Metal Covenant fick en pratstund med Amaranthes Olof Mörck och Elize Ryd om bandets sjunde platta The Catalyst.

Tobbe: Nya plattan släpps 23:e februari och tycker ni att det är en platta helt i bandets tidigare linje?

Olof: Ja, och nej. Vi började experimentera lite med olika idéer typ i mitten av 2021. Vi hade egentligen sagt efter att Manifest var släppt att "Nu tar vi lite ledigt. Vi tar ett break. Vi ska inte gå raka vägen in och jobba.", men så börjar man småpilla lite med låtidéer. Elize skickade något röstmeddelande någon gång då och då liksom.

Och det man kände från början var "Okej. Mindre begränsningar. Mer öppensinnat.", så att i slutändan så blev det ju en väldigt mycket mer varierad platta än tidigare. Men, den andra poängen är ju att det fortfarande är väldigt igenkännbart Amaranthe.

Har man hört de tidigare sex plattorna så hör man tidigt att det är samma band, vilket vi tycker är viktigt, med tanke på att vi älskar det soundet som vi tog fram för femton år sedan och har fortsatt att köra på i någon form.

Tobbe: Finns det någon känsla att man vill fortsätta i sin linje och inte utvecklas för mycket för att då på något sätt kanske distansera sig från sina fans? Men det kanske ni överhuvudtaget inte bryr er om eller tänker på.

Olof: Grejen är att vi tänker ganska mycket på det faktiskt. Det är något som vi båda har pratat om, även nyligen också. Å ena sidan: Man vill ju alltid förnya sig. Du vet, nytänk och alla de där grejerna. Det är extremt viktigt.

Det är ju en del av vårt koncept också. Alltid nya infallsvinklar och, du vet, influenser från andra genrer, andra artister, det ena med det andra. Du kan titta på Iron Maiden eller AC/DC. Band som har varit, liksom, lojala till sitt eget sound. Som verkligen har ett annat sound än alla andra band. Men det är kanske inte riktigt vad Amaranthe bör göra. Men så älskar vi vårt grundsound, så det är ju hela tiden en balansgång liksom.

(Elize:) Grundsoundet grundar sig också i vår personliga smak, min och Olofs, och det var ju också det som gjorde Amaranthe speciellt från början. T.ex. jag har väldigt svårt för att ändra mitt melodispråk.

Jag kan anstränga mig jättemycket och då är det ju oftast som det var t.ex. på Maximalism-plattan att jag lyssnade in mig liksom specifikt på andra meloditänk och använde det för att, ja, förändra soundet. De melodierna jag hör är ju vad vi har använt i Amaranthe sedan första plattan och de finns alltid där, så det är väl snarare så att för min del, att man faktiskt har landat i det är det jag gör bäst.

Sedan kan vi förnya melodispråket precis som man kan förnya ackordföljder, riff, trumtakter, osv, för att liksom go crazy typ. Det är ganska roligt när vi tänker att vi ska go crazy för då blir det ju liksom "Den låten", men det är ändå Amaranthe. Så det känns som att vi inte kan göra någonting som inte kommer låta Amaranthe hur mycket vi än försöker.

Tobbe: Så ni har någon slags omedveten mall då i huvudet.

Elize: Ja, jag antar det. Och det som är roligast, tycker jag, med varje ny platta är ju att hitta nya sound på just syntharna, och det är ju det Olof sitter och jobbar med. Vi sitter gemensamt och lyssnar igenom vad som har kommit. Och det är egentligen inte vi som styr det, utan det är ju någon som programmerar den varan. Så de levererar liksom inspirationen till oss, kan man säga, så vi sitter bara och väntar på "Okej, vad är det som är nytt nu?", typ.

Tobbe: Man vet ju när man hör ett ljud som man gillar. Det går ganska snabbt faktiskt. Även fast det är likt ett annat ljud så känner man direkt när det är rätt ton liksom.

Olof: Ja, exakt. (Elize:) Ja, det gör man, verkligen. Som sagt, vi är ju ett band i den här genren, och som Olof nämnde så finns det ju band som har låtit likadant alltid, vem man nu lyssnar på, den man nu gillar jättemycket, och då vet man ju om att det skulle kännas lite som ett svek, eller som att någon har tänkt lite för mycket på sig själv, om man liksom bortser från vad man vet att fansen förväntar sig och tycker om. Så att om vi ska göra någonting som är helt crazy då gör vi ju det vid sidan om istället. Alltså vid sidan om Amaranthe. Att jag skriver låtar till Melodifestivalen t.ex., på svenska.

Tobbe: Ja, Olof har ju ett annat band, Dragonland, t.ex., och du Elize har ju sjungit lite solo och bl.a. med Kamelot, så vad betyder då just en ny Amaranthe-platta numera för er personligen?

Olof: T.ex. ifall jag skriver musik till mitt andra band, Dragonland, så låter det ju fullständigt annorlunda liksom. När man börjar skriva till en Amaranthe-platta, speciellt med tanke på att det gått rätt lång tid, då man varit ute och turnerat, och inte skrivit så mycket musik till det här bandet i tiden emellan, så är det ofta jäkligt kul när man attackerar processen från början. Det är ju en viss press att man ska leverera. Det ska det ju vara liksom.

Sedan är det ett visst ansvar också. Det är många som är kopplade till vårt band också. Andra bandmedlemmar då, osv, och ett skivbolag som förhoppningsvis tror på en. Du vet, allt det här liksom. Så det är en viss press, men framförallt så är det extremt kul att attackera hela cirkeln igen. Ungefär halvvägs genom låtskrivandet så släpper mycket av den här presskänslan, när man börjar känna att "Nu finns det ungefär fem, sex riktigt starka låtar." och då kan man, inte slappna av, men däremot bygger man upp en stolthet på ett annat sätt liksom, att "Det här kommer bli något riktigt fantastiskt.".

Speciellt då mot slutfasen, när man har den första potentiella slutmixen, så är det ju en sådan förlösning och glädje liksom, och därpå följer en period att man lyssnar igenom rätt mycket, delvis för att man ska dubbelkolla allting och delvis för att man diggar de nya låtarna helt enkelt. (Elize:) Ja, vi är väl kanske ett av få band som verkligen lyssnar på vår egen musik. (Olof:) (Skratt) Exakt. Smygnarcissistiskt.

(Elize:) Jag personligen tycker att det är väldigt skönt att det kommer ut ny musik. Nuförtiden ser man ju också det från liksom en spellistas perspektiv och då känns det så roligt när det kommer in nya singlar och så på den. Men framförallt så har det alltid varit väldigt roligt att jobba med det här projektet, det här bandet. Vi ställer aldrig heller några krav på varandra, utan vi frågar bara "Vad känner du? Vad känner du?" och så går man på känsla. Så det är bara roligt.

Vi försöker att inte ha så mycket stress. Jag tror att det är enklare också ju äldre man blir. Man blir mer och mer självsäker och självständig. Det är ju så klart inte bara vår egen förtjänst. Det är ju tack vare alla fans som vi har och de som stöttar oss och så, som skivbolag och liksom alla runt omkring. Så det känns väldigt bra faktiskt. Jag är ju jättetaggad på att få ut den här skivan nu.

Tobbe: Jag kollade på låtlängderna. Den längsta låten är 3,40. Det är ganska kort, tycker jag.

Olof: Jag tänker så här: Har vi en sådan lång låt? (Elize:) Det är säkert en låt med intro på.

Tobbe: Det är den första, The Catalyst.

Elize: Och det är introt som gör att den är 3,40.

Tobbe: Så det här är alltså ingen slump? Ni vill alltid ha liksom korta och snärtiga låtar.

Elize: Faktiskt. (Olof:) Det måste inte vara så. Det är ingen regel som vi har satt upp från början liksom, men det är ju det att man vill behålla intensiteten. Du har tre sångare, du har kontrast mellan hårt och mjukt, mörkt och ljust, osv, så att behålla den här intensiteten längre än så kan vara en utmaning. Vi har pushat det lite längre ibland och det är inte alltid det har funkat bra.

Men vi har sagt det massvis med gånger att vi borde testa någon gång att skriva en lite mer episk låt där man drar ut på det liksom. Men samtidigt någonstans är det ju låtarna själva som ungefär säger till en hur de vill att de ska bli liksom. Låt oss säga att vi har påbörjat ett intro tillsammans och sedan kommer Elize och skriver en sångmelodi, som kanske ger en instruktion till hur jag kommer arrangera låten, och sedan jobbar man på refrängen, och därifrån har du en personlighet i låten som säger till mig och Elize liksom "Ska det vara gitarrsolo? Ja eller nej? Hur lång vill jag vara? Hur lång ska jag vara?".

Det är det undermedvetna som kommer in i bilden, som nästan som en yttre kraft som ger instruktioner, "Så här ska du avsluta låten." liksom. Så det är alltid svårt att motarbeta intentionen. Jag har en Dragonland-låt som är fjorton minuter lång, så det är inte så att man inte kan liksom, eller att vi skulle ha svårt att skriva någonting längre, utan det är snarare projektets natur liksom.

Tobbe: Tycker ni att det kan vara svårt att få till typ de sista tio sekunderna på låtarna eller får ni alltid enkelt till ett avslut?

Elize: Vi pratar väl ofta om hur de ska sluta, ja. Ska de sluta... [Elize ger ifrån sig några ljud] eller ska de t.ex. fada ut? Det är faktiskt väldigt intressant. Vi har väl inte känt att vi har kört fast eller dividerat jättemycket kring de sakerna, men däremot har kanske jag en ambition och så kanske någon annan tänker något annat.

Vi är väldigt snälla med varandra, så då brukar man liksom ge bort den idén. Det är ingenting jag suttit och tänkt på i efterhand, som det kan bli annars, alltså om man inte håller med om något. Då kanske man sitter och tänker på det. Men jag har aldrig tänkt på just det här.

(Olof:) Det där är någonting som brukar vara ganska glädjande, för har man väl fått till refrängen så brukar den ungefär också säga "Ska det vara ett element från introt? Ska det bara sluta med låttiteln? Ska det vara något litet fragment från C-partiet?". När man väl fått till en riktigt bra låt så brukar det bara vara att stryka under på något sätt.

Men det har väl hänt en eller två gånger att Elize eller någon i bandet har sagt "Kanske lite mer smäll i slutet?" och jag har tänkt "Ja, bra idé.". Men en intressant fråga. Aldrig någonting som jag har reflekterat väldigt mycket över, förutom att under tiden man sitter och skriver så måste det vara precis rätt slut på den.

Tobbe: Är det något ämne ni vill belysa lite extra eller berätta lite mer om med texterna den här gången? Har varje enskild låt en egen liten handling eller har ni samlat ihop dem till lite av en enhet?

Elize: De är ganska enhetliga. Alltså, de tillhör samma familj. Jag tror att det är grejen lite med våra plattor, att det oftast är något specifikt ämne som cirkulerar, som man har i sig, och då använder vi oss av det istället för att försöka skapa något som inte finns. Och det är väl därför vi inte får skrivkramp, för det finns ju alltid någonting i vardagslivet som händer, som man får inspiration ifrån.

Vi har alltid skrivit, eller skapat, utifrån våra tankar och känslor, och man har alltid en trygghet, för man vet ju att om det inte skulle komma någonting då är det ju någonting allvarligt som har hänt. Den är ju inspirerad av saker som händer, och vad det skapar för känslor hos oss, och hur man börjar tänka på historien och så, vilket också är anledningen till varför vi har blandat in lite, ja, det är väldigt mycket fokus på vad som är skillnad på att vara mänsklig och inte mänsklig.

Den heter ju The Catalyst och det är ju mycket diskussioner kring AI och andra bedrövligheter runtom i världen och hur ställer man sig till det egentligen som människa och hur kan man hitta glädje, inspiration och hopp i det? Och det är så roligt, för att när vi började skriva med Amaranthe då var det ju personliga motgångar som gjorde att vi blev inspirerade av att skriva musik tillsammans. Och då såg ju världen helt annorlunda ut, men ändå är kärnan den samma, så att säga.

(Olof:) Ja, precis, och det är motreaktionen mot det som antingen händer en personligen eller i världen. Det kan ofta vara rätt dystra saker och så handskas man med de här temana fast man försöker göra det på ett upplyftande sätt. Det finns ju 10,000 band som sjunger om depression, vilket är superviktigt, osv, men sättet som vi bemöter det är ju att se ljuset i slutet av tunneln och hur det här kan förändras.

Så att man skulle nog kunna säga rent generellt också att de här texterna är väl mer mogna och lite mer vuxna än vad de har varit tidigare, vilket också är en konsekvens utav erfarenhet och personlig mognad också på många olika sätt. Man ser ju världen på ett annorlunda sätt idag också än för femton år sedan liksom.

Tobbe: Det känns lite som en konst att skriva glada låtar med deppiga texter.

Olof: Men det är exakt så det är. Jag ska verkligen stryka under det du säger. Vi har en låt som heter Insatiable som handlar egentligen i grund och botten om människans överkonsumtion och konsekvensen globalt utav det, vilket är ett riktigt tufft och svårt ämne, men ifall du lyssnar på låten utifrån så låter det som att det är en partylåt och det är samma typ av kontrast som du har mellan glada popsynthar, poppig sång och hårda, nedstämda gitarrer, dubbla baskaggar och growl. Så att vi jobbar ju väldigt mycket med kontrasterna och tycker att det är en intressant metod att använda.

Tobbe: Man läser ju då och då att vissa säger att Amaranthes musik inte är metal, men att det är pop förklätt till metal.

Olof: Så att det är pop förklätt till metal. Jag kan hålla med om det, till en viss del. Det är ju inte helt fel liksom, för ibland kan jag börja skriva en låt som ren pop och sedan metallisera det. Men ibland så är det precis tvärtom också, så att det är som metal förklätt till pop. Det börjar med någonting riktigt nedstämt och stenhårt liksom, vad det nu kan vara.

Exempelvis så finns det ju gott om dödsmetallåtar liksom genom hela karriären. Det var ju egentligen så det började någonstans också, att vi skrev rätt hårda låtar, Elize lägger sin poppiga touch på det, jag svarar med poppigare keyboards än vad jag kanske hade gjort normalt annars, och då får du liksom ett unikt sound med dig. Så det är lite åt båda hållen.

Som med Metal Archives, som för lista över alla metalband i världen. De bestämde sig. De hade ett möte en dag och kom fram till att "Amaranthe. Det är inte metal.". Jag satt och läste det och kommenterade "Är ni fem år gamla, eller?". (Skratt) Det var det bästa jag hört. Vi bryr oss inte om kategoriseringar speciellt mycket, men på vår Wikipedia-sida så står det ungefär "De är notoriskt svåra att definiera i någon genre.".

Tobbe: Fading Like A Flower, sista låten. Vad kan ni berätta om den låten?

Elize: Min mamma kallar mig och Olof för Per Gessle och Marie liksom. Hon tycker att vi är en sådan duo och vi har hållit ihop nu hur länge som helst. Vi har varit väldigt inspirerade av bl.a. Roxette. Sedan gick ju Marie Fredriksson bort och det är ju klart att det är väldigt svårt att göra så bra musik bättre.

Vi har pratat om att vi ska göra ABBA-covers också och det är ju liksom alla låtar är ju bra. De är ju bäst. Och det är svenskt. Ja, vi pratade om att vi ville ha en cover och det är första gången vi gör en cover som inte är en cover på en metallåt. Första gången någonsin. Och det var framförallt Olofs personliga favorit och han hörde ett arrangemang i det.

(Olof:) Ja, precis. Vi bollade lite olika idéer fram och tillbaka, och det samma gäller ABBA också. Om man tar en låt som Gimme! Gimme! Gimme! och då Yngwie Malmsteens cover av den. Den har alla ackordföljder klara och redo för en Yngwie-låt. Och det var väldigt mycket samma sak här med Fading Like A Flower. Både melodimässigt och inte minst arrangemangs- och ackordföljdsmässigt så ligger detta i bakhuvudet som en mall för "Hur skriver man en hit?" från mitt perspektiv.

Så när vi väl började arrangera det så visste jag att "Det här kommer att bli enkelt." för att alla ackordföljder och alla kontraster mellan en ganska dyster vers och en mer upplyftande, mer duraktig refräng och allting som du behöver för att skriva en Amaranthe-låt har du egentligen i grunden där, bara att man arrangerar vidare på det liksom. Så att det är otroligt kul och, som sagt, enkelt och slappt att göra också. (Skratt)

Tobbe: Man kan ju, som svensk då, med ett svenskt band som er, och då en cover av ett svenskt band, och låten är väldigt, väldigt känd, tänka sig att det är en viss risk att göra den för det är ju i stort sett omöjligt att bräcka den och få den bättre än originalet.

Olof: Och det är därför man gör den annorlunda då. Man gör den i snabbare tempo, givetvis med metalgitarrer och trummor, och höjer tonarten ganska brutalt. (Elize:) Höjer tonarten, ja. Och sedan också bara att det är väl lite egentligen en hyllning också från vår sida. Alltså att vi visar vår uppskattning till musik och artister och band som har inspirerat oss.

(Olof:) Jag ska bara säga det sista om just Fading Like A Flower och om amerikanerna som inte känner till just den låten lika mycket. Om de tänker Roxette så tänker de It Must Have Been Love t.ex.. Fading Like A Flower var ingen större singel i USA och amerikanerna fattar överhuvudtaget inte att det är en cover. Så de bara "Den här skulle kunna vara en av singlarna. Den här är en av favoriterna. Den är på topp 3." och ja ba "Det är inte ens en Amaranthe-låt. Det är en cover.".

Tobbe: Hur viktigt är det för er som band om ni kommer ut med någon unik musik eller inte?

Elize: Jag kan dra min personliga referens. Alltså det finns en personlig koppling till varför jag personligen tycker det är väldigt viktigt att våga vara unik, för jag tycker att det handlar om mod, och jag har alltid sett hårdrockare som väldigt modiga, banbrytande människor.

Min bror (Johan Carlzon) var hårdrockare och growlade i flera band faktiskt. Han var ju väldigt, väldigt bra. Och min pappa lyssnade på hårdrock. Alltså från att jag var barn så märkte jag att folk tittade lite snett på dem och tyckte att de var lite märkliga, speciellt min bror som gick all-in. Då var han liksom "farlig" och så. Lite förbjuden mark, typ. Men jag såg ju upp till det och jag har aldrig gillat att passa in.

Alltså jag har aldrig gillat att det ska finnas, vad kan man kalla det?, hierarkier. De tyckte heller inte att jag skulle lyssna på pop och "Äh, men va fan är det här för jävla krig?", tänkte jag. Jag har liksom vuxit upp med det där och jag bara "Men jag känner ju min bror och min pappa och de är ju inga odjur eller någon annan typ av varelser, utan vi är människor allihop.".

Och jag älskade ju viss hårdrock. Jag hade mina favoriter då, bland det de lyssnade på. Min bror hjälpte mig väldigt mycket och liksom köpte grejer som han tänkte att jag skulle gilla. Han ville få in mig, verkligen, i hårdrock. Och det formade ju mig då personligen, så då är det som att när jag upptäckte pop så var det lite mer unikt för mig och för mig var det lite som att jag var en rebell som lyssnade på pop i min familj.

Så jag kommer ihåg att jag tänkte när vi började skriva tillsammans "Varför har ingen gjort det här innan? Varför har ingen blandat pop och metal?", men Olof sa typ "Jo, men lyssna på de här." och så var det väl Sonic Syndicate, kanske. (Olof:) Precis. Och vissa element utav det, som i t.ex. Soilwork.

(Elize:) Det är samma med In Flames, vissa låtar, som jag liksom älskar, för det finns en melodi som man bara vill ha hela tiden, och det är ju det som är liksom karaktäristiskt för pop. Så det var väl egentligen så det började, att vi provade helt enkelt, och jag tänkte "Då ska jag köra all-in." och du också, Olof. För jag är ju duktig på pop eftersom jag har lyssnat väldigt mycket på det.

Så det var väl i förrefrägen och refrängen, eller vad det var, i vår första singel Hunger som vi upptäckte att "Det här funkar.". Då tänkte jag också att jag ville gärna göra min familj stolt, min pappa och min bror framförallt. Min brorsa tyckte ju också att jag skulle sjunga hårdrock, men jag hade ju inte den stämman och då kände jag bara "Fan va synd om jag inte…". Men jag är inte den personen som går och tänker "Åh, det är kört för mig för jag har inte den rösten.", för jag tänker "Haha. Vi hittar ett sätt där det funkar.".

Eller man provar i alla fall. Och sedan var det det bästa jag själv hade hört. Alltså, jag älskade bandet och jag var så jävla stolt, så då tänkte jag att om jag gillar det här så mycket, och Olof gillar det, då är det inte möjligt att det inte finns någon annan person som skulle tycka det är lika fränt som jag tyckte att det var.

Tobbe: In Flames är ju ett utmärkt exempel på att man kan göra bra saker utan att ha någon naturligt bra sångröst. Man kan göra på ganska olika sätt och få ett väldigt bra resultat.

Olof: Ja, det passar ju utmärkt i In Flames. Och In Flames är ju ett utmärkt exempel också på att vara annorlunda liksom och att våga sticka ut som de gjorde på 90-talet. De blev ju sedan sedda som ett ganska kommersialiserat band från mitten av 00-talet någonstans. Men så var det ju inte när jag växte upp med In Flames på mitten utav 90-talet när man gick på gig i Göteborg.

Att de spelade melodier då var ju enormt provocerande för black metal- och death metal-fansen, för de var ganska seriösa på den tiden. Detta är ju, du vet, före internet. Det kom ju black metal-personer till In Flames-spelningar och slog ner folk, på riktigt, i Göteborg. De fick ju dödshot hela tiden. Så det var ju också en stor inspirationskälla, liksom att de vågade göra någonting annat, som var kontroversiellt, som stack ut.

Men när vi sedan kommer till slutet av 00-talet så är det bara metalcore med growl. Det är det som dominerar hela marknaden. Det är Trivium, Bullet For My Valentine, fortfarande Slipknot. Ja, grymma band, feta band, i all ära liksom, men det behövdes någonting annorlunda och något som stack ut, så en annan infallsvinkel var ju, personligen, och jag tror för alla oss lite som rebeller, att jag tror att vi var ganska glada över att provocera folk. (Skratt)

(Elize:) Jag tror bara att jag var jävligt irriterat, för jag hatar mobbing, jag hatar liksom att man ska sätta in folk i olika fack och döma någon utifrån kanske hur man ser ut eller så. Jag hatar det alltså. Det är det värsta jag vet. Och då var det så på något sätt genom musiken att jag hade ett jädra anamma. Alla vi hade ju det. Det kunde vara "Olof är för blond.". Alltså det kan vara vad som helst. För vad då? Vem bestämmer det? Jag bara "Nej, nu kör vi.".

(Olof:) När vi släppte singeln Hunger var det ju otroligt negativa kommentarer, samtidigt som det var skitmånga som älskade det också, så det var väldigt starka känslor. Man satt själv och åt popcorn och flinade lite liksom. Men flera personer skrev någonting i stil med "Ni har på helt egen hand förstört metalmusiken. Den existerar inte längre. Den är död nu. Det beror helt och hållet på den här låten.". Fantastiskt att man kan få sådana kommentarer.

Men samtidigt är det folk som skriver att det är det bästa de någonsin hört. Så det är grymt att man kan provocera fram sådana starka känslor liksom. (Elize:) Jag tyckte att det var väldigt viktigt att kunna visa att "Man får lov att vara annorlunda. Jag ska fan inte bli dömd, för jag är mer metal än vad den där snubben är som ser mer metal ut än vad jag gör.". Det var exakt så. Ja, eller typ att man är tjej överhuvudtaget. Det var ju också en grej, vad ska man kalla det?, som pushade mig eller triggade mig. (Olof:) Och betydligt mer ovanligt 2008 än vad det är idag.

(Elize:) Ja, det var det verkligen alltså. Så det var väl kanske lite egentligen ett politiskt beslut också. Alltså inte bara musikaliskt, utan man kände att man ville och "Jag ska inte behöva skämmas för att jag gillar eurodance. Det kan vi väl blanda in lite i musiken.". Och det gillade Olof med och så tog han fram syntharna och så körde vi. Och det var verkligen också för att vi tyckte det var så kul. Så det kom inte bara från hat (Skratt), men det kom från glädje.

Tobbe: Du har ju säkert nämnt tusen gånger i intervjuer att du är kvinna och många säger att vara kvinna inom hårdrock och metal har varit en uppförsbacke väldigt länge, men jag skulle säga tvärtom om Amaranthe. Ni har fan dragit fördel av att ha en kvinnlig sångare. Tycker inte ni det själv? Jag skulle säga att det är en stor del av att ni blivit lite kända.

Elize: Jo, men så kan det väl vara. Alltså inte bara musikaliskt, alltså hur vi skriver låtar, utan kanske också, självklart, om det finns några tusen band med killar, på ett sätt så förstår man ju att man sticker ut. Det gäller ju faktiskt fortfarande. Det handlar inte heller bara om att vara tjej, vilket störde mig väldigt mycket i början.

Ja, det räcker ju inte att bara vara tjej, man ska vara talangfull också. Alltså duktig. Eftersom att det är en bristvara och vi är i minoritet, helt enkelt, ja, då är det lättare att sticka ut tack vare det. Så jag har sagt till tjejer "Sluta tro att ni är underprioriterade, för det handlar inte alls om det, utan det handlar om att ta plats och inte lyssna på kritiken, utan jobba förbi den.".

Tobbe: Även för killar, även fast det är fler i hårdrockens värld, så måste man ju också ta för sig på något sätt för att komma fram. Det gäller så klart båda könen. Olof, du hade ju inte kommit fram ett smack om du suttit hemma och aldrig visat upp dig.

Olof: Nej, precis. Och för att kommentera från mitt perspektiv, så är det ju lite både och också. Den feminina aspekten och framtoningen i låtskrivandet och soundet är ju en stor del i bandets koncept, absolut, men samtidigt, om du översätter alla Elize fördelar: en snubbe som är lika bra på att skriva melodier, som sjunger lika bra och ser lika ut, så kan du fanimej se att det hade gått bra för bandet ändå alltså. (Skratt)

Så att det är bara de aspekterna. Jag tycker att det är grymt att man har den där feminina framtoningen. Det blir en annan stämning i en turnébuss och allt det här också liksom, jämfört med när det är total korvfest. Men framförallt i slutresultatet i musiken, att det finns den här feminina framtoningen liksom. Men i slutändan handlar det om att levererar du inte så kommer du inte långt.

Tobbe: Men det är fortfarande ganska få band som bara är tjejer dock, som liksom har kommit upp till en högre nivå.

Olof: Du har Nervosa, Crucified Barbara, Thundermother ungefär på den nivån vi är liksom. Men jag tror, förhoppningsvis, att det här är på väg att förändras, för nu finns det långt fler förebilder för yngre tjejer. Från att tjejer kommer in och visar att de kan spela kick-ass gitarr, som Nita Strauss, eller grymma trummisar och grymma basister, osv, så tar det rätt många år innan de tjejerna som är unga växer upp och börjar spela själva på riktigt liksom.

Så jag tror att man kommer att se konsekvenserna utav det först kanske om fem, tio år vad det gäller fler bandmedlemmar liksom. Jag minns att när min syster började spela elgitarr, ungefär samtidigt som jag började spela, och då hade jag, du vet, långt, långt hår och såg svincool ut, så var jag där och pushade henne som fan. Jag sa det att "Plocka upp några kompisar, spela musik bara hälften så bra som At The Gates, så kommer folk bli som galna.".

Det är bara det att hon tröttnade ganska snabbt och det fanns liksom ingenting att hänga upp det på. Jag, som snubbe, hade ju 10,000 andra snubbar att hänga upp det på. Inte bara Yngwie Malmsteen på platta, utan även, du vet, i replokalen, andra lokala band, några år äldre, som visade att det är möjligt liksom. Så tjejer måste kunna se först att det är ett karriärsval att bli gitarrist t.ex.. Det har det inte verkat vara innan. Så det krävs ju att det finns några som tar täten.

(Elize:) Men sedan så ska ju någon orka driva ett band då. Jag säger till folk, så ofta jag kan, så här "Men ni måste ta ledningen. Ni får ringa upp dem om ni vill ha ett tjejband.". Då får man scouta, och sedan ska det bli ett företag, och sedan ska det drivas igenom hit och dit. Så det är mycket företagande också som krävs. Det är ju unisex; det förstår ju vem som helst. Så det är bara att göra liksom, för de som vill.

Related links:

www.amaranthe.se
www.facebook.com/amarantheband