Metal Covenant tog möjligheten under Sweden Rock att träffa Alexander Strandell, vars Art Nation nyligen släppt sin senaste skiva Inception.

Sångaren var givetvis glad och ivrig över att få prata om sitt nya verk och eftersom han aldrig har förnekat att han mått dåligt under längre perioder av sitt liv så såg vi även till att kolla hans mående numera samt också prata om andra något personliga ämnen samt framtidsvisioner.

Tobbe: Hur tycker du att den nya skivan Inception tar Art Nations musik vidare från de föregående plattorna?

Alexander: Jag tycker såhär: När vi släppte första plattan då var jag bara så inne i det här, liksom, AOR-träsket och 80-talsträsket. Jag ville bara få ur mig det och Revolution (2015) blev verkligen min barndomsdrömplatta. Följd av Liberation (2017), där vi försökte ha kvar kärnan, men ändå göra något nytt och fräscht, och jag tycker ändå att det blev helt okej. Sedan när Transition (2019) kom så var det väl där bandet i sig var som längst ner rent mentalt.

Vi hade ingen bra stämning i bandet och vi visste inte vad vi ville göra, så den plattan för mig har så mycket mörker i sig på massa olika sätt. Det gör att vi än så länge inte har spelat så många låtar från den plattan, för att det inte känns bra. Sedan har vi några guldklimpar som vi vet att folk gillar, så att jag får bara skita i det då och så får vi köra dem för deras skull. Men det känns som att nu, med Inception, så är vi lite tillbaka där framförallt Christoffer hoppade av, och är nu på det igen liksom.

Så det känns som att vi går i rätt riktning. Jag tycker att det är så kul med de recensioner vi har fått, att det har varit så mycket fokus på att de tycker att vi gör någonting eget nu. I början så var det alltid att man bara blev jämförd hela tiden, och även om det är roligt att bli jämförd med massa duktiga band så är det kul att få höra att nu skapar vi lite vår egen väg. Det känns som att det kanske är det bästa betyget man kan få som band. Så det betyder väldigt mycket för mig.

Tobbe: Berätta lite detaljerat om låtskrivandet.

Alexander: Med Inception fanns det så otroligt mycket känslor, tankar och frustration. Ja, diverse känslor bakom, så att texterna föddes ju mycket av saker som hade hänt i mitt liv innan, både Art Nation-relaterat, men även på ett privat håll också. Men jag gjorde liksom musiken först till alla låtar och tyckte att det var viktigt att känna att jag hade jävligt bra melodier och låtar där jag kände: "Fan, det här känns bra.".

Sedan vet jag att jag satt jättemycket på café. Säkert varje dag i 3-4 månader och satt sedan och försökte liksom skriva ur det jag kände för just den här låten och det jag kände när jag skapade allting. Och det var så härligt att få sitta i den miljön, på ett café, med lagom mycket liv och ljud. Det är som att vara en fluga på väggen och samtidigt kunna inspireras, ta in saker utifrån, men ändå ha kvar det man själv känner.

Så den här plattan betyder jättemycket för mig, för nu har jag ju skrivit alla låtarna på den här plattan, och det är första gången det händer, och jag har även varit med och producerat plattan, och det är ju också första gången. Det har varit ett sådant viktigt steg för mig mentalt att få känna: "Fan, jag klarar av det här med.".

Annars har jag alltid lutat mig tillbaka och känt: "Jag sjunger, och hjälper till lite med låtskrivandet.", fastän jag kanske har känt att jag har ännu mer att ge.

Tobbe: Just musikmässigt, med melodier och sådant, fanns det några funderingar på vad ni skulle ta fram och vad ni sökte innan du började?

Alexander: Alltså, vi bestämde från början, när Christoffer hakade på, att: "Om vi gör detta igen så måste det vara kul. Vi måste känna att det ska vara roligt och de gigen vi gör, de vi tackar ja till och tar an, är roligt.", och därför är det en ganska vågad platta, för den är ganska spretig, men håller ihop för att det är min sång och Christoffers grymma gitarrspel.

Det finns verkligen vissa låtar som är jättepoppiga och vissa låtar som är lite tyngre, men det är också det jag tycker blir en typisk Art Nation-platta, för det är lite så det har varit från start. Det är hårdrock och det är melodiös poppig hårdrock, men att vi flyger ut och svävar ut lite åt olika håll, och det kan jag bara tycka är kul, att det finns någonting för alla.

Tobbe: Söker du något speciellt i livet genom din musik nuförtiden?

Alexander: Alltså, det är också en jätterolig fråga. Någonstans så vet jag med mig att när jag sitter och skriver så är det så viktigt att jag känner att det liksom ger mig någonting. När en låt blir till så måste det kännas här inne på något vis. Och sedan vad jag söker med det, det är skitsvårt att veta. Men jag vet att det är någonting. Man söker väl någonstans någon slags känsla av att man kanske är nöjd med sig själv eller att man känner sig tillfredsställd med det livet man har. Det är en svår fråga.

Tobbe: Apropå livet: Du har hunnit passera 30. Hur känns det?

Alexander: Jag har ju alltid varit en väldigt ängslig person och liksom kämpat mycket med ångest och psykisk ohälsa, men just det här med att bli äldre har aldrig varit någonting som jag tycker berör mig, utan tvärtom, för jag gillar att bli äldre och det är många saker som känns lättare idag än vad det gjorde när jag var 15 eller när jag var 18.

Fast det är klart, det finns alltid en charm med att drömma sig tillbaka till nostalgin, men jag gillar att bli äldre och jag tycker att det är kul att leva någonstans, så man är bara väldigt förväntansfull över vad för mer roligt man får uppleva innan man kastar in handduken.

Tobbe: Som sångare och låtskrivare, vad har du för olika färdigheter på olika instrument, förutom din röst då? Våga berätta nu hur skicklig du är.

Alexander: Ja, jag började med att spela gitarr. Det var så det började. Det är nog det enda instrumentet som jag säger att jag faktiskt kan spela ganska bra. Det är ganska skönt när man sitter och skriver att man kan hantera ett instrument så. Sedan har det blivit så att man har lärt sig att småplånka lite på ett piano och spela lite bas och sådär. Men när man spelar med så begåvade musiker så är det svårt att säga att man kan lira också, så jag brukar vara ödmjuk i det och säga att jag sjunger, och så plinkar jag lite gitarr när det finns tid över.

Tobbe: Har du någon gång funderat på att göra lite tyngre musik än det här, för vissa av dina influenser kommer ju från hårdare musik än vad Art Nation gör

Alexander: Någonstans var det väl lite det Crowne föddes i, att få göra någonting som är lite tyngre och lite mer åt power metal-hållet, för det är där jag började liksom, med den typen av musik. Jag älskade ju det under hela högstadiet.

Fan, det var bara HammerFall, Sonata Arctica och den typen av metal. Men sedan så tycker jag också att någonting som är skönt med Art Nation att få göra är att det finns vissa låtar på plattan som för mig är lite mer åt Crowne-hållet, vi säger lite tyngre, men samtidigt så tycker jag att det är så kul att få ha med några riktiga popdängor med.

Jag gjorde mitt soloprojekt från 2017-2019 just för att jag kände att jag hade utlopp för att släppa någonting poppigt, så det är nog kul att få väva in det lite också i bandet.

Tobbe: Angående soloprojektet: Hur ligger det till med det just idag? Kanske inte högst i prioriteringslistan.

Alexander: Nej, och det är ju så synd, för att när jag gjorde det där sista släppet med LaGaylia (Frazier) och vi gjorde alla TV-grejerna och invigde lite saker så hade vi ju en plan. Vi skulle åkt ut och turnerat året efter, vi skulle sjungit på kronprinsessans födelsedag var tanken, men sedan när pandemin kom så dog ju allt det.

Det var en tuff period och sedan nu då, när jag och Christoffer försonades, så kände jag som jag alltid har känt, att spela i band har alltid varit en sådan kul grej, det här med att få göra det ihop med ett gäng. När jag var ute och gjorde de där gigen under sommaren 2019, även om det var kul och var häftigt, så kände jag att jag saknade det här med att ha mitt band bakom mig och bredvid mig.

Det kändes så tomt, och tråkigt till viss del, att stå där själv och göra någonting. Men senare, om jag får ordning på allting och kommer i fas nu, så hade det varit skitkul att få släppa lite poplåtar också, men det känner jag att jag få ta som sista grej.

Tobbe: Hur du någon fundering på någonting som du skulle kunna tänka dig att göra i framtiden, mer än pop och hårdrock, som skulle kunna förvåna folk?

Alexander: Nu kanske de som känner mig närmst inte skulle bli förvånade, men alltså, jag drömmer om att få vara med i någon musikal eller någonting. Det hade varit så jävla häftigt. Jag har ju hela min familj på Operan och jag är ju uppvuxen i den miljön, med vissa musikaler, opera, balett och allt vad det är.

Min dröm när jag var liten var att jag kanske hade velat pluggat och utbildat mig till musikalartist, men så blev det inte så för att det var för mycket med alla banden. Men nu har jag tänkt: "Fan, om man bara blir lite större, lite mer folkkär så kanske man kan åka snålskjuts in.", som jag vet att andra artister har fått göra i lite olika roller. Det hade varit så jävla kul.

Tobbe: Tror du att dina mål med Art Nation kommer att förändras över de kommande åren?

Alexander: Men det är ju så svårt, för jag inser ju, desto äldre man blir, att det finns andra saker i livet som också betyder jättemycket för mig. Jag har min familj, mina hundar, min sambo, och någon gång vill jag skaffa barn. Det finns andra saker i livet som betyder mycket för mig och någonstans så känner jag att man får på något sätt ta liksom tiden och utvärdera.

Just nu är jag inne i det här flowet och älskar hur det är och då får jag på något sätt leva med det. Vi ska ju storsatsa nu med Art Nation och tanken är att komma ut mycket i Europa nästa år och att även släppa ny musik igen redan nästa år. Så det kommer att hända mycket.

Men sedan så tänker jag att om jag känner efter en period att: "Fan, nu har jag fått göra massa saker som jag har drömt om.", och känner mig på något sätt nöjd med mig själv, då hade jag inte haft några problem med att sedan på något sätt kanske lägga det på en annan, lite lägre nivå för att fokusera på någonting annat. Men det får väl tiden utvisa.

Tobbe: Ja, fokusera på något annat, då är det ju någonting relaterat med uppträdande.

Alexander: Ja, det är klart att jag alltid kommer att vilja stå på scen på något sätt och hålla på med musik, men sedan finns det många andra saker som betyder mycket också. Jag har som sagt mina hundar som jag älskar och jag brinner för hela det här med vargfrågan och att finnas där för djuren. Hade jag kunnat delat på mig så hade jag gärna gjort lika mycket med andra saker, men jag får ta en sak i taget.

Tobbe: Du gjorde nyligen ett gästframträdande på Magnus Karlssons nya skiva Hunt The Flame, där du sjunger titelspåret. Berätta om hur den processen gick till.

Alexander: Magnus hörde av sig till mig på sociala medier. Han skrev ett smickrande litet meddelande och så fick jag höra låten och tyckte att den var jättebra. Jag hade inte jättemycket koll på honom egentligen, men tyckte att han var en duktig musiker och hade bra låtskriveri.

Och sedan la jag egentligen bara sången som en demo, men då tyckte han att det lät skitbra och skivbolaget tyckte likadant och ville göra den till singeln och titelspåret. Då fick jag lite blodad tand och då kände jag att: "Fan, nu vill jag göra detta superbra.". Så det var på den vägen. Så det var jätteroligt att han blev nöjd och glad.

Tobbe: Officiellt eller inofficiellt så har det inte blivit så många gästframträdanden för dig genom åren. Kommer det att bli ändring på det nu när du kände att du fick vind i seglen där?

Alexander: Jag har ju det här bandet, Nitrate, från England, som jag ska vara med nu på en platta som släpps i höst och sedan ytterligare ett projekt som jag ska gästa på, också en Frontiers-grej, till hösten. Jag har varit så anti det innan och jag tror att det är mycket det som gjort att jag inte har tackat ja till saker, för att jag har känt: "Nej, jag vill göra bara min grej.", men så har jag insett att om jag ska kunna leva på det så tror jag att jag måste vara lite överallt tills jag en dag kanske kan göra bara en grej.

Tobbe: Jag tänker att när du säger att man ska kunna leva på det, sätter inte det en ganska stor press på en själv?

Alexander: Jo, och det är ju därför jag haft problem med psykisk ohälsa sedan jag var 16, för att jag har tänkt att jag ska kunna leva på den här jävla skiten. (Skratt) Men man får ta en dag i taget. Samtidigt så tycker jag att det är så jävla viktigt att göra någonting i livet som jag tycker är kul. Sedan om det är ett kontorsjobb spelar egentligen ingen roll, men jag känner att jag behöver göra någonting kreativt för att liksom inte tappa lusten.

Related links:

www.facebook.com/artnationswe