi kör många låtar ifrån. Alltså, det är fortfarande låtar som fans vill höra. Så då kan man fortsätta tycker jag.

När ni spelar live, spelar det överhuvudtaget någon roll för dig om du spelar låtar som du själv har lagt basen på eller om det är låtar från de skivorna du inte var med på?

Nej, det spelar ingen roll för mig. Det gör det inte. Men det är jävligt mycket lättare att komma ihåg om man har lagt dem själv. (Skratt) Ja, det är lite skillnad. Alltså, det är lättare för mig att spela Glory To The Brave-låtar, trots att de är så jävla gamla. Alltså, någonstans så sitter det. Jag har ju liksom gjort det. Sedan blir det ju så att jag får tolka Magnus (Rosén) grejer liksom. Vi har väldigt olika spelstilar, så jag får göra någonting, helt enkelt.

Du blir snart 50 bast. Det är inte långt kvar. Jag har smygkollat. Det är den 14:e augusti. Så, hur känns det att bli 50?

Det känns faktiskt jättebra. Jag vet ju att det är en milstolpe liksom, men jag känner mig inte 50. Jag känner mig inte gammal. Jag tror att det beror på jobbet också. Vi är ute och har roligt, vi står på scenen, vi svettas och gör saker som kanske inte jättemycket folk gör. Och då ser man liksom kanske sina jämnåriga vänner i kostym, och de kan vara rätt trötta, alltså om man jämför, för det är inte samma livsstil på något sätt. Det har ju sina för- och nackdelar givetvis, men jag känner mig inte gammal, så det är väl det som är huvudsaken, känner jag.

Ditt skägg har fått sig en lite ny färg också. Tycker du att det är stiligt med lite grått i skägget?

Lite? Det är ju helt vitt nu. Men det är inte mycket att välja på. Men jag tänker inte börja färga. Alltså, om jag blir helt gråhårig, det spelar ingen roll. Jag är i den åldern, så att det kan lika gärna vara grått. Det spelar ingen roll.

När man blir äldre så ändras ju behov, och insikter om livet förändras ju hela tiden, så vad kan göra dig glad och lycklig numera? Det behöver inte vara musikrelaterat.

Ja, musiken är ju givetvis ett stort intresse. Men faktum är att jag lyssnar mindre på musik just nuförtiden. Jag har känt att jag måste för min egen del vilja börja lyssna lite mer på musik. Jag är förjävla dålig på att hitta nytt, känner jag. Det blir de gamla vanliga grupperna, som jag brukar följa. Men jag ska försöka hitta lite nytt. Annars lyssnar jag mycket på ljudböcker och så här. Det tycker jag är skönt. Men jag är nog faktiskt som lyckligast när jag har ett projekt. Alltså, jag älskar att snickra och göra grejer hemma. Har jag ett projekt, som kanske är att bygga ut huset eller någonting, eller göra någonting ordentligt, det tycker jag är skitroligt. Jag blir fokuserad och mår bra helt enkelt.

Får du tid för att göra sådana saker, eller rycks det och slits i dig?

Under perioder så har man liksom gott om tid; hemma jättemycket. Men det går ju inte under alla perioder med musiken liksom. Vi har varit iväg i stort sett varenda helg hela sommaren. Jamen, vi fick nog nästan tre veckor sammanhängande. Men det har varit mycket. Sex veckor i USA och Sydamerika. Så att det har varit mycket borta. Men det kommer ju perioder där det är mindre att göra och då har jag tid att sätta tänderna i något kul.

Hur fungerar det att turnera i Sydamerika egentligen? Är det så att man är mycket för sig själv? Och man hör ju att fansen kan vara ganska energifulla.

Just i Sydamerika är det sådana avstånd, så då blir det nästan alltid flyg, och emellanåt så blir det buss. Man flyger och så är man på hotellrummet och så försöker man hitta på saker tillsammans med bandet. USA är en helt annan sak, för då åker vi nästan alltid i turnébuss, och då hänger vi liksom tillsammans. Och det är egentligen väldigt mycket skönare, tycker vi nog allihop, för hotellrum är fan inte roligt när man får för många av dem. Och det blir ensamt. Man gör liksom ingenting direkt. Även om man kan få ett SMS och bara ”Vi ses i lobbyn om fem minuter.”, tar en kaffe, går ut och gör något. Ja, så gör man det, men sedan är man tillbaka på rummet igen. Riktigt jävla tråkigt. Bussen, så kommer man ut, det sitter alltid någon där. Man kan ta en kaffe och tjöta, eller inte tjöta. Och så kommer man fram till stället och så kan man gå ut och göra någonting. Det föredrar jag.

Om du nu blir lycklig av att ha lite projekt hemma, vad kan göra dig förbannad, sur, ilsk, besviken, ledsen nuförtiden?

Alltså, resor är nog en sak man blir förbannad på. Det kan vara problem med flyget eller väskor. Eller man har rest hela dagen och så ska man sätta sig i en van och så är det tre timmar i van till en festival. Det tar på krafterna nuförtiden. Förr i tiden var det inga problem, men det börjar bli mer och mer jävligt att resa, tyvärr.

Så även fast det är en rolig Facebook-bild från vanen, så kanske det inte riktigt speglar verkligheten.

Nej, den är inte alltid lika rolig. Men då är det också så, alltså, festival, de 45 eller 100 minuterna eller vad det är man spelar, de gör det värt det, att sitta i den där jävla vanen i sex timmar fram och tillbaka. Det är okej, för att det blir så jävla roligt. Men, det är ändå inte roligt. (Skratt)

Av Tobbe – Publicerad 13:e augusti 2024