The Halo Effect besökte Stockholm för ett gig på Annexet under våren och Metal Covenant tog då tillfället i akt att prata med bandets pådrivare och ena gitarrist Niclas Engelin.

Tobbe: Den första frågan jag tänkte ställa till dig är lång, så häng med nu. När första skivan gjordes, enligt uppgift från er basist Peter Iwers när jag pratade med honom i juni förra året, så fanns det kanske 7-8 låtar nästan färdiga, och när jag pratade med dig i augusti förra året sa du att ni hade haft några sessioner på våren, vilket nu är nästan ett år sedan, och då tänker jag att de här två nya låtarna ni har spelat de senaste månaderna, Become Surrender och The Defiant One, kommer de från den första sessionen till och med, kanske ett år innan Days Of The Lost, eller kanske kommer de från sessionen för ungefär ett år sedan?

Niclas: Det här är ganska intressant. Vi startade bandet och började skapa musik och så där. Och vi har aldrig slutat skapa. Det är ett flöde till denna dag. Det blir inget stopp på det. Vi har hittat en väg som gör att vi kan vara i rörelse hela tiden och är inne i samma mindset allihop. Jag kan komma ner till studion och så gör jag ett skelett på någonting och så kommer Jeppe ner dagen efter med kaffe och gifflar.

Nu går vi tillbaka till föreningsliv och fritidsgård. Sätt inte upp några hinder, som, "Vi kan inte göra så här. Så här gör man inte.". Skit i det. Sparka ner de jävla väggarna. Bara åk rätt fram. Nu har man hållit på så länge så att man vet hur man kan vinkla saker och ting, och vilken väg man ska gå. Vi behöver inte fundera så mycket på det där, utan vi har ju vårt spel och har rutinen och tryggheten i att vilja skapa någonting, att röra sig framåt och vara jävligt nyfiken fortfarande.

Jag och Jeppe (Strömblad), och även Mikael (Stanne), kan hamna i diskussioner om Hail To England eller Sign Of The Hammer är Manowars bästa platta. Och det är seriösa diskussioner. Det var som när Kreator släppte sin senaste förra året. Jag och Jeppe var helt toksålda. Hate Über Alles. Fy fan vad rått. Jag tror att Jeppe beställde någon Kreator-flagga och en Sodom-flagga som vi skulle ha i studion bara för att få vibben. Så det är lättsamt. Vi tillåter oss att vara 15, tror jag, och att inte skämmas för det. Fan, vi älskar ju det här.

Tobbe: Så de här låtarna då? Är de gamla?

Niclas: De är från första sessionerna till första skivan. Vi gjorde så jävla mycket musik och så kände vi att det bara skulle vara 10 låtar på skivan. Mikael är artisten och konstnären i bandet, så han hade någon vision om hur vi skulle paketera det. Det är inga leftovers. Inget sådant. Vi kände att det här är starkt material. Sedan så fortsatte vi bara att jobba därifrån. Så vi har en ny skiva färdig. Den ska mixas här nu av Jens Bogren i maj, så att den ska vara färdig och överlämnad till skivbolaget i slutet av maj.

Tobbe: Jag tänkte faktiskt fråga vem som är det bästa eller skickligaste filtret i bandet, som kan känna vad som ska stanna och vad som ska sorteras ut. Är det Mikael som är detta då?

Niclas: Både ja och nej. Dels har vi känt varandra så otroligt länge och vi är uppvuxna med samma musik, Kreator, Running Wild, Manowar, Mercyful Fate och allting, så att alla har de här tentaklerna. Jag kan gå in i studion och säga, "Tänk lite Death Angel, Act III." och så är det igång. Det behövs ingen startsträcka. Man behöver inte förklara någonting. Mikael var ute och turnerade i december, så då satte vi oss och började spela in.

Vi hade haft demosarna färdiga sedan i augusti. Det var många diskussioner om hur vi hade tänkt det med de olika låtarna, men alla hade godkänt och tyckte det var bra. Så spelade vi in det och sedan kom han ner och, "Klockrent, klockrent. Blåvitt har gjort mål. Yes. Hårdrock, hårdrock.". Alltså på 12 låtar var det bara, "Kan ni ändra en ton där på den?". Annars, "Nu sticker jag hem. Nu ska jag begrava mig i min värld med texter och känslor. Vi ses om en månad.".

Tobbe: Nya skivan kanske vi då får tillfälle att prata om nästa gång. Men jag tänker på de här två låtarna då, eftersom de så klart ligger på YouTube, inspelade live från lite varstans: Jag tycker att The Defiant One kanske är lite mer melodisk och kanske den som har lite mer hitfaktor, medan Become Surrender kanske är lite mer stämningsfull och har ett lite lugnare parti och är en lite tyngre låt samt med en refräng i In Broken Trust-spektrumet på något sätt. Hur tänker du om detta?

Niclas: Jag tror att man kan känna så om Become Surrender för att det är snarlika tempon. Det är det här malandet. Det bara går liksom. Medan då The Defiant One, du får skratta nu, känner jag lite Seventh Son Of A Seventh Son med Iron Maiden om. Den ville jag åt där, för att jag älskar den skivan. Fantastiskt bra. Just det melodispråket kände jag var häftigt.

Tobbe: Förra året spelade ni alla 10 låtarna live som ni hade från första skivan, men nu när ni har kört, till exempel igår, då hoppade ni över två låtar, In Broken Trust och The Most Alone. Jag vet att du inte kommer att säga att det är så, men jag vill ändå fråga. Är dessa två då de minst uppskattade låtarna hos bandet?

Niclas: Nej, det är faktiskt tvärtom, får jag säga. Framför allt Peter älskar ju In Broken Trust och det var diskussioner om vi skulle spela The Most Alone igår redan. Men vi hade 50 minuter. Vi har liksom tvingats att börja spela live på ett jävla avigt sätt, som man egentligen inte gör. På Sweden Rock förra året, "Här har ni en timme. Fyll den." och vi sa, "Men vi har ju bara 43 minuter musik.".

Så jag gjorde ett intro och ett outro och, "Mikael. Håll en monolog i mitten.". Då hade vi sträckt ut det. Sedan nu när vi skulle göra de här headline-gigen i februari så sa vi, "Hur fan gör vi nu? Äh, vi får väl slänga in de här två låtarna då för att stretcha ut det.". Och då har man liksom tvingats att spela hela skivan från scratch, med en gång.

Det är inte många band som gör det. Oftast har de en backkatalog att luta sig emot, men här var det bara in i elden på en gång och en utmaning verkligen.

Tobbe: Ni spelar alltid i grönt ljus. Berätta om det.

Niclas: Ja, det är alltid grönt. Det blev liksom vår färg ganska tidigt. Vi ville liksom nischa oss och köra på grönt. Det är någonting som är ett, vad jag fattar det som, i ljusteknikervärlden ganska svårmanövrerat ljus liksom. "Fan, du valde grönt." har jag fått höra i efterhand. Type O Negative, hur fräckt var inte det? Det var bara grönt liksom. Så lite det tänket; allt ska vara det här gröna, med lite vitt ljus bakom. Så det har vi muterat. Det kör vi på stenhårt.

Tobbe: När jag såg er live igår så tycker jag faktiskt att det är du som visar mest energi och glädje på scen på något sätt och driver bandet med detta. Du rör dig mycket och interagerar med publiken. Känner du dig pånyttfödd på scen?

Niclas: Jag blir så glad av att se glada människor. Alltså det du ger, och så får du det tillbaka. Det är så fantastiskt. Så har man funderat längs med vägen på det också. Det kommer ju naturligt. Det är ju inte så att jag forcerar det. Då hade jag inte kunnat skratta. Men Steve Harris, han har ju också alltid spelat fotboll, och vad gör man på plan? Man är ju med i luckorna. Jag vet inte om det är något sådant som kickar igång. Jag vet inte. Jag tycker att det är roligt.

Tobbe: Jag måste fråga om Jeppe också. Är hans status i bandet likadan fortfarande som den var för ungefär ett år sedan, att han är med och spelar in lite och spelar live när han då kan, kanske i Göteborg?

Niclas: Ja, det är så fortfarande, och vi måste få låta honom ha sin gång. Han är med i bandet, till fullo. Han är ju medlem och allting. Här är vi kompisar och man ställer upp för varandra. Punkt slut. Så är det bara. Vi jobbar utefter det, så får han känna själv vad han mäktar med och inte, eller vad han har för dagsform.

Tobbe: Ni har gjort ca 60 gig hittills och Patrik Jensen har varit med på samtliga förutom det första, på Sweden Rock. Finns det åtminstone en minimal chans att han kommer att vara involverad i något studioarbete i en framtida situation?

Niclas: Ja, det vill jag tro. Ja, säger jag på den frågan. Han är två år äldre än mig, men vi kommer från samma värld. Så det ska vi få till på något sätt, för det är just det här språket, som jag sa innan, där vi inte sätter upp några hinder. Det finns inga hinder; vi spelar bara.

Och sedan kan det vara i en låt, "Fan, jag behöver nästan lite Def Leppard här. Hur ska vi få in det i den här världen?" och så hittar vi nyckeln till det liksom. Så det handlar nog mer om förståelse.

Tobbe: Om du har skrivit en grund till en låt och ger den till Jeppe, så kan ju han lägga fantastiska grejer på det. Man måste ha en viss magi, som kanske Jeppe har också. Patrik är jätteduktig, men han är inte exakt samma typ så det kanske inte är lätt att bara kasta in honom där i studion.

Niclas: Patrik är en fantastisk gitarrist och är en helt grym thrash metal-gitarrist. Dark Angel, Slayer och hela den biten. Men här målar vi med andra sätt. Det vilar mycket på melankoli, svenskt vemod, folkmusik någonstans i allting då, och sedan kommer riffandet nästan efter det.

Tobbe: Ni ligger fortfarande på Nuclear Blast, förstår jag.

Niclas: Vi jobbar jättebra med Nuclear Blast. Vår A&R-kille där, Jens Prüter, har vi ju jobbat med i 15-20 år. Han var på Century Media innan och sådär. Det är en sådan jäkla bra kommunikation, och det är en sådan kärlek och förståelse, så det där hoppas jag blir livslångt. (Skratt). Det är jättebra. Samarbetet är helt grymt. Magiskt.

Tobbe: Första skivan fick oftast väldigt bra recensioner och på vissa ställen har den även blivit 'Årets skiva 2022', och när ni nu stod i studion, hur lever man upp till sådana förväntningar?

Niclas: Tänk inte. Tänk inte. Skit i det. Det låter väldigt nonchalant, men det är det enda sättet. Om jag ska börja tänka så sätter jag upp ett jättestort hinder. Lägg ner med en gång. Skit i det. För det var så vi gjorde första skivan. Vi bara körde. Hade skoj. Nästan till den gränsen att, "Nej, men så här kan man väl inte göra?", men, "Jo, för fan. Lägg på dubbla kaggar bara. Det blir grymt.". Alltså, det måste få vara så. Lekande någonstans, nyfikenhet, och inte sluta med det liksom. Det tror jag är det enda man kan göra.

Tobbe: Det känns som att det här bandet skulle kunna fortgå i 10 skivor till slut. Hur känner ni när man är så pass rutinerade, men ändå ganska nystartade?

Niclas: Vi har väldigt kul ihop när vi är ute och gör de här grejerna och vi har kul i studion, och det är ett sådant otroligt jävla flöde i musikskapandet, och vi har hittat en formel som vi hittade ganska omgående med första skivan liksom. Någonting som jag nu med åldern måste ställa mig själv frågande till är, "Varför gör jag det här?". En ganska tung fråga, "Varför?" och då måste man hitta svaret på varför och det tycker jag vi har hittat på varje fråga. Då finns det inget att hålla igen på.

Related links:

www.facebook.com/thehaloeffectse